Hanna är hemma igen. Det kändes inte som jag hade hoppats, nej, jag blev lite besviken där. Jag trodde att jag skulle bli glad och upprymd av att hon är hemma igen, men ingen av dessa känslor kom fram.
Jag hatar mig själv. Känslan snurrar runt i mig hela tiden, utan avbrott. Jag känner den mest i skolan. Det är hemskt, gör att jag vågar mindre och gömmer mig mer. Det ringde nyss på dörren, men jag öppnade inte. Jag gjorde det inte på grund av mitt fula nylle. Det är patetiskt, jag vet det, men känslan är så stark! Jag visste att det var någon som jag ville träffa, jag bara vet att det var det, men jag öppnade inte. Snart måste jag lägga av med de här fjanterierna. Ja, från och med nu skall jag inte hålla på och tjafsa om hur jag ser ut. Nej, jag skall strunta i det och försöka må bra. Det är viktigast att må bra, det har jag fått veta nu.
Spanskabetyget är avklarat, läraren verkar nästintill avguda mig och tur är väl det. Ett besök från IB-programmet har gjort mig osäker, för nu är jag sugen på att välja den utbildningen istället. Engelska är ett viktigt språk och det skulle vara fantastiskt att vara bra på det, men samtidigt - vad jag skall jag bli? Vill jag plugga utomlands och kanske till och med jobba utomlands? Nu känner jag inte för det, men det hör till mitt utséendeproblem, men om ett par år kanske jag är sugen på det. Om jag går samhäll med språklig inriktning, vad skall jag då bli? Psykolog, lärare, översättare, tolk? Min stora dröm är att bli författare, men det kommer jag inte att bli. Visst, jag skriver på en bok, men jag vill vara bra på det också. Psykolog verkar annars vara ett intressant yrke, men klarar jag av det? Vad vill jag bli? Vad vill jag göra om 10, 20, 30 eller 40 år? Jag är bara femton år för fan! Här skall man välja sin framtid, veta vad man vill bli och vara säker på det. Jag blir bara mer och mer osäker, jag som var så säker för ett par månader sedan..
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment