End of story

Jag har behandlat det viktigaste. Nu är det över. Jag är flata. En flata som inte längre bloggar.

Ryck upp er, Sverige!

När jag var några år yngre än vad jag är nu, var jag besatt av the Ark. Jag var för liten för att få gå på deras konserter, men jag var inte för liten för att lyssna sönder deras låtar. Så det gjorde jag. Och visst fanns där låtar som hjälpte mig, i synnerhet "It takes a fool to remain sane". Jag kände mig som en dåre. Jag levde utanför min egen kropp och såg den utvecklas och göra saker som jag egentligen inte ville göra. Såsom att försöka bli kär i killar. The Ark.s senaste album var dåligt, tycker jag som var ett inbitet fan, men "Little disfunk you" är en av de bästa låtar de har gjort. Gårdagens ESC-final var intressant. Vissa hävdar att de östeurpeiska länderna tar över för att de har fler grannar än vi, men jag tycker att vi skall se sanningen i vitögat; vi röstar på varandra, för vi har liknande musikkultur och håller samman. Likaså gör länderna i Öst. Att de råkar vara fler än vi är en nackdel, men jag kallar inte ESC död. För det är den inte. Jag tror bara att vi måste ha kvar intresset och inte låta det dala efter två fiaskon på bara några år, utan se till att skriva superba låtar som kan gå hem i länder utanför våran bubbla. Vi måste andas trender, lyssna på andra länders musik, influeras (men inte plagiera) och ta till oss andra genrer. Vi måste se till att sticka ut, men åt rätt håll. Visst kommer det bli svårt, men om vi gör det kommer vi lyckas. Tror jag.

Hallå världen, jag är kärlekskrank

Genom att ändra inställningar på qruiser får man nya kontakter. Det finns vissa oskrivna regler. Homosexuella tar inte kontakt med bisexuella och det är ytterst sällan tvärtom. Sexualitet är inget val, men diskriminering är det. Fjortisbi-tjejerna, som var de enda som pratade med mig innan, har bytts ut mot FFF (Fantastiskt Fina Flator). Det tre F:na är viktiga. Att en FFF är inne på ens sida och sedan SKRIVER till en betyder att man är en lyckligt lottad skit. Fördelen med inställningen homosexuell är att inga kukbilder och killar 30+ skriver till en. De förstår plötsligt att man INTE är intresserad. Jag förstår knappt vad de får ut av det. De blir ju nobbade gång på gång och jag tror knappast att någon ställer upp på att camma och om någon gör det - hur mycket njutning ger det dem? Är det inte bättre att skärpa till sig och försöka träffa någon på riktigt IRL, eller åtminstone söka en sexträff? Det är säkert inte många som nappar på sexträffar heller, men det finns en del. Det finns tjejer som visar upp sina fittor på bild. Jag tycker att det är tråkigt och synd. All tjusning försvinner, för ingenting lämnas till fantasin. Tjejer med nakenbilder är också de oftast över sina 30. Så det är väl någon slags ålderskris. De söker bekräftelse, precis som jag gör nu när jag är tonåring. Alla söker bekräftelse, men på olika sätt. Om de gör det genom att visa sina personliga ägodelar, får de göra det om de lämnar mig ifred.

Jag har aldrig kallat mig själv desperat, men jag har varit det. Jag har sett andra vara desperata. Som den där tjejen på sylvia, som mejlade alla och frågade om de ville bli hennes flickvän. Nu har hon en. Så skam den som ger sig! Eller som emoheterokittytjejen, som hela tiden väntade och väntade på någon och bedövade smärtan genom rakblad. Nu lägger hon upp emohångelbilder på sig och hennes min-lugg-täcker-hela ansiktet-kille. De blev till och med tillsammans på fredagen den trettonde. Så mörkt, så mystiskt, så emo. De passar bra ihop. Jag vill inte ha en kille. Det har jag nog aldrig riktigt velat ha. Jo, det fanns en tid då jag ville ha en bara för att visa upp "Titta! Där går Shinni och hennes snygga indiekille." Men jag tog aldrig riktigt tag i saken och tur var väl det. Jag vill inte ha någon att visa upp. Jag vill ha någon att älska, för jag är en kärlekskrank tonåring som aldrig har fått uppleva kärlek. Det blir inte bättre av att man ser par gå omkring och mysa i vårljuset och vara sådär äckligt trevligt nykära. Då kan man lika gärna stanna inomhus trots solljuset, ligga i tevesoffan och drömma sig bort till framtiden då vad som helst kan hända. Att höra "det kommer du få uppleva också" hjälper mig inte. Jag vill uppleva det nu. Inte tvingas vänta tills jag är tjugotre, utan att ha färdigställt boken och vara en okysst galning som låtit håret växa på alla dess ställen. Kalla mig desperat. Jag kallar mig kär i kärleken.

