Det har gått nästan exakt två år, men ändå minns jag det lika tydligt som att det skulle ha hänt igår. Jag hade aldrig fruktat tandläkare tidigare och gick med gott mod till vårdcentralen. Tandläkaren upptäckte att min emalj var i princip borta och då kom frågorna "Dricker du mycket juice? Kräks du mycket? Har du ätstörningar? Är det bulimi du har? Du är sjuk!" Hon fortsatte med sin så kallade utfrågning, medan mina ögon tårades. Jag var fjorton år, hade hög prestationsångest och kräktes om vartannat. Det var ingen bulimi jag hade, det var ångest. Hennes ord fick mig att avsky tandläkare och sedan den dagen har jag inte träffat någon.
Tills idag, vill säga. Jag var nervös under hela skoldagen, spände mig och kallsvettades. Mamms lyckades få med mig dit, men försvann in på toaletten och jag blev lämnad ensam i väntrummet. Tandläkaren kom innan Mamms hade hunnit komma tillbaka och utan mitt moraliska stöd följde jag skräckslagen efter den till synes skräckinjagande läkaren. Hon var inte så farligt, trots allt. Det gjorde mig lugnare och jag klarade av att svara på frågor kring min hälsa samt lägga mig i den något läskiga stolen. Hon tog röntgenbilder och grävde runt lite i min mun, innan hon som visade sig vara den riktiga tandläkaren kom in. Även hon var sympatisk och även hon undersökte mina tänder. De verkade nöjda, för mina tänder var tydligen exemplariska och utmärkta. På en fjuttig kvart försvann två års rädsla, tack vare två vänliga kvinnor. Nu är jag botad för livet.
No comments:
Post a Comment