Tillbaka

Jag är tillbaka här igen. Det var länge sedan, jag vet det. Under ett par månader har jag huserat på blogg.se. Det gör detsamma var jag skriver och vad jag skriver, för ingen bryr sig om det. Nu är jag åtminstone här igen och skriver patetiska dikter, inlägg and so on. Ibland behöver man bara ett ställe att skriva av sig på, utan att behöa bry sig om vad som egentligen står och vad det handlar om.

Läste just en av de hemska dikterna. En av dem handlar om rakblad. Det var länge sedan och kanske är det bra. Vet ni varför jag slutade? Jo, för att ingen skulle märka att jag mår dåligt. Om man skär sig vill man att folk skall märka det, men jag vill dölja hur jag mår så gott som det nu går. Mina ärr har läkt och nu kan man knappt ana att några sår har varit där. Om någon frågar kan jag säga att det är kaninerna som har rivit mig och de tror faktiskt på det. Jag är farligt bra på att ljuga ibland. Det kan vara mycket användbart, men jag försöker att inte använda mig av det för mycket. Alla vet ju att sanningen är bäst, eller är den verkligen det? Ibland måste man ljuga, för att inte såra.

Mitt största "problem" här i livet är att jag ställer för höga krav på mig själv. Det gör nog många, särskilt tjejer, men det är hur jag mår av det som är det värsta. När jag blir stressad och pressad, av mig själv givetvis, kräks jag. Det kan gå så långt att jag måste stanna hemma från skolan, men jag försöker att ta mig dit ändå. Varje dag är en kamp att ta sig dit och stanna kvar. Allra helst vill jag ligga under mitt täcke och drömma mig bort, långt bort härifrån. Jag får hjälp, både från BUP och från skolans kurator. Inte för att det direkt hjälper. De skyller på att jag inte tror på det där med terapi och att tala ut och att det därför inte fungerar. Sanningen är att jag inte tror att det kommer att hjälpa mig. Jag får försöka kurera mig själv, även om KBT kanske kan hjälpa lite. Proven är det värsta. Jag stressar upp mig innan, även om jag kan allting bra. När jag försöker göra provet sitter jag ofta och skakar i hela kroppen. Ibland får jag blackouts. Allting blir svart, det snurrar och jag kommer inte ihåg ett skvatt av allt det som jag kan.

Det där "problemet" gör mig dyster, deprimerad på något sätt. Jag vill inte vara ut bland folk, inte träffa dem och allra minst försöka prata med dem. Det sista har nog att göra med mitt andra "problem": min hy. Jag har inga stora, äckliga finnar. Istället har jag plitor, som är mindre men desto svårare att få bort. Varje dag går jag upp tidigt för att tvätta, dölja och kämpa. Jag tror att jag lyckas ganska bra, för ingen annan än jag verkar märka dem. Några gånger har jag pratat med läkare om dem, men de har bara skrattat och skakat på huvudet: "Nähä då, du har då inget problem". Jag har lärt mig att problemet är jag själv. Det sitter i huvudet, det är psykiskt och förstör mitt liv. Mina två "problem" gör faktiskt det, förstör min uppväxt och gör att jag inte vågar göra allt det som jag VILL göra. Istället för att träffa kompisar, gå på bio och konserter och andra kul saker, är jag hemma. Det beror ofta på att jag mår dåligt, på ett eller annat sätt. Jag sitter hemma, framför datorn och skriver, eller framför teven, eller lyssnar på musik. Jag gillar också att skriva egen musik, även om det blir kasst. Jag skriver på en bok, som blir en självbiografi. Att fotografera, måla och vara med kaninerna är också kul. Alla dessa saker är bra, för jag kan göra dem hemma.

Jag tycker att det är lite sorgligt att saker är som de är, men jag vet att de kommer att bli bättre. När jag är tjugo är de nog borta. Det känns trevligt, men det är långt bort. Flera år av isolering och illamående har jag redan fått leva med, skall jag då stå ut i fem år till?! Hur skall jag kunna stå ut? Jag har övervägt andra alternativ och faktiskt testat dem också. De andra alternativen är enkla: att ta livet av sig på ett eller annat sätt. Femte november detta år, försökte jag hänga mig själv. En femtonåring som har gett upp, det är ganska vanligt. Jag ångrade mig i sista stund, bokstavligt talat. Det var också så jag började med min bok. Jag skall skriva om varje dag ända fram till den femte november 2007. Om jag fortfarande känner som nu, att det inte finns något hopp, då gör jag det på riktigt. Jag har givit livet en sista chans att visa att det finns någon mening med det. Om jag tar livet av mig då, kommer jag be mina föräldrar om att se till att min bok kommer ut. Om jag har ändrat uppfattning om livet, kanske jag gömmer undan boken och tar fram den om ett par år. Eller så trycker jag upp den och låter andra i samma sitaution läsa om mina bravader.