Hey, I'm bisexual

Ifall man har varit uppmärksam, borde man ha märkt att jag är fast i garderoben och lär inte klättra ut därifrån på åtminstone några månader. Det skulle kanske vara intressant att veta hur jag kom fram till att jag är bisexuell? Jag har ju aldrig varit kär, men vet det ändå. Egentligen har jag nog alltid haft det i bakhuvudet, för jag har märkt hur jag själv tittat och tänkt på tjejer. Då trodde jag på stereotyper och trodde att om man var pojkflicka, då kunde man vara flata. Jag var ingen pojkflicka, jag var mer en tjej som ibland kunde hugga i. Väl i puberteten och med alla dess problem, försökte jag hitta sätt att fly undan verkligheten. Teven blev min trogna kompanjon på eftermiddagarna efter skolan. Jag fick ett favoritprogram bland alla repriserande b-serier och det var the Ellen Degeneres Show. Det var inte showen som jag var mest intresserad av, nej, det var Ellen själv. Jag tyckte att hon var underbar och följde showen så ofta som jag fick chansen. Ellen är ju öppet homosexuell, men det hade jag inte en aning om. Nu i efterhand förstår jag att jag hade en crush på Ellen och att jag har en viss flatradar. Då hade jag förstås inte insett det, så livet rullade på som vanligt.

När Idol 2006 började kände jag dock den där konstiga sortens beundran igen och den här gången var det Cissi det gällde. Fortfarande ville jag inte riktigt erkänna det för mig själv, men på den första ridlektionen på vårterminen hände det igen. Bland alla andra vanliga ridtjejer fanns en tjej som stack ut. Det var inte hennes klädstil som stack ut, utan hennes utseende. Många jag pratat med tycker att hon ser konstig ut, men jag tycker att hon är vacker. Eftersom min flatradar tidigare inte svikit mig, har jag pratat med henne en del och försökt visa mig intresserad. Tyvärr är hon lite oåtkomlig. Känslan jag får varje gång hon tittar på mig har dock övertygat mig: jag är bisexuell. Det jag har skrivit tyder på att jag är homosexuell, men jag tittar faktiskt åt pojkars håll också.
Jag tycker bara att det är intressantare med tjejer..

Drömprins/prinsessa

Bland Stinas saliga blandning gäster, fanns Darin. Jag gillar honom varken som artist eller utseendemässigt. Under hans sånginslag säger plötsligt Mamms "Tycker du inte att han åtminstone är snygg?" Mitt plågade ansiktsuttryck ger svar på frågan, men hon väljer ändå att fortsätta på samma spår. "Vilken är din typ, då? Hur ser din drömprins ut? Är han lång och mörk, eller är han blond?" Jag skrattar åt henne och det gör också Papps. Först är jag nära att säga att det lika gärna kan vara en drömprinsessa, men väljer att inte säga det på grund av de konsekvenser ett sådant uttalande skulle kunna få. Istället svarar jag: "Jag har inga specifika krav. Faller jag för någon är det inte bara ytan som räknas. Alla delar av en person är lika viktiga. Den person (lägg märke till att jag varken säger han eller hon) jag blir förälskad i kan jag inte på förhand säga är eller ser ut på ett speciellt sätt. Jag är öppen för allt". Efter mitt svar håller Mamms tyst och jag inser att jag har vunnit dagens fajt. Egentligen hade jag en bra poäng med det här, men den tappades bort. Den var något i stil med att det inte bara är utsidan som räknas, men det känns aningen utjatat. Nu skall jag lyssna på Detektivbyrån och sedan bege mig till mina homofobiska släktingar för att titta på The Robinsons.

Yra helger

Helger då jag vaknar tidigt på lördagmorgonen och får känslan av att trilla i sängen (!) är inga helger jag njuter av. Detta är en sådan helg. Det som finns att göra är att inte trilla, utan istället ta det lugnt och försöka tänka (även om det är svårt när man får känslan av att tankarna snurrar runt, runt). Det är vid dessa yra helger som skrivandet går mer framåt än bakåt och det är synd, för när jag äntligen har tid vill jag gärna kunna ägna mig åt det. Nej, ner med yra helger.

Fredagshumor

"Naturgas är billigt och miljöfarligt".

100

Det hundrade inlägget. Borde jag jubla, hurra och fira? Jag gör inget av nämnda, för bloggen är inte värd det. Istället konstaterar jag att:

• Köpa kläder till Good song är ett effektivt botemedel mot deppighet.

• Nationella prov är uppblåsta och egentligen inte svåra.

