Hallå världen, jag är kärlekskrank

Genom att ändra inställningar på qruiser får man nya kontakter. Det finns vissa oskrivna regler. Homosexuella tar inte kontakt med bisexuella och det är ytterst sällan tvärtom. Sexualitet är inget val, men diskriminering är det. Fjortisbi-tjejerna, som var de enda som pratade med mig innan, har bytts ut mot FFF (Fantastiskt Fina Flator). Det tre F:na är viktiga. Att en FFF är inne på ens sida och sedan SKRIVER till en betyder att man är en lyckligt lottad skit. Fördelen med inställningen homosexuell är att inga kukbilder och killar 30+ skriver till en. De förstår plötsligt att man INTE är intresserad. Jag förstår knappt vad de får ut av det. De blir ju nobbade gång på gång och jag tror knappast att någon ställer upp på att camma och om någon gör det - hur mycket njutning ger det dem? Är det inte bättre att skärpa till sig och försöka träffa någon på riktigt IRL, eller åtminstone söka en sexträff? Det är säkert inte många som nappar på sexträffar heller, men det finns en del. Det finns tjejer som visar upp sina fittor på bild. Jag tycker att det är tråkigt och synd. All tjusning försvinner, för ingenting lämnas till fantasin. Tjejer med nakenbilder är också de oftast över sina 30. Så det är väl någon slags ålderskris. De söker bekräftelse, precis som jag gör nu när jag är tonåring. Alla söker bekräftelse, men på olika sätt. Om de gör det genom att visa sina personliga ägodelar, får de göra det om de lämnar mig ifred.

Jag har aldrig kallat mig själv desperat, men jag har varit det. Jag har sett andra vara desperata. Som den där tjejen på sylvia, som mejlade alla och frågade om de ville bli hennes flickvän. Nu har hon en. Så skam den som ger sig! Eller som emoheterokittytjejen, som hela tiden väntade och väntade på någon och bedövade smärtan genom rakblad. Nu lägger hon upp emohångelbilder på sig och hennes min-lugg-täcker-hela ansiktet-kille. De blev till och med tillsammans på fredagen den trettonde. Så mörkt, så mystiskt, så emo. De passar bra ihop. Jag vill inte ha en kille. Det har jag nog aldrig riktigt velat ha. Jo, det fanns en tid då jag ville ha en bara för att visa upp "Titta! Där går Shinni och hennes snygga indiekille." Men jag tog aldrig riktigt tag i saken och tur var väl det. Jag vill inte ha någon att visa upp. Jag vill ha någon att älska, för jag är en kärlekskrank tonåring som aldrig har fått uppleva kärlek. Det blir inte bättre av att man ser par gå omkring och mysa i vårljuset och vara sådär äckligt trevligt nykära. Då kan man lika gärna stanna inomhus trots solljuset, ligga i tevesoffan och drömma sig bort till framtiden då vad som helst kan hända. Att höra "det kommer du få uppleva också" hjälper mig inte. Jag vill uppleva det nu. Inte tvingas vänta tills jag är tjugotre, utan att ha färdigställt boken och vara en okysst galning som låtit håret växa på alla dess ställen. Kalla mig desperat. Jag kallar mig kär i kärleken.