Dessa oförstående föräldrar..

Under en timme provocerade Mamms mig. På måndag hålls Åminnelsen, då Jehovas vittnen högtidhåller Jesu död. Jag skriver inte direkt varje dag om det, men resten av min familj är Jehovas vittnen. Jag respekterar det de tycker, även om inte jag håller med dem. På sportlovet berättade jag för mina föräldrar att jag definitivt inte kommer bli ett Jehovas vittne, att jag är ateist (men det lutar mer och mer åt att jag är agnostiker) och att jag vill att de respekterar det. Sedan dess har de tjatat än mer på mig om religionen, om Gud, om att jag skall följa med på möten, om olika killar som finns i församligen (de vet ännu inte om att jag också finner tjejer intressanta) och diverse andra argument som är för dumma för att tas upp här. Jag har sedan dess sagt Nej tack, jag är inte intresserad, men de har valt att fortsätta med sin övertalning. De vägrar ge upp, men jag står på mig och sviker inte i min åsikt gällande religionen. De vill självklart att jag skall följa med på Åminnelsen på måndag, för det är ett slags bevis för att man verkligen är troende. Det är just vad deras dotter inte är, men det vill de inte inse. Mamms har försökt med lite olika taktiker.

"Du måste göra det för min skull, för att stötta din pappa och för att jag vill visa upp dig."

"Du har ju så fina kläder som du kan visa upp!"

"Du behöver inte prata med någon."

Efter en stund kom en ny, lite mindre övertalande:

"Jag vill att du följer med, du måste! Jag tvingar dig!"

Jag lät henne lugna ner sig i lugn och ro. Därefter sade jag till henne:

"Jag vill att du respekterar det jag vill. Tvinga mig inte till något, för det blir inte bra för någon part".

"Jag tänker inte tvinga dig, det är okej."

Då trodde jag mig ha vunnit dagens fajt, men se, så var det inte. Efter endast några minuter satte hon igång igen, med ny styrka. Hon försökte tvinga mig, övertala mig, muta mig och ställa ultimatum. Det hjälpte inte, ingenting fick mig att ändra min åsikt och vilja. Till och med Papps försökte få henne att sluta tjata, men det gjorde hon inte. Jag ignorerade henne och tittade på Peter, Björn och John.

"Vad är det här för någon skit?! Det ser ut som han skall spy! Han sjunger inte! USCH! På måndag följer du med och du skall lyssna på riktig musik!"

Jag rusade upp ur sofffan, drämde igen dörren och sprang till datorn. Behöver jag nämna att jag kräver en ursäkt från Mamms?

Tänk vad några år kan göra!

Att handla på en närliggande ICA-butik gör att man möter kändisar, som Mamms uttrycker det, eller bekanta. På väg in i butiken ser jag min pianolärare, som numera måste vara hemma och ta hand om tre småbarn och en sjuk fru. Han såg ut att vara trött, skäggig och utarbetad. Vid tomaterna ser jag en kille i min ålder, tillsammans med sin mamma. Det är inget konstigt med det, om det inte vore för att jag plötsligt får en så hög igenkänningsfaktor på båda två. Jag stöter på dem ytterligare några gånger och plötsligt går det upp ett ljus för mig: vi har gått i samma klass. I ettan drog han sönder några av mina många armband, jag tjallade och grät. Då fick jag ett brev från dels hans mamma men också från han själv. Jag har till och med kvar det, med hans osäkra Förlåt, det var inte meningen. Brevet innehöll också några nya armband och jag skämdes nästan över att jag hade skvallrat. Nu såg jag honom igen, efter ungefär sex år och det hade gjort sitt till. Han hade blivit lång, fått klädsmak och blivit riktigt söt. Jag hoppas träffa på fler ex-klasskamrater när jag börjar gymnasiet, som har genomgått liknande förändringar.

Bästa kreativitet

Då trodde jag att grannen var inne i den värsta mopedhysterin, men ack så fel jag hade! Nu är det lagligt (= han har fyllt femton år) för han och hans kompisar att köra moped. Därför möts man av den trevliga synen av tre EU-mopeder, tre ciaos, tre killar och verktyg utspridda över hela gatan när man uttröttad kommer hem efter en seg fredag. De har säkert superduperkul, omkringbrummande och tutande på sina åkdon, medan min huvudvärk förvärras och mitt humör likaså.

"Kasta ruttna morötter på dem!"

Mamms lösning var kreativ, nästan som mina svar på dagens kemiprov. Efter att ha svarat fel på i princip alla frågor, men åtminstone motiverat alla mina teorier, avslutade jag provet med att skriva Du har min tillåtelse att skratta åt svaren, men då måste du lova mig att jag tar priset Bästa kreativitet. Det är det enda (påhittade) priset jag lär vinna inom NO.

Hur långt kan man gå för att övertyga sig själv om att man duger som man är?

På fysikprovet blandade jag ihop fission med fussion, vilket inte var alltför konstigt. Jag har pluggat elektrokemi i några timmar och kommit fram till att det inte finns någon kemi mellan mig och ämnet. Gång på gång blandar jag ihop anod med katod och oxidation med reduktion. Mitt totala ointresse för kemi går mig på nerverna, för jag vill verkligen lyckas med morgondagens prov. Egentligen spelar det ingen som helst roll hur det går. Prov går att göra om, jag kommer ändå glömma bort allt jag har tryckt in i huvudet, jag kommer inte ha någon större användning för det och jag behöver inte bry mig om vad alla andra får. Nu är det så att jag gör det och mitt självförtroende får en stöt varje gång jag misslyckas och mitt självhat växer sig starkare. Det handlar inte längre om att lära sig saker, det handlar istället om att övertyga mig själv om att jag kan. Därför tänker jag plugga i ytterligare några timmar.

För endast över en miljon kronor får du ett vackert renoveringsobjekt

Papps kommer hem efter en helt vanlig onsdag på jobbet:

"Jag har köpt en station!"

Vaxköp och ångest blandat med självmord och världsfred

Min vanliga känsla av ångest har infunnit sig. Det beror inte på det nationella provet i engelska som vi hade idag, som man tycker att jag borde ha känt ångest inför, istället är det fredagens kemiprov som får nerverna att komma i kläm. Engelskauppsatsen handlade om självmord, låtsasvänner och meningen med livet. De Andras uppsatser handlade om världsfred, FN och miljöproblem. Förhoppningsvis uppskattar lärarinnan en god historia när hon ser en och uppskattar min. Eller så kontaktar hon närmsta dårhus och skriver in mig där på livstid.

Att köpa mensskydd och hårborttagningsprodukter har jag nästan alltid tyckt varit lite skämmigt. Något som man vill sköta diskret och få överstökat så snabbt som möjligt. Idag inhandlade jag flingor och vax. Tror ni inte att kassörskan gjorde en stor affär av mitt vaxköp? Hon visste inte priset på varan och frågade därför mig. Jag svarade, för jag hade lagt det på minnet (det var som att jag redan på förhand visste vad som skulle hända). Självklart trodde inte kassörskan på mig, för jag är minderårig och icke trovärdig. Hon skriker ut över butiken "HUR MYCKET KOSTAR DET HÄR VAXET?!", samtidigt som hon viftar med paketet så att alla konsumenter kan se det. Tydligen var hon inte mycket för att sköta vissa affärer diskret, men nu har jag mina flingor och mitt vax, även om mina inköp blev aningens för avslöjade för min smak.

Se upp för Rammos!

Jag fyllde nyss den aktningsvärda åldern sexton och det innebär att jag får övningsköra, efter flera hårda prov. Två har jag redan gått igenom. Synen kontrollerades av en något åldersstigen man, som bad mig läsa bokstäver från olika håll och kanter. Jag blev yr av allt läsande, men läkaren verkade nöjd och godkände mig. Det andra testet var en läkarundersökning, gjord av samma åldersstigna man. Han godkände mig även här och avslutade proven med en käck dask i gumpen. I morgon kommer nästa prov, då Papps och jag skall på en fyra timmar lång övningskörningskurs, för att lära oss vett och etikett i trafiken och vad man skall tänka på vid övningskörning. Efter denna förhoppningsvis lärorika kurs, återstår endast det sista provet: att bli godkänd av Länsstyrelsen. Jag hoppas och tror på det bästa. Ifall ni ser en något vinglig körstil på en IKEA-parkering nära dig, då är det nog Rammos som har tagit ett steg närmare vuxenlivet.

Att dra fram klockan

Det här med att dra fram klockan en timme är verkligen jobbigt. Igår tyckte jag att det var svårt att gå upp, men det var ingenting om man jämför med idag. Vanligtvis brukar jag vara en ganska morgonpigg person, som studsar upp ur sängen när klockan ringer (inte för att jag vill, utan för att jag måste göra så för att vakna till liv). I morse fungerade inte min studsteknik. Det gick inte att få upp min trött kropp ur sängen, varken den eller jag ville eller orkade åka till skolan. Att göra sig iordning tog dubbelt så långt tid som vanligt. Jag gick omkring som en zombie, var långt borta i tankarna och hatade det här med framåtvridningar av klockor.

Grattis Keira!

Idag fyller denna skönhet tjugotvå år. Jag minns fortfarande när jag såg henne i Skruva den som Beckham och blev chockad över att hon var så ung! Hennes utseende tillsammans med hennes härliga, brittiska accent gör henne till en av världens vackraste kvinnor.

Svartsjuka är farlitt

Svartsjuka kan vara farligt, som i det här fallet. Välj partner med omsorg och helst inte en alltför svartsjuk sådan..

Hunden från havet

Me gusta El Perro Del Mar.

