Respekt åt folket!

Från tiden då man började lägga saker på minnet, har jag starka minnen av hur vuxna särbehandlade oss barn. Jag har förståelse för att man inte pratar med dem som med en vuxen. Att inte respektera det de säger och vifta bort deras åsikter är något som vuxna borde hålla sig ifrån, men hur många gånger har jag inte varit med om det? Man berättar om något som man då tycker är viktigt och som betyder mycket för en, eller säger vad man tycker i en fråga som man egentligen inte borde säga sin mening i och vad får man då för respons? Oftast skrattas det, "ååh, vad gulligt", eller så ignoreras man för att man har kommit åt en öm punkt. Jag trodde och hoppades att det skulle bli bättre i tonåren, men det blev snarare tvärtom. Nu kunde de ju skylla allting på tonåren, det man sade, det man tyckte och det man kände. Inte blev det bättre av att man plötsligt bubblade av åsikter och starka känslor. Jag har lovat mig själv att, om jag någon gång får barn eller har mycket kontakt med barn, skall jag respektera dem fullt ut. Det kommer bli svårt, för visst lovar man sig själv att man inte skall likna sina föräldrar men man gör det ändå? Respekt är viktigt och borde tillämpas av alla.