• Ingen i min omgivning riktigt förstår sig på mitt skrivande. Det gör inte jag själv heller, men jag är en envis jäkel och fortsätter ändå.

Botad

Det har gått nästan exakt två år, men ändå minns jag det lika tydligt som att det skulle ha hänt igår. Jag hade aldrig fruktat tandläkare tidigare och gick med gott mod till vårdcentralen. Tandläkaren upptäckte att min emalj var i princip borta och då kom frågorna "Dricker du mycket juice? Kräks du mycket? Har du ätstörningar? Är det bulimi du har? Du är sjuk!" Hon fortsatte med sin så kallade utfrågning, medan mina ögon tårades. Jag var fjorton år, hade hög prestationsångest och kräktes om vartannat. Det var ingen bulimi jag hade, det var ångest. Hennes ord fick mig att avsky tandläkare och sedan den dagen har jag inte träffat någon.

Tills idag, vill säga. Jag var nervös under hela skoldagen, spände mig och kallsvettades. Mamms lyckades få med mig dit, men försvann in på toaletten och jag blev lämnad ensam i väntrummet. Tandläkaren kom innan Mamms hade hunnit komma tillbaka och utan mitt moraliska stöd följde jag skräckslagen efter den till synes skräckinjagande läkaren. Hon var inte så farligt, trots allt. Det gjorde mig lugnare och jag klarade av att svara på frågor kring min hälsa samt lägga mig i den något läskiga stolen. Hon tog röntgenbilder och grävde runt lite i min mun, innan hon som visade sig vara den riktiga tandläkaren kom in. Även hon var sympatisk och även hon undersökte mina tänder. De verkade nöjda, för mina tänder var tydligen exemplariska och utmärkta. På en fjuttig kvart försvann två års rädsla, tack vare två vänliga kvinnor. Nu är jag botad för livet.

Dagens

Respekt åt folket!

Från tiden då man började lägga saker på minnet, har jag starka minnen av hur vuxna särbehandlade oss barn. Jag har förståelse för att man inte pratar med dem som med en vuxen. Att inte respektera det de säger och vifta bort deras åsikter är något som vuxna borde hålla sig ifrån, men hur många gånger har jag inte varit med om det? Man berättar om något som man då tycker är viktigt och som betyder mycket för en, eller säger vad man tycker i en fråga som man egentligen inte borde säga sin mening i och vad får man då för respons? Oftast skrattas det, "ååh, vad gulligt", eller så ignoreras man för att man har kommit åt en öm punkt. Jag trodde och hoppades att det skulle bli bättre i tonåren, men det blev snarare tvärtom. Nu kunde de ju skylla allting på tonåren, det man sade, det man tyckte och det man kände. Inte blev det bättre av att man plötsligt bubblade av åsikter och starka känslor. Jag har lovat mig själv att, om jag någon gång får barn eller har mycket kontakt med barn, skall jag respektera dem fullt ut. Det kommer bli svårt, för visst lovar man sig själv att man inte skall likna sina föräldrar men man gör det ändå? Respekt är viktigt och borde tillämpas av alla.

Pakt för allas bästa

Tack vare min logiskt tänkande och matematiskt begåvade bror, har jag lyckats få lite pejl på det där med ekvationer. En sak är dock säker: minustecknen är mina fiender. Alltid skall de ställa till det, vanligen när man är intet ont anande och tror att allting flyter på som det skall. Vi har börjat bli lite vänligare mot varandra efter ett flertal strider och nu ser vår framtid relativt ljus ut. Minustecknen har gått med på att inte reta upp mig och jag har kommit överens med dem om att jag inte skall bli sur på dem. Bara minustecknen håller överrenskommelsen tills på tisdag, då vi har algebra och ekvationsprov, är jag nöjd.

Life on mars?

19.30 skall jag titta på reprisen av Musikbyrån special, om David Bowies låt "Life on mars?". Efter det lär det bli tevelöst, för mina föräldrar kommer ockupera teven och jag kommer inte se en glimt av DH. Stackars mig.

Fascination

Fenomenet att jag skriver totalt meningslösa inlägg som ingen läser, fascinerar mig. Kommer det att sluta på samma sätt med min bok?

Hjälp!