Credit till Angelina

Idag har jag läst i mängder av bloggar om det här, som tydligen är mycket upprörande. De flesta anser att hon är inte klok som skriver om sådana saker, som att hon hade ett sadomasoschistiskt kärleksliv redan vid fjorton års ålder. Jag kan till viss del hålla med dem, men på samma gång tycker jag att hon är stark som vågar skriva så öppet om det. Jag är själv fast besluten om att få min självbiografiska bok utgiven innan året är slut och jag är minst lika öppen om det jag har varit med om. Visst, jag är ingen supermegakändis, men det kommer säkert uppröra många som tror sig känna mig. Det krävs stake för att våga skriva öppet om sina innersta tankar, känslor och upplevelser. Jag vill inte kalla mig själv stark, men det jag har varit med om har gjort mig till den jag är. Det är viktigt att våga vara sig själv och att inte ta någon skit (för att citera Grynet). Jag skriver boken för att bearbeta saker och ting, för att dokumentera en tid som varit viktig och hemsk på samma gång och för att bevisa för alla (mest mig själv) att jag kan när jag vill. Man skall stå för den man är och det tycker jag att Angelina vågar göra. Credit till henne!

Solen skiner starkt trots min önskan om mörker

Det har varit en fantastisk dag, om man tittar på vädret. Jag har inte mått bra, men solen har skinit starkt ändå och alla andra har varit glada och spralliga. Idag har jag, förutom att må dåligt:

• Beundrat Ok Go's uppfinningsrika videos

• Lyssnat på poppig, svensk pop

• Chockat mina föräldar genom att veta och förklara vad HBTQ står för

Jag har också fortsatt med mitt komponerande, som har gått över förväntan. Kraven på låten är satta (till exempel trallvänlig pianomelodi som fastnar) och det gör mig glad. Jag vill lyckas med den här låten, skicka iväg den i tid och komma med. Det är alltså Melodifestivalen det handlar om, ifall ni inte förstod det.

Stopp, åldersgräns!

Jag vet att åldersgränser är till för allas bästa, men alltför ofta stör de mig. Man vill se en artist som man verkligen gillar, men det går inte på grund av artonårsgränsen. Strax innan en fransk såpa skulle börja, kom reklam om slutet på historien. Jag blev naturligtvis alldeles till mig i brallan när jag såg vilka författare som hade skrivit, bland andra Viveca Lärn (hon var min författaridol när jag var mindre) och Jonas Hassen Khemiri (begåvad OCH vacker). Efter programmets slut rusade jag till datorn och skulle läsa på mer om reglerna. "* Du måste vara eller fylla 18 år senast 16 maj 2007." tog ner mig på jorden igen. Det blir alltså ingen unik chans för mig att skriva färdigt en historia som någon av Sveriges största författare har skrivit. Det är vid dessa tillfällen som jag avskyr åldersgränser.

Me gusta la musica

The Concretes, för att deras musik får mig att må bra.

Jamie T, för att jag älskar brittisk dialekt + bra musik + en söt pojk.

The Films, för att Black Shoes är underbar att vakna till.

Just like a virgin

Tidigare idag hörde jag Shebangs Romeo och jag drog mig till minnes år 2001, då Harriet och jag gick in på Rocks och köpte likadana singlar med just Romeo. Den långhåriga rockern bakom disken skrattade och skämtade åt att vi köpte likadana singlar. H och jag sprang därifrån illa kvickt och gick sedan inte in i butiken under långt tid, på grund av att vi skämdes så mycket. Över vad, egentligen? Att vi har likadan musiksmak?

Strax innan L Word-reprisen skulle börja, zappade jag runt på teven och stannade till vid Först&Sist, den där norska pratshowen. Mika sjöng sin Grace Kelly och jag mindes när jag senast hade tittat på programmet. Det var i november förra året, några veckor efter mitt självmordsförsök och jag var i Helsingborg med Papps. Vi hade varit på kaninhoppningstävling, men den hade slutat tidigt och vi hade åkt till vårat hotellrum. Papps drog till Danmark för att köpa öl och jag var kvar ensam, för kaninerna bodde hemma hos en annan kaninhoppare. Jag hade kräkts under hela tävlingsdagen och låg därför och höll mig om magen samtidigt som jag tittade på programmet. Jag minns smaken av kebab, som inte längre fanns kvar i min magsäck. Jag minns också en bit av en film jag såg, där Elijah Wood var med och spelade en artonårig kille som desperat försökte bli av med oskulden. Liggandes i soffan funderade jag över sex och oskulder och alla andra frågor som tonåringar förväntas tänka på. Varför är det så viktigt att bli av med oskulden och helst så snabbt som möjligt? Jag tycker att det är bättre att vänta och göra det med någon som man verligen vill ha sex med. Det är ingen poäng med att stressa, det är trots allt ett minne som man har med sig resten av livet.