Schlagerfager

Självklart tittar jag på kvällens ESC-semifinal, för jag är schalgernörd. Jag trotsar en sjuhelvetes förkylning som skulle må bättre av att få vila sig i måånga timmar. Röstar gör jag också, på Belgiens bidrag Love power. Risken finns att jag drar upp volymen på högsta och dansar runt med röd näsa iklädd pyjamas. Men jag bryr mig inte om grannar. De får helt enkelt tåla min musiksmak. Eller pluppa in öronproppar i roliga färger, för att göra det hela mer behagligt.

EDIT: De fick inte min röst. Det fick Georgiens bidrag. Såld på skönhet? Jag?

Plopp! Där kom Shinni ut

Jag ändrade inställningar på qruiser. Plötsligt känns det som att jag har hittat hem. I all min förvirring har jag placerat mig själv i ett fack. Jag som inte gillar fack! Att dela upp folk, på grund av sexuell läggning, härkomst eller religion är fel. Ändå känner jag ett behov av att göra det. Det blir enklare då, åtminstone i mitt eget fall. För även om jag är anti-kategorisering, behöver jag den strukturen. Jag har funderat en hel del på vilket fack jag tillhör. Jag är bara människa och visst räcker det, men jag vill känna den tryggheten och samhörigheten som kan finnas i en kategori. Dock är jag emot att man ser ner på de som har en annan uppfattning, läggning eller liknande. Alla är vi olika, men ändå lika. Jag har famlat runt i ett mörker som aldrig tyckts bytt ut mot ljus, jag har letat efter lyset men inte hittat det och blivit nästan förtvivlad av hemlängtan till vad nu hem är. Jag stod inte längre ut med osäkerheten, äckliga kukbilder och sexinviter. Jag tänkte på killar som andra tycker är snygga. Jag tänkte tillbaka på de år jag levt. Flickor jag försökt pussa, killar jag försökt bli kär i, religionen jag försökt tro på. Hela tiden drar jag samma slutsats. Det suger till i magen, så jag känner efter lite till. Svaret jag vetat hela tiden finns kvar. Jag kan inte längre undvika det. Jag kan inte längre stå emot. Det går inte längre att hålla tillbaka. Jag är flata.

Jag borde tacka henne

En gång i tiden trodde jag på kärlek i min rosa värld. Prins möter prinsessa, eller som i mina allra hemligaste drömmar; prinsessa möter prinsessa. Jag började högstadiet. Första skoldagen var nog den mest skrämmande i hela mitt liv. Inte nog med att skolan var gigantisk, jag var kladdig av blod i trosorna! På kvällen somnade jag med tankarna Det går över tills i morgon. Jag vaknade. Blodet fanns kvar och tycktes välla fram som i vågor ur min kropp. Under natten hade det vätt ner hela sängen och där låg jag, i en menssörja som jag hoppades skulle försvinna om jag nöp mig i armen. Det gjorde den inte. Då kom illamåendet. Jag kräktes nästan konstant i tre dagar, innan det värsta hade släppt och jag kunde ta mig till skolan. Jag ville dö. Jag ville inte vara kvinna. Jag ville inte ha barn. Första "riktiga" skoldagen kom. Vi skulle ha biologi och det tyckte jag var intressant. Vi kom in på ämnet kärlek och läraren berättade om hur hon träffat sin make. "Jaa, jag gillade honom inte alls och han var ganska knäpp och jobbig. Sedan gifte vi oss." Min rosa (röda?) värld föll samman och mina ögon tårades. Inte skulle det vara såhär! Så är det inte filmer! Sedan den dagen hatade jag no-läraren, för att hon hade förstört mina drömmmar om kärlek. Fyra år senare hatar jag fortfarande läraren. Nu av helt andra skäl. Hon sätter orättvisa betyg, lyckas aldrig hålla sig till ämnet och är dålig på att förvarna om prov. För nu har jag förlorat tron på kärleken helt och hållet. Oavsett vad någon säger om den, kommer inte tron tillbaka. Tyvärr.

Förbannade Shinni

Jag blir så arg. Explosivt, plötsligt och skrikande. Efter någon minut har jag glömt varför jag blev arg och ber om förlåtelse, trots att det kanske inte var jag som gjorde något fel.

