Ny vän

Nu har jag den i min hand, min nya vän. Min nya vän är en iPod nano, silverfärgad och med 2 GB minne (500 låtar). Lyckan är kommen!

Lärare på väg mot ålderdomshemmet

Eva har blivit mer och mer flummig under årens lopp. Under sista timmen skulle vi få titta på film, som förstås behandlade något viktigt ämne, men filmen visade sig vara andra avsnittet av en serie. Hon märkte inte själv sitt misstag, eller att alla somnade.

Ingvar älskar att dra riktigt usla skämt och idag drog han ett av de värsta någonsin. Det roliga med skämten är att större delen av våran klass inte förstår dem..

I want to kill you slowly

Är det de udda barnen som det blir något bra av? Jag känner mig annorlunda, udda, unik. Alla är väl unika, men jag känner att jag inte riktigt är som alla andra. Inte ens de andra nördarna är som jag är, tyvärr. Kanske är det bara saknaden av Hanna som gör att jag känner så här starkare än förr, men jag vet att jag är annorlunda. Jag är inte dum, jag märker de andras blickar och hör deras viskningar. På ett sätt gillar jag det. Att inte vara som alla andra, alltså. Egentligen är jag säkert precis som alla andra..

Jag vill att min bok skall vara klar nu, men jag har aldrig tid. Jullovet skall ägnas åt den på heltid. Just nu borde jag: plugga musik, förbereda min bokredovisning, göra mitt matteprov, arbeta med so:n, räkna matte, måla bilder till bilden (så att jag kan höja mitt betyg), men jag IDS INTE! Skolan är jobbig, jobbig och åter jobbig. Den får mig att vilja mörda. Ja, det är sant. Jag känner för att ta fram en yxa och stycka de som jag hatar (och de som råkar stå i vägen för mig). Jag vill skrika rakt ut vad jag känner och vad jag tycker, men något inom mig skriker "NEJ!" så fort jag öppnar munnen. Jag lindar in mina tankar, mina skrik, till saker som folk vill höra. Folk har inte särskilt höga tankar om mig. Jag är bara den där pluggisen som ser hemsk ut, ungefär. Inte för att jag bryr mig om vad de tycker om mig, men jag står inte ut längre. Skolan, eleverna, lärarna, proven, betygen, gymnasievalet, mina känslor - allting samlas i en stor, äcklig hög.

Nästa prickskytt hittar ni här!

Jag blev inte direkt imponerad av Lindälv, åtminstone inte på samma sätt som Aranäs. Redan när vi gick in i skolan visste jag att jag inte kommer välja Lindälv. Jag gav den åtminstone en chans och tittade runt på allting. Det roligaste var avdelningen "Jägarexamen", där man fick testa att skjuta med ett gevär på änder som flög upp på en skärm. En man kämpade på och missade gång på gång, innan pappa försökte. Han missade varenda skott. Jag blev övertalad till att prova en gång, trots att jag visste att det skulle gå dåligt. Jag har aldrig hållit i ett gevär innan, inte ens ett luftgevär. Medan gubbarna skrattade och instruerade mig, sattes änderna igång. Pang! Jag fick in en fullträff! Nu var det jag som skrattade gott. Det gäller att njuta när tillfälle ges, vilket inte är särskilt ofta..

Pokerface

Jag blir så trött på en del människor. Bara för att jag anses vara en pluggis/nörd, skall väl jag inte behöva stå ut med hur mycket skit som helst? Alla dessa irriterande fjortisar som pratar om mig, såpass högt att jag kan höra det, gör mig galen. Jag känner för att slå ner alla, men istället sitter jag där och tar emot med tankarna långt därifrån. De märker inte hur jag mår, jag döljer det bra. De får gärna tro att jag mår bra, det gör mig inget.

Slöjden har gjort att jag har ont i magen. Jag förstår inte själv varför jag skall hålla på och oroa mig på det här sättet. Pappa tycker att jag skall vara där, tacka för alla jobbiga kommentarer jag får och jobba på. Med en iPod skulle jag kanske ha kunnat stå ut lite bättre. I morgon skall pappa och jag kanske köpa en, jippi! Tror att det nog är exakt vad jag behöver för att kunna stå ut.