Att diska är bra för själen (eller åtminstone självförtroendet)

Efter att ha läst ut den lättsamma boken, som var precis vad jag behövde för att få distans till mina egna ofta skrattretande problem, gick jag in i vårat lätt kaosartade kök och diskade flera dagars ingrodd smutsdisk. Nu borde jag klaga över hur jobbigt och tråkigt det är att diska, men se, det gör jag inte. Jag gillar nämligen att diska! Tro det eller ej, men det gör jag. Att städa och dammsuga och moppa golv och damma har jag svårt för, men att diska är en hushållssyssla som jag trivs med att göra. Det enda negativa är att fingrarna blir russinlika och torra. Mamms ligger till sängs med fem graders feber och kommer nog blir ofantligt glad över vad jag har gjort, även om hon kanske inte förstår med en gång att det är något positivt jag har gjort. Hon har svårt för att släppa in någon i köket och ännu svårare för att låta någon hjälpa till. Detta hör till undantagen, för hon är så hjälplös och sjuk att hon inte orkar protestera. Apropå att diska, är det den enda sysslan jag klarar av att göra med hedern i behåll under hemkunskaplektionerna. Alla andra matbestyr klantar jag till, genom att använda fel redskap, skära fel, sätta grytorna på fel plattor, inte sätta på ugnen, inte läsa receptet ordentligt och ställa korkade frågor. Ja, att diska är nog det enda jag klarar av.

Nu är det helg igen och nu är det helg igen och helgen varar än till måndag!

Fredagshumorn är som alltid på topp. Att hitta på nya texter till välkända, gärna dåliga, låtar är ett av mina intressen. Bad day har omvandlats till en låt om dåliga hår dagar, eller veckor.

"Är tea spoon ett kryddmått?" Ja, jag är tankspridd. Det är åtminstone vad jag skyller mitt hjärnsläpp/dumhet på. Andra ord för att inte tänka är blurba (från Babbs) och tankevurpa (från Ingo). Ett tag funderade jag över att gå med i TRF, men kände att jag inte ville umgås med andra tankspridda för då skulle risken vara större att jag blir än mer bortblåst (detta är alltså en korsning mellan borta och blåst, om du inte hängde med på det).

Förutom att vara tankspridd, är jag också underhållande. Då menar jag inte att jag drar skämt som underhåller många, jag menar att jag gör saker som får andra att skratta åt mig. Att dansa töntigt är jag mästare på, likaså att verka dum, komma på roliga ordvitsar och upptäcka det komiska i olika situationer. Jag vet inte varför detta blev en personbeskrivning, för egentligen skulle inlägget handla om att det äntligen är helg. Det är troligen min yrkesskada som spökar. I skolan måste man nämligen beskriva och förklara för jämnan. Alltså fick mina fingrar en plötslig lust att beskriva mig själv, eller i alla fall två av mina egenskaper (som jag inte riktigt vet om jag skall kalla bra eller dåliga). Nu skall jag utnyttja en annan av mina egenskaper, spela piano och fundera över det där med helger som jag glömde under rubrikskrivandets gång.

Uppväckt njutning

Innan jag kom in i puberteten brukade jag bli fotograferad för olika reklamkampanjer. När jag blev tonåring fick jag finnar, vilket betydde att jag isolerade mig från omgivningen och i synnerhet kameror. Nu har jag ju blivit befriad från plågoandarna, tack vare Duac och mindre stress. Igår blev jag fotograferad i studio, för första gången på flera år. Mest berodde det på anmälan, men också för att ha kort inför framtiden. Jag blev fotograferad i några av mina favoritplagg, i olika poser och med olika miner. Fotografen älskar när jag ser allvarlig ut, för jag ser tydligen inte sur ut utan istället tuff ut. Huruvida hon har rätt eller inte vill jag inte grubbla över, men jag hade förträngt hur kul det är att stå framför kameran. Oj, vad jag njöt! Korten blev fina också, även om jag inte gillar mitt utseende. Dags för att lyssna på musik och sedan måste jag kravla mig till skolan.

Jag är min egen hjärnskrynklare

Av de tidigare inläggen att döma är det en listdag. Det är det, för jag är trött på allting och ingenting. Jag försöker slappna av med hjälp av musik och lite mer musik. Resultatet är inte det bästa. Jag oroar mig för allting, mest bara i onödan. Prov och läxor och fotografering och kläder och kaniner och tävling och pianospelande och städning och allting annat som jag borde göra. Jag skiter i det, för att tala klarspråk. Mitt nyårslöfte var att jag skulle satsa på att må bra och därför väljer jag att det är slutpluggat/stressat för idag. Vad är det för mening med att försöka klämma in saker? Det är bättre med en god natts sömn och en nyttig frukost. Då får man bra resultat, åtminstone om man är Rammos. Just Rammos är vad som skall stå på mina "klassbyxor". Vi skall ha klasströjor också, en riktig mysdress alltså. Jag förstår inte riktigt poängen med det, eftersom våran klass inte har särskilt bra sammanhållning. Det finns olika läger, precis som i alla andra. Vi skall tydligen åka på klassresa också, för första och sista gången tillsammans. Jag vet inte varför jag skriver om det, eller vad jag vill med det här inlägget eller vad jag egentligen skriver om. Det här var antagligen ett bra sätt att få ur sig allting på. Nu skall jag läsa en god bok och sedan titta på Ari och de andra mindre intressanta.

