Ogenomförbart

Den här veckan har varit den värsta veckan under hela terminen. Då jämför jag med veckor då jag bara har kräkts och inte kunnat äta, veckor då jag har haft nervösa sammanbrott och veckor då jag har varit ordentligt deprimerad. Jag har mått någorlunda bra den här veckan. Jag har överlevt fem prov, varav bara ett av dem var oförberett. Matteprovet ville jag slippa, men tji fick jag. De lovar guld och gröna skogar, eller åtminstone att jag skall slippa ha prov - men vad får jag? Jo, jag får inte ens hjälp med ett kapitel i matten som jag inte förstår. Jag misslyckades totalt på matteprovet, men jag varnade Ingo innan. Han lät mig inte slippa, han hjälpte mig inte, nej, han kom med orden: "Det fixar du!" Det är inte han som går runt och hatar sig själv, som har en enorm press på sig själv och inte vill misslyckas med prov.

Den ljugande fjortisen har erkänt och bett om förlåtelse. Det verkar som att spanskaprovets resultat skall räknas ut. Jag är glad över det, men tycker att tjejen kom undan för lätt. Det är inte precis som att det var första gången hon fuskade, bara första gången hon tog ett prov.

Veckan har som sagt varit hemsk. Jag har skämt ut mig själv två gånger inför publik. Kan ni förstå hur det känns för någon med social fobi? Det bästa under hela veckan var mitt kemiprov, som jag först trodde att jag fick IG på. Ibland överraskar jag mig själv, för jag fick ett starkt VG! Jag som inte ens förstod vad jag skrev..

Jag vet att jag bara skriver om saker som inte betyder något, men det är så mitt liv är. Det mesta kretsar kring skolan. Det kan tyckas vara lite sorgligt, men så är det.

Min hy förstör mitt liv. Det finns så mycket som jag vill göra, som jag inte gör på grund av den. Idag, till exempel, tillbringade jag flera timmar inlåst på mitt rum för att en storebror var här och hälsade på. Jag hade inte gjort mig iordning och ville inte visa mig. Det är patetiskt, jag vet, men jag klarar inte av att vara ute bland folk utan att ha täckt över dem. Vad jag vet är det ingen som känner till att jag har dem, på grund av all tid jag lägger ner på att dölja dem. De hindrar mig ändå, på många sätt. Jag vill kunna sova över hos folk, jag vill våga prata med folk, jag vill våga gå på konserter, jag vill så mycket! Jag klarar inte av att genomföra de där sakerna på grund av mitt lilla problem. Jag blir aldrig nöjd med hur jag ser ut, inte ens när de inte syns. Jag känner dem, jag vet att de finns där och de plågar mig som bara de kan. Egentligen är det väl psykiskt, men det som psykologen föreslår kan jag inte genomföra. Hon ber mig gå till skolan utan smink.