Shinni: "Jag skall till kuratorn i morgon efter skolan, så jag äter där."

Mamms: "Jag vill sträcka upp den där kuratorn."

"Vad menar du med det?"

"Hon ger dig sådana idéer, som att du inte skall följa med på mötena och att du vill fira jul och födelsedagar."

"Jag har aldrig sagt att jag vill fira högtider. Men jag har sagt att jag aldrig kommer bli ett Jehovas vittne, bara om jag skulle förlora förståndet och det hoppas jag inte händer. Det jag tycker och vill har ingen annan fått mig att göra. Jag har själv kommit fram till det efter att ha känt efter, tagit reda på fakta och känt efter lite till. Förstår du?"

"Jag tycker att hon skall sträckas upp. Jag tycker inte att du borde gå dit mer."

"Lyssnade du inte på vad jag sade? Hon är bara ett andrum, en som jag kan ventilera känslor och tankar med. Hon vet i princip ingenting om Jehovas vittnen och vill inte få mig att tycka på ett speciellt sätt."

"Jag tycker hon skall sträckas upp."

Papps blandar sig i diskussionen: "Jag måste erkänna att jag såg på Aftonbladet-tv i morse. Ni vet, hon som vann Big Brother? Jessica. Hon var ju Jehovas vittne och hennes familj också. Hon vann Big Brother. Nu har hon träffat en spanjor och har fått en kula på magen. Hon sade att hon nu flyttade tillbaka till mamma i Kalmar och där kände hon sig trygg. Så hon återvände hem efter sin revolt. Nu kommer hon säkert bli ett Jehovas vittne igen."

Där kommer ilskan, som de gemensamt har lockat fram: "REVOLT?! HON KANSKE BARA INTE TROR PÅ JEHOVA? TÄNK OM DET SOM NI TROR PÅ INTE ÄR SANT OCH ATT DET EGENTLIGEN ÄR VI ANDRA SOM ÄR KLOKA? TÄNK OM HARMAGEDDON INTE KOMMER OCH DET INTE BLIR NÅGOT PARADIS? JAG TROR INTE ATT ALKOHOLISTER FÅR KOMMA IN DÄR, OM DET NU FINNS!"

Jag går därifrån med bestämda steg. Jag orkar inte diskutera med någon som inte vill förstå och klarar inte heller av att göra det när jag är så förbannad. De kan och vill inte sätta sig in i någon annans sitaution, som att man kan vara homosexuell eller ateist - eller, ve och fasa, både och!

Inga problem

Är det så här det känns att va lycklig?
Det är inga problem
Är det så här det känns att va lycklig?
Det är inga problem, det är inga problem

Jag är inte deprimerad. Jag är inte lycklig. Jag har förlorat det älskade i livet, men kan skratta. Och jag har kolsyra i min röda, allerginysande näsa. När jag gick på låg-och mellanstadiet och man klagade på att t.ex. maten var äcklig (tro mig, mat som ser ut som spya smakar också spya) fick man höra att man minsann hade det så bra som fick mat, för "tänk på de svältande barnen i Afrika" och "släng inte maten". Jag tänkte på de svältande barnen i Afrika. Jag tyckte synd om dem, men var det inte lite synd om mig också? De kanske inte fick gå i skolan, men det gjorde jag men orkade inte göra något för att jag inte klarade av att äta maten som serverades. Jag har fortsatt att tänka på de svältande barnen i Afrika. Deras problem är på en helt annan nivå än våran. På ett sätt kanske de har det bättre, eftersom dagen går ut på att försöka få mat i magen. Här stressas och pressas man till sitt yttersta, för att nå så bra resultat som möjligt. Det leder till diverse problem, som t. ex. ångest, depressioner och matstörningar. För trots att man får mat, är den knapp ätbar. Då kanske det är bättre att vara ett svältande barn i Afrika och vara glad för att få lite mat, vad som helst. Här svälter vi oss själva frivilligt för att uppnå olika kroppsideal. Är det så mycket bättre? Jag tycker inte att jag har det värre än vad de har det, men problemen är på skilda nivåer och går inte att jämföras med varandra. I-landsproblem kan tyckas vara meningslösa, men om alla länder vore i-länder så skulle ju alla ha sådana problem och man skulle tycka att de var stora. Nu skall jag bättra på min solbränna och glömma mina problem, som inte är några problem. Men det beror på hur man ser på saken, förstås.