21/3

Inte nog med att det är den 21/3 och att Bengt har namnsdag, det är dessutom:

• Vårdagjämning

• Världspoesidagen

• Persiskt nyår

• Nambias nationaldag

Sedan är det bara att röra om

Fem ingredienser till humör som inte är på topp:

• Mail som vägrar fungera
• Uppbokad konsert
• Energifakta som inte hoppar in i huvudet på mig
• Jag är dissad på grund av mitt resultat på nationella proven i engelska
• Ekvationsproblemsbajsmatteprov

Du ställer kraven

Solen skiner, fåglarna kvittrar, jag nyser och kaninerna är spralliga - det är vår! Jag kan tyvärr inte njuta av den till fullo, eftersom Monstren ger oss prov efter prov. I morgon har vi matteprov och jag är inte säker på att minustecknen håller våran överrenskommelse. De har svikit mig flera gånger tidigare och jag tvivlar inte på att de kommer göra det även denna gång. Jag hoppas förstås på det bästa och trots Ingos peptalk "Slarva inte, få MVG!" är jag orolig. Kraven på mig själv är alldeles för höga. Jag vet att det inte gäller livet, men alltför ofta känns det som att betyg är det viktigaste som finns. Kanske beror det på De Andras betyg, mina som är mycket sämre eller på att jag inte kan ta livet som det kommer. Det är troligen en mix av allting. Nu skall jag coola ner mig med Tingsek.

Dagens ungdomar, håhåjaja

Holly, No-lärare och en smörig kille står framme vid katedern. De räknar högt ut hans resultat på fysikprovet, vilket inte är särskilt bra. De blir oense om någonting och måste räkna ut vad 18-10 är.

Holly, med pedagogisk röst: - Vad blir 18-8?

Smörig kille skakar på huvudet, han kan inte.

Holly, fortfarande med pedagogisk röst: Räkna på fingrarna.

Smörig kille spretar med fingrarna, men skakar än en gång på huvudet.

Holly (här verkar gränsen ha gått..): - 18-8!!

Smörig kille, märkbart glad: - 11!

Holly, med trött röst: - Jaa, just precis..


Man kan skratta åt det, men lika gärna gråta. Detta handlar alltså om en elev i årskurs nio, som inte kan räkna ut vad 18-8 är. Hur skall det sluta för oss ungdomar, om en del är uppenbarligen tragiskt okunniga i de mest simpla saker?

Jag överlevde!

Jag har alltid haft olika former av fuffens och underligheter för mig. När jag var upp till ungefär sju år, brukade jag bryta tumstockar när jag blev arg. Efteråt skämdes jag och gömde undan dem i lådor. Flera år senare fann Papps dem och skrattade gott åt mig. Den bakomliggande orsaken var att jag försökte trycka undan ilskan och det gör jag än idag, även om jag har blivit lite bättre på att släppa ut känslorna.

Ett tag försökte jag bota ångest genom att skära mig, men kom fram till att folk kunde märka att jag mådde dåligt och det ville jag absolut inte. Jag skar mig inte bara på armarna, utan även andra delar av kroppen fick sin beskärda del. Det ställe som har tagit mest skada är mina bröst, som fortfarande har ärr. Jag ville hitta något nytt sätt att få utlopp för mina aggressioner, min ångest och mitt självhat. Det nya blev att plocka bort kroppshår med en pincett. Jag gjorde det över HELA min kropp, inget ställe undantaget. Det var plågsamt, men fick mig att må bättre.

Jag började käka antiångestmedicin och testade att överdosera den. Det gjorde mig extra sprallig, eller extra trött. Jag gillade att på något sätt kontrollera mig själv genom pillerintag. Tidigare har jag försökt ta livet av mig med hjälp av just det, men misslyckades och sedan dess har jag bara överdoserat. Nu har jag dock tagit tag i mig själv och slutat med det. Det är inte sunt att ta medicin på fel sätt, att skära sig eller ta itu med problem på andra konstiga vis. Jag har lärt mig att hitta andrum, att slappna av och inte göra saker som jag senare ångrar. Mina ärr påminner mig om saker jag inte vill minnas, men samtidigt får de mig att bli glad. Jag har överlevt, tagit mig ur Mörkret och mår nu relativt bra. Det finns dagar då jag får återfall, men skillnaden är den att jag kan rycka upp mig och säga
"Kom igen nu, livet har goda sidor också!".

Hey, I'm bisexual

Ifall man har varit uppmärksam, borde man ha märkt att jag är fast i garderoben och lär inte klättra ut därifrån på åtminstone några månader. Det skulle kanske vara intressant att veta hur jag kom fram till att jag är bisexuell? Jag har ju aldrig varit kär, men vet det ändå. Egentligen har jag nog alltid haft det i bakhuvudet, för jag har märkt hur jag själv tittat och tänkt på tjejer. Då trodde jag på stereotyper och trodde att om man var pojkflicka, då kunde man vara flata. Jag var ingen pojkflicka, jag var mer en tjej som ibland kunde hugga i. Väl i puberteten och med alla dess problem, försökte jag hitta sätt att fly undan verkligheten. Teven blev min trogna kompanjon på eftermiddagarna efter skolan. Jag fick ett favoritprogram bland alla repriserande b-serier och det var the Ellen Degeneres Show. Det var inte showen som jag var mest intresserad av, nej, det var Ellen själv. Jag tyckte att hon var underbar och följde showen så ofta som jag fick chansen. Ellen är ju öppet homosexuell, men det hade jag inte en aning om. Nu i efterhand förstår jag att jag hade en crush på Ellen och att jag har en viss flatradar. Då hade jag förstås inte insett det, så livet rullade på som vanligt.

När Idol 2006 började kände jag dock den där konstiga sortens beundran igen och den här gången var det Cissi det gällde. Fortfarande ville jag inte riktigt erkänna det för mig själv, men på den första ridlektionen på vårterminen hände det igen. Bland alla andra vanliga ridtjejer fanns en tjej som stack ut. Det var inte hennes klädstil som stack ut, utan hennes utseende. Många jag pratat med tycker att hon ser konstig ut, men jag tycker att hon är vacker. Eftersom min flatradar tidigare inte svikit mig, har jag pratat med henne en del och försökt visa mig intresserad. Tyvärr är hon lite oåtkomlig. Känslan jag får varje gång hon tittar på mig har dock övertygat mig: jag är bisexuell. Det jag har skrivit tyder på att jag är homosexuell, men jag tittar faktiskt åt pojkars håll också.
Jag tycker bara att det är intressantare med tjejer..

Drömprins/prinsessa

Bland Stinas saliga blandning gäster, fanns Darin. Jag gillar honom varken som artist eller utseendemässigt. Under hans sånginslag säger plötsligt Mamms "Tycker du inte att han åtminstone är snygg?" Mitt plågade ansiktsuttryck ger svar på frågan, men hon väljer ändå att fortsätta på samma spår. "Vilken är din typ, då? Hur ser din drömprins ut? Är han lång och mörk, eller är han blond?" Jag skrattar åt henne och det gör också Papps. Först är jag nära att säga att det lika gärna kan vara en drömprinsessa, men väljer att inte säga det på grund av de konsekvenser ett sådant uttalande skulle kunna få. Istället svarar jag: "Jag har inga specifika krav. Faller jag för någon är det inte bara ytan som räknas. Alla delar av en person är lika viktiga. Den person (lägg märke till att jag varken säger han eller hon) jag blir förälskad i kan jag inte på förhand säga är eller ser ut på ett speciellt sätt. Jag är öppen för allt". Efter mitt svar håller Mamms tyst och jag inser att jag har vunnit dagens fajt. Egentligen hade jag en bra poäng med det här, men den tappades bort. Den var något i stil med att det inte bara är utsidan som räknas, men det känns aningen utjatat. Nu skall jag lyssna på Detektivbyrån och sedan bege mig till mina homofobiska släktingar för att titta på The Robinsons.

Yra helger

Helger då jag vaknar tidigt på lördagmorgonen och får känslan av att trilla i sängen (!) är inga helger jag njuter av. Detta är en sådan helg. Det som finns att göra är att inte trilla, utan istället ta det lugnt och försöka tänka (även om det är svårt när man får känslan av att tankarna snurrar runt, runt). Det är vid dessa yra helger som skrivandet går mer framåt än bakåt och det är synd, för när jag äntligen har tid vill jag gärna kunna ägna mig åt det. Nej, ner med yra helger.

Fredagshumor

"Naturgas är billigt och miljöfarligt".

100

Det hundrade inlägget. Borde jag jubla, hurra och fira? Jag gör inget av nämnda, för bloggen är inte värd det. Istället konstaterar jag att:

• Köpa kläder till Good song är ett effektivt botemedel mot deppighet.

• Nationella prov är uppblåsta och egentligen inte svåra.

• Ingen i min omgivning riktigt förstår sig på mitt skrivande. Det gör inte jag själv heller, men jag är en envis jäkel och fortsätter ändå.

Botad

Det har gått nästan exakt två år, men ändå minns jag det lika tydligt som att det skulle ha hänt igår. Jag hade aldrig fruktat tandläkare tidigare och gick med gott mod till vårdcentralen. Tandläkaren upptäckte att min emalj var i princip borta och då kom frågorna "Dricker du mycket juice? Kräks du mycket? Har du ätstörningar? Är det bulimi du har? Du är sjuk!" Hon fortsatte med sin så kallade utfrågning, medan mina ögon tårades. Jag var fjorton år, hade hög prestationsångest och kräktes om vartannat. Det var ingen bulimi jag hade, det var ångest. Hennes ord fick mig att avsky tandläkare och sedan den dagen har jag inte träffat någon.

