Meningslöst, patetiskt, ensamt

Jag hatar mig själv otroligt mycket. Mitt utseende, hur jag ser ut - allting. Jag vet inte vart jag skall ta vägen, jag är ju fast i min kropp 24 timmar om dygnet. Jag hatar lärarna, eleverna, proven, projekten, läxorna, skolan överhuvudtaget. Gymnasiet känns som det enda ljuset i den långa, mörka tunneln. När Hanna är borta känns allting extremt tungt. Jag saknar henne mycket. Folk tycker att jag ser ensam ut och försöker bry sig om mig. De lyckas inte med att få mig lite gladare, om det nu hade hoppats på det. Jag ler mindre nu, får ännu sämre hy och har värre social fobi än tidigare. Jag vill inte tillbaka till det där stället, som bara får mig att må dåligt. De ljuspunkter som fanns är borta, eller så har jag glömt bort dem. De är meningslösa för mig.