Gnafs

Det är först nu, efter åratal av dagbokskrivande, som jag förstår att det här är vad jag skall göra. Jag skall skriva färdigt självbiografin och få den utgiven. Det kan hjälpa andra att läsa om det jag har gått igenom: kräkningar, illamående, ångest, press, stress, tafatta psykologer, antideprissiva mediciner, en hjälpande låtsasvän, fundamentalister, överbeskyddande föräldrar och upptäckandet av ens sanna identitet. Boken skall även ta upp hur det är att komma ut med sin sexualitet och religionsuppfattning. Mina föräldrar kommer att hata det, både vad jag är och min sanningsenliga bok. Jag har planerat att berätta ALLT nästa månad. Då har medicineringens biverkningar släppt och de kanske kan lyssna på vad jag säger. Det jag fruktar allra mest är att de viftar bort det som ingenting. "Det är en tonårsgrej, det släpper snart, om något år är du normal. Du kommer förstå att det vi gör är rätt och ångra dig senare. Gå med nu, det är det bästa för dig." Jag skakar av rädsla vid blotta tanken av att de säger upp all bekantskap med mig. De kanske inte längre vill ha med mig att göra, sladddottern som gjorde revolution? Sanningen är det enda rätta. Jag kan och orkar inte ljuga längre, jag vill vara mig själv fullt ut.