Tills idag, vill säga. Jag var nervös under hela skoldagen, spände mig och kallsvettades. Mamms lyckades få med mig dit, men försvann in på toaletten och jag blev lämnad ensam i väntrummet. Tandläkaren kom innan Mamms hade hunnit komma tillbaka och utan mitt moraliska stöd följde jag skräckslagen efter den till synes skräckinjagande läkaren. Hon var inte så farligt, trots allt. Det gjorde mig lugnare och jag klarade av att svara på frågor kring min hälsa samt lägga mig i den något läskiga stolen. Hon tog röntgenbilder och grävde runt lite i min mun, innan hon som visade sig vara den riktiga tandläkaren kom in. Även hon var sympatisk och även hon undersökte mina tänder. De verkade nöjda, för mina tänder var tydligen exemplariska och utmärkta. På en fjuttig kvart försvann två års rädsla, tack vare två vänliga kvinnor. Nu är jag botad för livet.

Dagens

Respekt åt folket!

Från tiden då man började lägga saker på minnet, har jag starka minnen av hur vuxna särbehandlade oss barn. Jag har förståelse för att man inte pratar med dem som med en vuxen. Att inte respektera det de säger och vifta bort deras åsikter är något som vuxna borde hålla sig ifrån, men hur många gånger har jag inte varit med om det? Man berättar om något som man då tycker är viktigt och som betyder mycket för en, eller säger vad man tycker i en fråga som man egentligen inte borde säga sin mening i och vad får man då för respons? Oftast skrattas det, "ååh, vad gulligt", eller så ignoreras man för att man har kommit åt en öm punkt. Jag trodde och hoppades att det skulle bli bättre i tonåren, men det blev snarare tvärtom. Nu kunde de ju skylla allting på tonåren, det man sade, det man tyckte och det man kände. Inte blev det bättre av att man plötsligt bubblade av åsikter och starka känslor. Jag har lovat mig själv att, om jag någon gång får barn eller har mycket kontakt med barn, skall jag respektera dem fullt ut. Det kommer bli svårt, för visst lovar man sig själv att man inte skall likna sina föräldrar men man gör det ändå? Respekt är viktigt och borde tillämpas av alla.

Pakt för allas bästa

Tack vare min logiskt tänkande och matematiskt begåvade bror, har jag lyckats få lite pejl på det där med ekvationer. En sak är dock säker: minustecknen är mina fiender. Alltid skall de ställa till det, vanligen när man är intet ont anande och tror att allting flyter på som det skall. Vi har börjat bli lite vänligare mot varandra efter ett flertal strider och nu ser vår framtid relativt ljus ut. Minustecknen har gått med på att inte reta upp mig och jag har kommit överens med dem om att jag inte skall bli sur på dem. Bara minustecknen håller överrenskommelsen tills på tisdag, då vi har algebra och ekvationsprov, är jag nöjd.

Life on mars?

19.30 skall jag titta på reprisen av Musikbyrån special, om David Bowies låt "Life on mars?". Efter det lär det bli tevelöst, för mina föräldrar kommer ockupera teven och jag kommer inte se en glimt av DH. Stackars mig.

Fascination

Fenomenet att jag skriver totalt meningslösa inlägg som ingen läser, fascinerar mig. Kommer det att sluta på samma sätt med min bok?

Hjälp!

Att lära sig någonting som man tycker är tråkigt och tradigt, men framförallt meningslöst, ser jag ingen poäng med. Ofta tycker jag att vi lär oss saker som många inte kommer ha någon nytta av. Jag kommer inte bli ekonom, det vet jag redan nu. Vad jag vill ha sagt är att redan på högstadiet borde man kunna inrikta sig mer på det man är bra på och är intresserad av. Det skulle vara uppbyggt mer som gymnasiet, med kurser. Obligatoriska kurser skulle finnas, men också sådana som är valfria (men man måste ta ett visst antal kurser, det får inte bli någon slappskola inte). Då skulle sådana som jag, som avskyr och är riktigt dålig i en del ämnen, men älskar och är begåvade i en del andra, få utvecklas ordentligt. Det skulle också finnas fler hjälplärare och de som känner att de vill ha extra hjälp, till exempel med matte, skall få det. Även om man har VG, men vill ha en knuff i rätt riktning, skall man få det. Så är det inte nu. Jag får inte utvecklas så mycket som jag vill i ämnen som jag gillar, utan sitter ofta sysslolös på lektionerna på grund av att de andra inte riktigt hänger med. I matten får jag ingen hjälp, nej, för att jag är inte ett geni, men jag har inte heller IG-varning. Alla skall väl ha rätt till hjälp?

Today's

Yrselkickar

En mystisk känsla har funnit hos mig i några dagar. Var och varannan minut snurrar det till i huvudet, som att det spinnar runt och samtidigt får jag en slags kick. Varje gång blir jag lika förvånad. Beror det på den höjda dosen medicin jag intar på kvällarna eller är det något verkligt fel på mig?

