Den gråa vardagen

Jag vet inte om jag står ut med vardagen längre. Samma tjat, samma lärare, samma elever, samma visa dag ut och dag in. Mina historier kryddar jag till, för att liva upp för andra. De ser inte hur jag gråter och skriker och jämrar mig. Allt de ser är mitt leende. Jag är bra på det nu, att spela. Ingen märker om jag är deprimerad. Jag vill inte att de skall se. Jag vill inte bli särbehandlad. Jag vill inte leva längre, men jag måste. Vem skulle annars leva mitt liv?