Jag borde tacka henne

En gång i tiden trodde jag på kärlek i min rosa värld. Prins möter prinsessa, eller som i mina allra hemligaste drömmar; prinsessa möter prinsessa. Jag började högstadiet. Första skoldagen var nog den mest skrämmande i hela mitt liv. Inte nog med att skolan var gigantisk, jag var kladdig av blod i trosorna! På kvällen somnade jag med tankarna Det går över tills i morgon. Jag vaknade. Blodet fanns kvar och tycktes välla fram som i vågor ur min kropp. Under natten hade det vätt ner hela sängen och där låg jag, i en menssörja som jag hoppades skulle försvinna om jag nöp mig i armen. Det gjorde den inte. Då kom illamåendet. Jag kräktes nästan konstant i tre dagar, innan det värsta hade släppt och jag kunde ta mig till skolan. Jag ville dö. Jag ville inte vara kvinna. Jag ville inte ha barn. Första "riktiga" skoldagen kom. Vi skulle ha biologi och det tyckte jag var intressant. Vi kom in på ämnet kärlek och läraren berättade om hur hon träffat sin make. "Jaa, jag gillade honom inte alls och han var ganska knäpp och jobbig. Sedan gifte vi oss." Min rosa (röda?) värld föll samman och mina ögon tårades. Inte skulle det vara såhär! Så är det inte filmer! Sedan den dagen hatade jag no-läraren, för att hon hade förstört mina drömmmar om kärlek. Fyra år senare hatar jag fortfarande läraren. Nu av helt andra skäl. Hon sätter orättvisa betyg, lyckas aldrig hålla sig till ämnet och är dålig på att förvarna om prov. För nu har jag förlorat tron på kärleken helt och hållet. Oavsett vad någon säger om den, kommer inte tron tillbaka. Tyvärr.