Att lära sig någonting som man tycker är tråkigt och tradigt, men framförallt meningslöst, ser jag ingen poäng med. Ofta tycker jag att vi lär oss saker som många inte kommer ha någon nytta av. Jag kommer inte bli ekonom, det vet jag redan nu. Vad jag vill ha sagt är att redan på högstadiet borde man kunna inrikta sig mer på det man är bra på och är intresserad av. Det skulle vara uppbyggt mer som gymnasiet, med kurser. Obligatoriska kurser skulle finnas, men också sådana som är valfria (men man måste ta ett visst antal kurser, det får inte bli någon slappskola inte). Då skulle sådana som jag, som avskyr och är riktigt dålig i en del ämnen, men älskar och är begåvade i en del andra, få utvecklas ordentligt. Det skulle också finnas fler hjälplärare och de som känner att de vill ha extra hjälp, till exempel med matte, skall få det. Även om man har VG, men vill ha en knuff i rätt riktning, skall man få det. Så är det inte nu. Jag får inte utvecklas så mycket som jag vill i ämnen som jag gillar, utan sitter ofta sysslolös på lektionerna på grund av att de andra inte riktigt hänger med. I matten får jag ingen hjälp, nej, för att jag är inte ett geni, men jag har inte heller IG-varning. Alla skall väl ha rätt till hjälp?

Today's

Yrselkickar

En mystisk känsla har funnit hos mig i några dagar. Var och varannan minut snurrar det till i huvudet, som att det spinnar runt och samtidigt får jag en slags kick. Varje gång blir jag lika förvånad. Beror det på den höjda dosen medicin jag intar på kvällarna eller är det något verkligt fel på mig?

Sedan förra sommaren har jag hallucinerat då och då. Den återkommande personen är Alf, som har blivit en slags låtsasvän för mig. Vi pratar om allt, han uppmuntrar mig och tröstar mig. Han finns där när jag verkligen behöver honom. Jag har inte träffat honom på ett tag och det är både bra och dåligt. Jag saknar honom, men samtidigt vill jag inte må så dåligt att han måste dyka upp. Det är inte friskt att hallucinera, det förstår till och med jag, men jag gillar att göra det. Ibland kan det förstås ställa till problem, då jag tror att något händer som egentligen inte gör det. Oftast är det dock härligt. Det är trevligt att fly från verkligheten för en stund och prata med folk som man annars inte skulle ha pratat med. Det jag ville komma fram till med det här avslöjandet är att hallucinationernas uteblivelse kan ha att göra med mina "kickar". Jag vet inte hur jag får det till att vara så, men jag är inte frisk. Jag vill inte söka hjälp, jag vill inte tjafsa med mer läkare och jag vill inte bli diagnostierad.
Summan av kardemumman: jag måste stå ut med mina yrselkickar.

Sleeping beauty

Hey, that's me and my pyjamas. Mamms älskar små, uppmuntrande ord som man möts av vid första anblicken av sig själv på morgonen.
Inte för att jag skulle kalla mig själv för skönhet, inte ens när jag inte har håret på ända och grus i ögonen.

Hoho, bisexuella bloggare?

Det är svårt att hitta någon bisexuell som bloggar. Den enda jag känner till är mig själv och jag har ingenting att komma med, för jag har ju aldrig upplevt något som kan vara av värde att skriva om. Homosexuella som skriver finns det dock gott om och mina favoriter är Bruden och Närabögenupplevelser. Var är ni bisexuella?

Kobra

Säsongstart hit, säsongstart dit. I kväll startar en av mina favoriter, Kobra.

In the future

Utvecklingssamtalsrapport: trenden går uppåt. Det var läskigt att höra Monstret hylla mig med sådan inlevelse. Jag blev rörd av hennes ord. Hon ser fram emot att läsa det jag skriver i framtiden. Klart att hon vill läsa om en demprimerad, bisexuell ateist som slår sig fri från sina föräldrars hårt stramade regler och blir sin egen.

Plana tider

Ett pinsamt dåligt resultat på en ekvationsmatteläxa, en ihopblandning av a.o och d.o på tyskaprovet samt ett sår som blodat ner min vit/svarta kappa skulle för ett år sedan fått mig att gråta och skrika av vrede och besvikelse. Nu är det dock 2007 och jag har utvecklats som person. Jag skrattar åt hur knasigt det kan bli med ekvationer ibland och hur tankspridd jag kan vara. Tyskamojsen kommer jag göra om nästa vecka, så varför skall jag gå omkring och banna mig själv för det som hände? "Ibland blurbar man" för att citera Babbs. Det är skönt att kunna ha roligt åt sig själv, istället för att plåga och ångra sig. Jag gillar att se tillbaka på hur dåligt jag mådde förra året och känna "Yes, jag klarade mig ur det!". Efter en uppförsbacke kommer en nerförsbacke, eller så blir det åtminstone planare.

Dagens bralls