Ikväll är det öppet hus på Lindälv, men jag ids inte. Det är så mycket folk, jag får panik! Förstår inte hur jag skall klara av att gå på större skola än vad jag gör nu. Allra helst skulle jag vilja få undervisning hemifrån, men det går såklart inte.

Hannalös

Första dagen i skolan utan Hanna är över. Jag måste erkänna att jag saknade henne mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Lektionerna var sega, de andra i nördgänget torra och jag blev som en tillknäppt mus. Alla lärare har gått fram till mig idag och dunkat mig i ryggen: "Det är bra, Alexandra". De har haft möte OM MIG! Jag behöver inte göra några mer "riktiga" prov den här terminen, istället skall jag ha muntliga prov eller alternativa uppgifter. Beskedet kom som en glad överraskning och har gjort mig lite bättre till mods. En del av problemet finns fortfarande kvar: mitt utseende. Där kommer hjärnskrynklarna in i bilden..

Förra veckan rusade jag ut från slöjdlektionen och kom aldrig tillbaka. I morgon är det dags för slöjd igen. Jag vill inte ha någon mer slöjd, det är bara jobbigt. Gruppen är fylld med överkåta killar och en Duracellkanintjej. Jag klarar mig bra utan dem. Allra helst skulle jag vilja göra min pall hemma och sedan skicka en bild på den till slöjdläraren samt en redovisning för hur jag gjort. Mina föräldrar tycker att jag skall stå ut. Jag vet att jag kommer må dåligt i morgon på grund av den där slöjdlektionen och därför vill jag lösa det på något annat sätt. Är inte det viktigaste att man mår bra och trivs någorlunda i skolan?

Framsteg

Vissa framsteg har gjorts. Jag har ätit och behållit maten! De låter mig inte äta särskilt mycket, utan bara lite i taget. Det är lite irriterande när man är så hungrig, men det är bra att de ser till att jag äter lugnt.

Marsvinen My och Molly har kommit hit. De låter som vanligt lika mysigt. Hoppas att de skall trivas här medan matte är borta och hoppas att jag överlever mer än två veckor utan Hanna, min bästa vän, i skolan.

Mitt låtskrivande går sisådär. Jag klinkar på klaviaturet och hoppas att det låter någorlunda bra. Förhoppningsvis skall jag ha en låt färdig idag, men det tror jag inte går..

An easy answer..

Istället för aptit blir jag äcklad av mat. Allting äcklar mig. Jag klarar inte av att behålla någon mat och det är antagligen det som har gjort mig rädd för mat. Om jag inte blir bättre idag, åker vi in till akuten i morgon. Jag vill inte det! Den senaste tiden har jag varit på många läkarbesök, men det har inte blivit bättre av deras mediciner. Det sitter i huvudet. Jag får helt enkelt sättas på ett behandlingshem och hämtas om ett par månader..

Snart skall jag få låna Henriks klaviatur och se om jag vill ha ett eget. Det känns som att jag både kommer får ett sådant och en iPod inom kort. Mina föräldar bryr sig verkligen om mig, det vet jag nu.

Jag önskar att jag mådde bra, bara få känna på att vara det under en längre tid. På sommarlovet mådde jag kanonbra, varför kan det inte vara så nu? Svaret är enkelt: skolan.

Jag står inte ut

Jag har nyss varit med om det värsta anfallet någonsin. Kan fatta mig kort och säga: jag var cirka fyrtiofem minuter på toaletten, utan avbrott. Efteråt satt jag bara och skakade en lång stund. Jag står inte ut längre, jag gör faktiskt inte det.

Tillbaka

Jag är tillbaka här igen. Det var länge sedan, jag vet det. Under ett par månader har jag huserat på blogg.se. Det gör detsamma var jag skriver och vad jag skriver, för ingen bryr sig om det. Nu är jag åtminstone här igen och skriver patetiska dikter, inlägg and so on. Ibland behöver man bara ett ställe att skriva av sig på, utan att behöa bry sig om vad som egentligen står och vad det handlar om.

