Just depressed, that's all

Måste det kännas såhär? Jag vet att jag kommer att ångra mig i efterhand, men ändå känner jag såhär. Jag vill inte gå utanför dörren. Jag vill vara inne på mitt rum, lyssna på musik och skriva. Jag vill inte visa mig för någon, inte äta, inte plugga och inte prata. Allt på grund av hur jag ser ut. Jag blir illamående av det, men jag vill inte känna på det sättet. Jag önskar att jag kunde acceptera hur jag ser ut och ta mig utanför huset på helgerna. Istället isolerar jag mig och umgås enbart med mig själv. Jag står inte ut med det, men på samma gång orkar jag inte ta tag i det. Det är skönt att inte utsätta sig för folk, oväntade möten och folksamlingar. Jag har, trots allt, lyckats spela flera gånger inför klassen i skolan. Det är framsteg det! Så småningom klarar jag säkert av att vara ute bland folk också på helgerna. Allting kommer ju att bli bättre om ett par år, försöker de övetyga mig om. Jag är redan övertygad om att det, men jag vill må bra NU!