Inga problem

Är det så här det känns att va lycklig?
Det är inga problem
Är det så här det känns att va lycklig?
Det är inga problem, det är inga problem

Jag är inte deprimerad. Jag är inte lycklig. Jag har förlorat det älskade i livet, men kan skratta. Och jag har kolsyra i min röda, allerginysande näsa. När jag gick på låg-och mellanstadiet och man klagade på att t.ex. maten var äcklig (tro mig, mat som ser ut som spya smakar också spya) fick man höra att man minsann hade det så bra som fick mat, för "tänk på de svältande barnen i Afrika" och "släng inte maten". Jag tänkte på de svältande barnen i Afrika. Jag tyckte synd om dem, men var det inte lite synd om mig också? De kanske inte fick gå i skolan, men det gjorde jag men orkade inte göra något för att jag inte klarade av att äta maten som serverades. Jag har fortsatt att tänka på de svältande barnen i Afrika. Deras problem är på en helt annan nivå än våran. På ett sätt kanske de har det bättre, eftersom dagen går ut på att försöka få mat i magen. Här stressas och pressas man till sitt yttersta, för att nå så bra resultat som möjligt. Det leder till diverse problem, som t. ex. ångest, depressioner och matstörningar. För trots att man får mat, är den knapp ätbar. Då kanske det är bättre att vara ett svältande barn i Afrika och vara glad för att få lite mat, vad som helst. Här svälter vi oss själva frivilligt för att uppnå olika kroppsideal. Är det så mycket bättre? Jag tycker inte att jag har det värre än vad de har det, men problemen är på skilda nivåer och går inte att jämföras med varandra. I-landsproblem kan tyckas vara meningslösa, men om alla länder vore i-länder så skulle ju alla ha sådana problem och man skulle tycka att de var stora. Nu skall jag bättra på min solbränna och glömma mina problem, som inte är några problem. Men det beror på hur man ser på saken, förstås.