Jag har alltid haft olika former av fuffens och underligheter för mig. När jag var upp till ungefär sju år, brukade jag bryta tumstockar när jag blev arg. Efteråt skämdes jag och gömde undan dem i lådor. Flera år senare fann Papps dem och skrattade gott åt mig. Den bakomliggande orsaken var att jag försökte trycka undan ilskan och det gör jag än idag, även om jag har blivit lite bättre på att släppa ut känslorna.
Ett tag försökte jag bota ångest genom att skära mig, men kom fram till att folk kunde märka att jag mådde dåligt och det ville jag absolut inte. Jag skar mig inte bara på armarna, utan även andra delar av kroppen fick sin beskärda del. Det ställe som har tagit mest skada är mina bröst, som fortfarande har ärr. Jag ville hitta något nytt sätt att få utlopp för mina aggressioner, min ångest och mitt självhat. Det nya blev att plocka bort kroppshår med en pincett. Jag gjorde det över HELA min kropp, inget ställe undantaget. Det var plågsamt, men fick mig att må bättre.
Jag började käka antiångestmedicin och testade att överdosera den. Det gjorde mig extra sprallig, eller extra trött. Jag gillade att på något sätt kontrollera mig själv genom pillerintag. Tidigare har jag försökt ta livet av mig med hjälp av just det, men misslyckades och sedan dess har jag bara överdoserat. Nu har jag dock tagit tag i mig själv och slutat med det. Det är inte sunt att ta medicin på fel sätt, att skära sig eller ta itu med problem på andra konstiga vis. Jag har lärt mig att hitta andrum, att slappna av och inte göra saker som jag senare ångrar. Mina ärr påminner mig om saker jag inte vill minnas, men samtidigt får de mig att bli glad. Jag har överlevt, tagit mig ur Mörkret och mår nu relativt bra. Det finns dagar då jag får återfall, men skillnaden är den att jag kan rycka upp mig och säga
"Kom igen nu, livet har goda sidor också!".
No comments:
Post a Comment