Anger, but no reaction

Att jag blir arg och inte gör något, blir ett allt större problem. Idag avslöjade den feta bildläraren mitt betyg i bild. Jag hade på känn att det inte skulle bli bra, men att hon inte ens hade tittat på en del bilder som jag har gjort gjorde mig upprörd. Jag ville skrika rätt ut, säga: "Du har fått mig att hata bild". Istället gjorde jag.. ingenting. Just precis, ingenting gjorde jag. Jag är arg på mig själv, men mest arg på läraren som gav mig urusla poäng på ett prov - trots att jag hade ritat som man skulle göra. Jag känner mig orättvist behandlad, eftersom folk som ritar sämre än vad jag gör (de existerar faktiskt!) fick bättre än mig på provet. Jaja, vissa lärare och ämnen går inte ihop med mig. Hanna uppmuntrar mig genom att säga: "Hon kanske inte förstår din konst". Jag får försöka tro på det.

Hanna och jag spelade upp Echo Chamber på musiken. Det gick inte heller bra. Jag fick inte bra på soprovet, tvingades gå hem utan jacka och hittade ingen vettig mat när jag kom hem. Det bästa idag var morgonen, som jag annars brukar tycka illa om. Min hy har blivit liite bättre, vilket gjorde att jag hade en halvtimme över. Den ägnade jag åt julkalenderstittande.

Allt detta tjafs om jul. "Har du köpt julklappar ännu?" "Vad önskar du dig?" Snart MÅSTE jag berätta för dem hur det ligger till. Hanna är den enda som vet. Igår berättade jag för kuratorn och stjälpte ur mig saker som jag aldrig har berättat för någon. Det kanske är bäst att jag förklarar mig? Mina föräldrar och mina syskon är jehovas vittnen. Jag är inte det, men jag vet att de vill att jag skall döpa mig snart. När jag var yngre följde jag med på deras möten, försökte bli intresserad och t.o.m gå ut i tjänsten (jag som inte gillar människor!). Vid något tillfälle började jag tänka ännu mer själv, ställa frågor som jag inte fick ordentliga svar på och bildade mig så småningom en egen uppfattning om religionen. Jag tror inte på det. Det håller inte. Jag tycker att det är en slags sekt, som försöker har kvar sina medlemmar genom att ha möten flera gånger i veckan, inte låta dem umgås med folk utanför den eller se på "världsliga saker". Jag har ännu inte berättat för mina föräldrar definitivt att jag inte tänker gå med. De tror att jag just nu går igenom någon slags fas och att jag snart börjar gå med på mötena igen. Jag är inte säker på att de kommer att acceptera mitt beslut, eller acceptera mig. Jag har hört om hur folk som har gått ur församlingen och sedan blivit utstött av sin familj. I och för sig har jag aldrig gått med och jag tror (och hoppas) att mina föräldar inte skulle göra så. Jag hoppas att de kommer förstå att jag inte tror på det. Jag gör bara inte det och har nog aldrig riktigt gjort det. Jag är ateist, än så länge. Den enda religionen som intresserar mig är buddhism. "Livet är ett långt lidande" tilltalar mig, för det är sant. Kuratorn tror att det här med jehovas vittnen kan vara en del av mitt press&stressproblem. Jag kan bara hålla med. Även om jag nu vände mig bort från religionen, vet jag inte om jag skulle fira högtider. Jag vet ungefär hur man gör, men jag har aldrig gjort det. Det här året var första gången jag såg ett luciatåg. Äh, nu skall jag sluta sitta här och prata religion. Dags för lite fredagsnöje.