Jag vill bara vara mig själv

Jag vet inte hur jag skall lägga orden rätt, få dem att låta perfekt och få dem att förstå vad jag vill. I bakhuvudet har jag alltid haft anledningen till all ångest, men aldrig riktigt trott på den – förrän nu. Varför skall religion påverka mitt liv till den grad att jag mår dåligt under större delen av tonåren? Varför var just jag tvungen att ha föräldrar med en udda religion? Jag vill bara få vara mig själv, säga vad jag tycker och skita i sekter. Jag måste, måste, måste berätta. Annars kommer ångesten, depressionerna och utseendefixeringen över mig och säkert värre än innan. Är inte hälsan det man skall prioritera? Jag vill må bra, svindlande bra, åtminstone i själen. Jag vill våga bli kär, våga ha sex och våga vara mig själv. Jag vill släppa loss, bryta alla löjliga regler och dansa av glädje. Jag vill leva mitt eget liv fullt ut, opåverkad av andra.

Den värsta reaktionen jag skulle kunna få är förnekelse. Alltså, att de inte bryr sig och inte tror på det jag säger. Att de tror att det är en tonårsgrej, att jag har fått en fix idé och att det snart går över. Borde inte mitt totala ointresse och oegangemang för religionen vara bevis nog? Det fanns en tid då jag trodde att jag kunde lura mig själv till att tro på det. Då trodde jag att jag kunde spela med, le och låtsas som ingenting. Nu vet jag betydligt bättre. Det kan aldrig bli så. Jag vill inte låtsas vara någon jag inte är. Jag vill bara vara mig själv.