Läste just en av de hemska dikterna. En av dem handlar om rakblad. Det var länge sedan och kanske är det bra. Vet ni varför jag slutade? Jo, för att ingen skulle märka att jag mår dåligt. Om man skär sig vill man att folk skall märka det, men jag vill dölja hur jag mår så gott som det nu går. Mina ärr har läkt och nu kan man knappt ana att några sår har varit där. Om någon frågar kan jag säga att det är kaninerna som har rivit mig och de tror faktiskt på det. Jag är farligt bra på att ljuga ibland. Det kan vara mycket användbart, men jag försöker att inte använda mig av det för mycket. Alla vet ju att sanningen är bäst, eller är den verkligen det? Ibland måste man ljuga, för att inte såra.

Mitt största "problem" här i livet är att jag ställer för höga krav på mig själv. Det gör nog många, särskilt tjejer, men det är hur jag mår av det som är det värsta. När jag blir stressad och pressad, av mig själv givetvis, kräks jag. Det kan gå så långt att jag måste stanna hemma från skolan, men jag försöker att ta mig dit ändå. Varje dag är en kamp att ta sig dit och stanna kvar. Allra helst vill jag ligga under mitt täcke och drömma mig bort, långt bort härifrån. Jag får hjälp, både från BUP och från skolans kurator. Inte för att det direkt hjälper. De skyller på att jag inte tror på det där med terapi och att tala ut och att det därför inte fungerar. Sanningen är att jag inte tror att det kommer att hjälpa mig. Jag får försöka kurera mig själv, även om KBT kanske kan hjälpa lite. Proven är det värsta. Jag stressar upp mig innan, även om jag kan allting bra. När jag försöker göra provet sitter jag ofta och skakar i hela kroppen. Ibland får jag blackouts. Allting blir svart, det snurrar och jag kommer inte ihåg ett skvatt av allt det som jag kan.

Det där "problemet" gör mig dyster, deprimerad på något sätt. Jag vill inte vara ut bland folk, inte träffa dem och allra minst försöka prata med dem. Det sista har nog att göra med mitt andra "problem": min hy. Jag har inga stora, äckliga finnar. Istället har jag plitor, som är mindre men desto svårare att få bort. Varje dag går jag upp tidigt för att tvätta, dölja och kämpa. Jag tror att jag lyckas ganska bra, för ingen annan än jag verkar märka dem. Några gånger har jag pratat med läkare om dem, men de har bara skrattat och skakat på huvudet: "Nähä då, du har då inget problem". Jag har lärt mig att problemet är jag själv. Det sitter i huvudet, det är psykiskt och förstör mitt liv. Mina två "problem" gör faktiskt det, förstör min uppväxt och gör att jag inte vågar göra allt det som jag VILL göra. Istället för att träffa kompisar, gå på bio och konserter och andra kul saker, är jag hemma. Det beror ofta på att jag mår dåligt, på ett eller annat sätt. Jag sitter hemma, framför datorn och skriver, eller framför teven, eller lyssnar på musik. Jag gillar också att skriva egen musik, även om det blir kasst. Jag skriver på en bok, som blir en självbiografi. Att fotografera, måla och vara med kaninerna är också kul. Alla dessa saker är bra, för jag kan göra dem hemma.

Jag tycker att det är lite sorgligt att saker är som de är, men jag vet att de kommer att bli bättre. När jag är tjugo är de nog borta. Det känns trevligt, men det är långt bort. Flera år av isolering och illamående har jag redan fått leva med, skall jag då stå ut i fem år till?! Hur skall jag kunna stå ut? Jag har övervägt andra alternativ och faktiskt testat dem också. De andra alternativen är enkla: att ta livet av sig på ett eller annat sätt. Femte november detta år, försökte jag hänga mig själv. En femtonåring som har gett upp, det är ganska vanligt. Jag ångrade mig i sista stund, bokstavligt talat. Det var också så jag började med min bok. Jag skall skriva om varje dag ända fram till den femte november 2007. Om jag fortfarande känner som nu, att det inte finns något hopp, då gör jag det på riktigt. Jag har givit livet en sista chans att visa att det finns någon mening med det. Om jag tar livet av mig då, kommer jag be mina föräldrar om att se till att min bok kommer ut. Om jag har ändrat uppfattning om livet, kanske jag gömmer undan boken och tar fram den om ett par år. Eller så trycker jag upp den och låter andra i samma sitaution läsa om mina bravader.