Att diska är bra för själen (eller åtminstone självförtroendet)

Efter att ha läst ut den lättsamma boken, som var precis vad jag behövde för att få distans till mina egna ofta skrattretande problem, gick jag in i vårat lätt kaosartade kök och diskade flera dagars ingrodd smutsdisk. Nu borde jag klaga över hur jobbigt och tråkigt det är att diska, men se, det gör jag inte. Jag gillar nämligen att diska! Tro det eller ej, men det gör jag. Att städa och dammsuga och moppa golv och damma har jag svårt för, men att diska är en hushållssyssla som jag trivs med att göra. Det enda negativa är att fingrarna blir russinlika och torra. Mamms ligger till sängs med fem graders feber och kommer nog blir ofantligt glad över vad jag har gjort, även om hon kanske inte förstår med en gång att det är något positivt jag har gjort. Hon har svårt för att släppa in någon i köket och ännu svårare för att låta någon hjälpa till. Detta hör till undantagen, för hon är så hjälplös och sjuk att hon inte orkar protestera. Apropå att diska, är det den enda sysslan jag klarar av att göra med hedern i behåll under hemkunskaplektionerna. Alla andra matbestyr klantar jag till, genom att använda fel redskap, skära fel, sätta grytorna på fel plattor, inte sätta på ugnen, inte läsa receptet ordentligt och ställa korkade frågor. Ja, att diska är nog det enda jag klarar av.