Tänk vad några år kan göra!

Att handla på en närliggande ICA-butik gör att man möter kändisar, som Mamms uttrycker det, eller bekanta. På väg in i butiken ser jag min pianolärare, som numera måste vara hemma och ta hand om tre småbarn och en sjuk fru. Han såg ut att vara trött, skäggig och utarbetad. Vid tomaterna ser jag en kille i min ålder, tillsammans med sin mamma. Det är inget konstigt med det, om det inte vore för att jag plötsligt får en så hög igenkänningsfaktor på båda två. Jag stöter på dem ytterligare några gånger och plötsligt går det upp ett ljus för mig: vi har gått i samma klass. I ettan drog han sönder några av mina många armband, jag tjallade och grät. Då fick jag ett brev från dels hans mamma men också från han själv. Jag har till och med kvar det, med hans osäkra Förlåt, det var inte meningen. Brevet innehöll också några nya armband och jag skämdes nästan över att jag hade skvallrat. Nu såg jag honom igen, efter ungefär sex år och det hade gjort sitt till. Han hade blivit lång, fått klädsmak och blivit riktigt söt. Jag hoppas träffa på fler ex-klasskamrater när jag börjar gymnasiet, som har genomgått liknande förändringar.