Är det de udda barnen som det blir något bra av? Jag känner mig annorlunda, udda, unik. Alla är väl unika, men jag känner att jag inte riktigt är som alla andra. Inte ens de andra nördarna är som jag är, tyvärr. Kanske är det bara saknaden av Hanna som gör att jag känner så här starkare än förr, men jag vet att jag är annorlunda. Jag är inte dum, jag märker de andras blickar och hör deras viskningar. På ett sätt gillar jag det. Att inte vara som alla andra, alltså. Egentligen är jag säkert precis som alla andra..
Jag vill att min bok skall vara klar nu, men jag har aldrig tid. Jullovet skall ägnas åt den på heltid. Just nu borde jag: plugga musik, förbereda min bokredovisning, göra mitt matteprov, arbeta med so:n, räkna matte, måla bilder till bilden (så att jag kan höja mitt betyg), men jag IDS INTE! Skolan är jobbig, jobbig och åter jobbig. Den får mig att vilja mörda. Ja, det är sant. Jag känner för att ta fram en yxa och stycka de som jag hatar (och de som råkar stå i vägen för mig). Jag vill skrika rakt ut vad jag känner och vad jag tycker, men något inom mig skriker "NEJ!" så fort jag öppnar munnen. Jag lindar in mina tankar, mina skrik, till saker som folk vill höra. Folk har inte särskilt höga tankar om mig. Jag är bara den där pluggisen som ser hemsk ut, ungefär. Inte för att jag bryr mig om vad de tycker om mig, men jag står inte ut längre. Skolan, eleverna, lärarna, proven, betygen, gymnasievalet, mina känslor - allting samlas i en stor, äcklig hög.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment