Att diska är bra för själen (eller åtminstone självförtroendet)

Efter att ha läst ut den lättsamma boken, som var precis vad jag behövde för att få distans till mina egna ofta skrattretande problem, gick jag in i vårat lätt kaosartade kök och diskade flera dagars ingrodd smutsdisk. Nu borde jag klaga över hur jobbigt och tråkigt det är att diska, men se, det gör jag inte. Jag gillar nämligen att diska! Tro det eller ej, men det gör jag. Att städa och dammsuga och moppa golv och damma har jag svårt för, men att diska är en hushållssyssla som jag trivs med att göra. Det enda negativa är att fingrarna blir russinlika och torra. Mamms ligger till sängs med fem graders feber och kommer nog blir ofantligt glad över vad jag har gjort, även om hon kanske inte förstår med en gång att det är något positivt jag har gjort. Hon har svårt för att släppa in någon i köket och ännu svårare för att låta någon hjälpa till. Detta hör till undantagen, för hon är så hjälplös och sjuk att hon inte orkar protestera. Apropå att diska, är det den enda sysslan jag klarar av att göra med hedern i behåll under hemkunskaplektionerna. Alla andra matbestyr klantar jag till, genom att använda fel redskap, skära fel, sätta grytorna på fel plattor, inte sätta på ugnen, inte läsa receptet ordentligt och ställa korkade frågor. Ja, att diska är nog det enda jag klarar av.

Nu är det helg igen och nu är det helg igen och helgen varar än till måndag!

Fredagshumorn är som alltid på topp. Att hitta på nya texter till välkända, gärna dåliga, låtar är ett av mina intressen. Bad day har omvandlats till en låt om dåliga hår dagar, eller veckor.

"Är tea spoon ett kryddmått?" Ja, jag är tankspridd. Det är åtminstone vad jag skyller mitt hjärnsläpp/dumhet på. Andra ord för att inte tänka är blurba (från Babbs) och tankevurpa (från Ingo). Ett tag funderade jag över att gå med i TRF, men kände att jag inte ville umgås med andra tankspridda för då skulle risken vara större att jag blir än mer bortblåst (detta är alltså en korsning mellan borta och blåst, om du inte hängde med på det).

Förutom att vara tankspridd, är jag också underhållande. Då menar jag inte att jag drar skämt som underhåller många, jag menar att jag gör saker som får andra att skratta åt mig. Att dansa töntigt är jag mästare på, likaså att verka dum, komma på roliga ordvitsar och upptäcka det komiska i olika situationer. Jag vet inte varför detta blev en personbeskrivning, för egentligen skulle inlägget handla om att det äntligen är helg. Det är troligen min yrkesskada som spökar. I skolan måste man nämligen beskriva och förklara för jämnan. Alltså fick mina fingrar en plötslig lust att beskriva mig själv, eller i alla fall två av mina egenskaper (som jag inte riktigt vet om jag skall kalla bra eller dåliga). Nu skall jag utnyttja en annan av mina egenskaper, spela piano och fundera över det där med helger som jag glömde under rubrikskrivandets gång.

Uppväckt njutning

Innan jag kom in i puberteten brukade jag bli fotograferad för olika reklamkampanjer. När jag blev tonåring fick jag finnar, vilket betydde att jag isolerade mig från omgivningen och i synnerhet kameror. Nu har jag ju blivit befriad från plågoandarna, tack vare Duac och mindre stress. Igår blev jag fotograferad i studio, för första gången på flera år. Mest berodde det på anmälan, men också för att ha kort inför framtiden. Jag blev fotograferad i några av mina favoritplagg, i olika poser och med olika miner. Fotografen älskar när jag ser allvarlig ut, för jag ser tydligen inte sur ut utan istället tuff ut. Huruvida hon har rätt eller inte vill jag inte grubbla över, men jag hade förträngt hur kul det är att stå framför kameran. Oj, vad jag njöt! Korten blev fina också, även om jag inte gillar mitt utseende. Dags för att lyssna på musik och sedan måste jag kravla mig till skolan.

Jag är min egen hjärnskrynklare

Av de tidigare inläggen att döma är det en listdag. Det är det, för jag är trött på allting och ingenting. Jag försöker slappna av med hjälp av musik och lite mer musik. Resultatet är inte det bästa. Jag oroar mig för allting, mest bara i onödan. Prov och läxor och fotografering och kläder och kaniner och tävling och pianospelande och städning och allting annat som jag borde göra. Jag skiter i det, för att tala klarspråk. Mitt nyårslöfte var att jag skulle satsa på att må bra och därför väljer jag att det är slutpluggat/stressat för idag. Vad är det för mening med att försöka klämma in saker? Det är bättre med en god natts sömn och en nyttig frukost. Då får man bra resultat, åtminstone om man är Rammos. Just Rammos är vad som skall stå på mina "klassbyxor". Vi skall ha klasströjor också, en riktig mysdress alltså. Jag förstår inte riktigt poängen med det, eftersom våran klass inte har särskilt bra sammanhållning. Det finns olika läger, precis som i alla andra. Vi skall tydligen åka på klassresa också, för första och sista gången tillsammans. Jag vet inte varför jag skriver om det, eller vad jag vill med det här inlägget eller vad jag egentligen skriver om. Det här var antagligen ett bra sätt att få ur sig allting på. Nu skall jag läsa en god bok och sedan titta på Ari och de andra mindre intressanta.

21/3

Inte nog med att det är den 21/3 och att Bengt har namnsdag, det är dessutom:

• Vårdagjämning

• Världspoesidagen

• Persiskt nyår

• Nambias nationaldag

Sedan är det bara att röra om

Fem ingredienser till humör som inte är på topp:

• Mail som vägrar fungera
• Uppbokad konsert
• Energifakta som inte hoppar in i huvudet på mig
• Jag är dissad på grund av mitt resultat på nationella proven i engelska
• Ekvationsproblemsbajsmatteprov

Du ställer kraven

Solen skiner, fåglarna kvittrar, jag nyser och kaninerna är spralliga - det är vår! Jag kan tyvärr inte njuta av den till fullo, eftersom Monstren ger oss prov efter prov. I morgon har vi matteprov och jag är inte säker på att minustecknen håller våran överrenskommelse. De har svikit mig flera gånger tidigare och jag tvivlar inte på att de kommer göra det även denna gång. Jag hoppas förstås på det bästa och trots Ingos peptalk "Slarva inte, få MVG!" är jag orolig. Kraven på mig själv är alldeles för höga. Jag vet att det inte gäller livet, men alltför ofta känns det som att betyg är det viktigaste som finns. Kanske beror det på De Andras betyg, mina som är mycket sämre eller på att jag inte kan ta livet som det kommer. Det är troligen en mix av allting. Nu skall jag coola ner mig med Tingsek.

Dagens ungdomar, håhåjaja

Holly, No-lärare och en smörig kille står framme vid katedern. De räknar högt ut hans resultat på fysikprovet, vilket inte är särskilt bra. De blir oense om någonting och måste räkna ut vad 18-10 är.

Holly, med pedagogisk röst: - Vad blir 18-8?

Smörig kille skakar på huvudet, han kan inte.

Holly, fortfarande med pedagogisk röst: Räkna på fingrarna.

Smörig kille spretar med fingrarna, men skakar än en gång på huvudet.

Holly (här verkar gränsen ha gått..): - 18-8!!

Smörig kille, märkbart glad: - 11!

Holly, med trött röst: - Jaa, just precis..


Man kan skratta åt det, men lika gärna gråta. Detta handlar alltså om en elev i årskurs nio, som inte kan räkna ut vad 18-8 är. Hur skall det sluta för oss ungdomar, om en del är uppenbarligen tragiskt okunniga i de mest simpla saker?

Jag överlevde!

Jag har alltid haft olika former av fuffens och underligheter för mig. När jag var upp till ungefär sju år, brukade jag bryta tumstockar när jag blev arg. Efteråt skämdes jag och gömde undan dem i lådor. Flera år senare fann Papps dem och skrattade gott åt mig. Den bakomliggande orsaken var att jag försökte trycka undan ilskan och det gör jag än idag, även om jag har blivit lite bättre på att släppa ut känslorna.

Ett tag försökte jag bota ångest genom att skära mig, men kom fram till att folk kunde märka att jag mådde dåligt och det ville jag absolut inte. Jag skar mig inte bara på armarna, utan även andra delar av kroppen fick sin beskärda del. Det ställe som har tagit mest skada är mina bröst, som fortfarande har ärr. Jag ville hitta något nytt sätt att få utlopp för mina aggressioner, min ångest och mitt självhat. Det nya blev att plocka bort kroppshår med en pincett. Jag gjorde det över HELA min kropp, inget ställe undantaget. Det var plågsamt, men fick mig att må bättre.

Jag började käka antiångestmedicin och testade att överdosera den. Det gjorde mig extra sprallig, eller extra trött. Jag gillade att på något sätt kontrollera mig själv genom pillerintag. Tidigare har jag försökt ta livet av mig med hjälp av just det, men misslyckades och sedan dess har jag bara överdoserat. Nu har jag dock tagit tag i mig själv och slutat med det. Det är inte sunt att ta medicin på fel sätt, att skära sig eller ta itu med problem på andra konstiga vis. Jag har lärt mig att hitta andrum, att slappna av och inte göra saker som jag senare ångrar. Mina ärr påminner mig om saker jag inte vill minnas, men samtidigt får de mig att bli glad. Jag har överlevt, tagit mig ur Mörkret och mår nu relativt bra. Det finns dagar då jag får återfall, men skillnaden är den att jag kan rycka upp mig och säga
"Kom igen nu, livet har goda sidor också!".

Hey, I'm bisexual

Ifall man har varit uppmärksam, borde man ha märkt att jag är fast i garderoben och lär inte klättra ut därifrån på åtminstone några månader. Det skulle kanske vara intressant att veta hur jag kom fram till att jag är bisexuell? Jag har ju aldrig varit kär, men vet det ändå. Egentligen har jag nog alltid haft det i bakhuvudet, för jag har märkt hur jag själv tittat och tänkt på tjejer. Då trodde jag på stereotyper och trodde att om man var pojkflicka, då kunde man vara flata. Jag var ingen pojkflicka, jag var mer en tjej som ibland kunde hugga i. Väl i puberteten och med alla dess problem, försökte jag hitta sätt att fly undan verkligheten. Teven blev min trogna kompanjon på eftermiddagarna efter skolan. Jag fick ett favoritprogram bland alla repriserande b-serier och det var the Ellen Degeneres Show. Det var inte showen som jag var mest intresserad av, nej, det var Ellen själv. Jag tyckte att hon var underbar och följde showen så ofta som jag fick chansen. Ellen är ju öppet homosexuell, men det hade jag inte en aning om. Nu i efterhand förstår jag att jag hade en crush på Ellen och att jag har en viss flatradar. Då hade jag förstås inte insett det, så livet rullade på som vanligt.

När Idol 2006 började kände jag dock den där konstiga sortens beundran igen och den här gången var det Cissi det gällde. Fortfarande ville jag inte riktigt erkänna det för mig själv, men på den första ridlektionen på vårterminen hände det igen. Bland alla andra vanliga ridtjejer fanns en tjej som stack ut. Det var inte hennes klädstil som stack ut, utan hennes utseende. Många jag pratat med tycker att hon ser konstig ut, men jag tycker att hon är vacker. Eftersom min flatradar tidigare inte svikit mig, har jag pratat med henne en del och försökt visa mig intresserad. Tyvärr är hon lite oåtkomlig. Känslan jag får varje gång hon tittar på mig har dock övertygat mig: jag är bisexuell. Det jag har skrivit tyder på att jag är homosexuell, men jag tittar faktiskt åt pojkars håll också.
Jag tycker bara att det är intressantare med tjejer..

Drömprins/prinsessa

Bland Stinas saliga blandning gäster, fanns Darin. Jag gillar honom varken som artist eller utseendemässigt. Under hans sånginslag säger plötsligt Mamms "Tycker du inte att han åtminstone är snygg?" Mitt plågade ansiktsuttryck ger svar på frågan, men hon väljer ändå att fortsätta på samma spår. "Vilken är din typ, då? Hur ser din drömprins ut? Är han lång och mörk, eller är han blond?" Jag skrattar åt henne och det gör också Papps. Först är jag nära att säga att det lika gärna kan vara en drömprinsessa, men väljer att inte säga det på grund av de konsekvenser ett sådant uttalande skulle kunna få. Istället svarar jag: "Jag har inga specifika krav. Faller jag för någon är det inte bara ytan som räknas. Alla delar av en person är lika viktiga. Den person (lägg märke till att jag varken säger han eller hon) jag blir förälskad i kan jag inte på förhand säga är eller ser ut på ett speciellt sätt. Jag är öppen för allt". Efter mitt svar håller Mamms tyst och jag inser att jag har vunnit dagens fajt. Egentligen hade jag en bra poäng med det här, men den tappades bort. Den var något i stil med att det inte bara är utsidan som räknas, men det känns aningen utjatat. Nu skall jag lyssna på Detektivbyrån och sedan bege mig till mina homofobiska släktingar för att titta på The Robinsons.

Yra helger

Helger då jag vaknar tidigt på lördagmorgonen och får känslan av att trilla i sängen (!) är inga helger jag njuter av. Detta är en sådan helg. Det som finns att göra är att inte trilla, utan istället ta det lugnt och försöka tänka (även om det är svårt när man får känslan av att tankarna snurrar runt, runt). Det är vid dessa yra helger som skrivandet går mer framåt än bakåt och det är synd, för när jag äntligen har tid vill jag gärna kunna ägna mig åt det. Nej, ner med yra helger.

Fredagshumor

"Naturgas är billigt och miljöfarligt".

100

Det hundrade inlägget. Borde jag jubla, hurra och fira? Jag gör inget av nämnda, för bloggen är inte värd det. Istället konstaterar jag att:

• Köpa kläder till Good song är ett effektivt botemedel mot deppighet.

• Nationella prov är uppblåsta och egentligen inte svåra.

• Ingen i min omgivning riktigt förstår sig på mitt skrivande. Det gör inte jag själv heller, men jag är en envis jäkel och fortsätter ändå.

Botad

Det har gått nästan exakt två år, men ändå minns jag det lika tydligt som att det skulle ha hänt igår. Jag hade aldrig fruktat tandläkare tidigare och gick med gott mod till vårdcentralen. Tandläkaren upptäckte att min emalj var i princip borta och då kom frågorna "Dricker du mycket juice? Kräks du mycket? Har du ätstörningar? Är det bulimi du har? Du är sjuk!" Hon fortsatte med sin så kallade utfrågning, medan mina ögon tårades. Jag var fjorton år, hade hög prestationsångest och kräktes om vartannat. Det var ingen bulimi jag hade, det var ångest. Hennes ord fick mig att avsky tandläkare och sedan den dagen har jag inte träffat någon.

Tills idag, vill säga. Jag var nervös under hela skoldagen, spände mig och kallsvettades. Mamms lyckades få med mig dit, men försvann in på toaletten och jag blev lämnad ensam i väntrummet. Tandläkaren kom innan Mamms hade hunnit komma tillbaka och utan mitt moraliska stöd följde jag skräckslagen efter den till synes skräckinjagande läkaren. Hon var inte så farligt, trots allt. Det gjorde mig lugnare och jag klarade av att svara på frågor kring min hälsa samt lägga mig i den något läskiga stolen. Hon tog röntgenbilder och grävde runt lite i min mun, innan hon som visade sig vara den riktiga tandläkaren kom in. Även hon var sympatisk och även hon undersökte mina tänder. De verkade nöjda, för mina tänder var tydligen exemplariska och utmärkta. På en fjuttig kvart försvann två års rädsla, tack vare två vänliga kvinnor. Nu är jag botad för livet.

Dagens

Respekt åt folket!

Från tiden då man började lägga saker på minnet, har jag starka minnen av hur vuxna särbehandlade oss barn. Jag har förståelse för att man inte pratar med dem som med en vuxen. Att inte respektera det de säger och vifta bort deras åsikter är något som vuxna borde hålla sig ifrån, men hur många gånger har jag inte varit med om det? Man berättar om något som man då tycker är viktigt och som betyder mycket för en, eller säger vad man tycker i en fråga som man egentligen inte borde säga sin mening i och vad får man då för respons? Oftast skrattas det, "ååh, vad gulligt", eller så ignoreras man för att man har kommit åt en öm punkt. Jag trodde och hoppades att det skulle bli bättre i tonåren, men det blev snarare tvärtom. Nu kunde de ju skylla allting på tonåren, det man sade, det man tyckte och det man kände. Inte blev det bättre av att man plötsligt bubblade av åsikter och starka känslor. Jag har lovat mig själv att, om jag någon gång får barn eller har mycket kontakt med barn, skall jag respektera dem fullt ut. Det kommer bli svårt, för visst lovar man sig själv att man inte skall likna sina föräldrar men man gör det ändå? Respekt är viktigt och borde tillämpas av alla.

Pakt för allas bästa

Tack vare min logiskt tänkande och matematiskt begåvade bror, har jag lyckats få lite pejl på det där med ekvationer. En sak är dock säker: minustecknen är mina fiender. Alltid skall de ställa till det, vanligen när man är intet ont anande och tror att allting flyter på som det skall. Vi har börjat bli lite vänligare mot varandra efter ett flertal strider och nu ser vår framtid relativt ljus ut. Minustecknen har gått med på att inte reta upp mig och jag har kommit överens med dem om att jag inte skall bli sur på dem. Bara minustecknen håller överrenskommelsen tills på tisdag, då vi har algebra och ekvationsprov, är jag nöjd.

Life on mars?

19.30 skall jag titta på reprisen av Musikbyrån special, om David Bowies låt "Life on mars?". Efter det lär det bli tevelöst, för mina föräldrar kommer ockupera teven och jag kommer inte se en glimt av DH. Stackars mig.

Fascination

Fenomenet att jag skriver totalt meningslösa inlägg som ingen läser, fascinerar mig. Kommer det att sluta på samma sätt med min bok?