Sedan förra sommaren har jag hallucinerat då och då. Den återkommande personen är Alf, som har blivit en slags låtsasvän för mig. Vi pratar om allt, han uppmuntrar mig och tröstar mig. Han finns där när jag verkligen behöver honom. Jag har inte träffat honom på ett tag och det är både bra och dåligt. Jag saknar honom, men samtidigt vill jag inte må så dåligt att han måste dyka upp. Det är inte friskt att hallucinera, det förstår till och med jag, men jag gillar att göra det. Ibland kan det förstås ställa till problem, då jag tror att något händer som egentligen inte gör det. Oftast är det dock härligt. Det är trevligt att fly från verkligheten för en stund och prata med folk som man annars inte skulle ha pratat med. Det jag ville komma fram till med det här avslöjandet är att hallucinationernas uteblivelse kan ha att göra med mina "kickar". Jag vet inte hur jag får det till att vara så, men jag är inte frisk. Jag vill inte söka hjälp, jag vill inte tjafsa med mer läkare och jag vill inte bli diagnostierad.
Summan av kardemumman: jag måste stå ut med mina yrselkickar.

Sleeping beauty

Hey, that's me and my pyjamas. Mamms älskar små, uppmuntrande ord som man möts av vid första anblicken av sig själv på morgonen.
Inte för att jag skulle kalla mig själv för skönhet, inte ens när jag inte har håret på ända och grus i ögonen.

Hoho, bisexuella bloggare?

Det är svårt att hitta någon bisexuell som bloggar. Den enda jag känner till är mig själv och jag har ingenting att komma med, för jag har ju aldrig upplevt något som kan vara av värde att skriva om. Homosexuella som skriver finns det dock gott om och mina favoriter är Bruden och Närabögenupplevelser. Var är ni bisexuella?

Kobra

Säsongstart hit, säsongstart dit. I kväll startar en av mina favoriter, Kobra.

In the future

Utvecklingssamtalsrapport: trenden går uppåt. Det var läskigt att höra Monstret hylla mig med sådan inlevelse. Jag blev rörd av hennes ord. Hon ser fram emot att läsa det jag skriver i framtiden. Klart att hon vill läsa om en demprimerad, bisexuell ateist som slår sig fri från sina föräldrars hårt stramade regler och blir sin egen.

Plana tider

Ett pinsamt dåligt resultat på en ekvationsmatteläxa, en ihopblandning av a.o och d.o på tyskaprovet samt ett sår som blodat ner min vit/svarta kappa skulle för ett år sedan fått mig att gråta och skrika av vrede och besvikelse. Nu är det dock 2007 och jag har utvecklats som person. Jag skrattar åt hur knasigt det kan bli med ekvationer ibland och hur tankspridd jag kan vara. Tyskamojsen kommer jag göra om nästa vecka, så varför skall jag gå omkring och banna mig själv för det som hände? "Ibland blurbar man" för att citera Babbs. Det är skönt att kunna ha roligt åt sig själv, istället för att plåga och ångra sig. Jag gillar att se tillbaka på hur dåligt jag mådde förra året och känna "Yes, jag klarade mig ur det!". Efter en uppförsbacke kommer en nerförsbacke, eller så blir det åtminstone planare.

Dagens bralls

Dagens pyjamas

Klokskap möter dumhet

Ja, jag är ofta lite efter alla andra. Dock måste jag ta upp det här. BISEXUALITET GÅR I MODE? Jaja, så för att det är modernt nu har jag blivit det. Jag har valt det helt själv, på grund av att det är "inne".

Apropå bisexuella, läs dessa kloka ord av mannen jag beundrar.

Six Feet Under

Ikväll startar sista säsongen av Six Feet Under. Jag älskar den, även om den har haft sina svackor. Tyvärr är mina föräldrar emot serien, på grund av att den innehåller homosexualitet. Jag tänker strunta i homofoberna jag bor tillsammans med och se på serien i kväll.

Asiajam

En dag som denna, då man mår allmänt pissigt och egentligen borde plugga tyska, är det trevligt att göra andra saker. Skorna nedan finns på Asiajam, som har kläder och annat som faller mig i smaken.

The winner takes it all

THE ARK VANN! Mina barndomsidoler, de som var de enda jag lyssnade på i flera år. Låten var sämre än många andra de har gjort, men vad gör det? Det är the Ark, sexiga Ola, boogie-woogie, glitter och glamour. Me gusta.

Spotted

Bara för att jag älskar kläder, kommer här dagens klädsel.

Andra Avenyn

Jag spricker nästan av drömmar och mål här i livet. En av dem är att bli skådespelerska, men tyvärr har jag aldrig gått i scenskola eller stått på scen. Plötsligt öppnar sig möjligheten genom SVT och detta. Jag är dock tveksam. Rollfiguren beskrivs som snygg, men det är ju inte jag. Äsch, nu skall jag satsa! Till att börja med skall en fotograf (som jobbar på papps firma, jag hyr alltså inte en egen..) ta kort på mig och jag skall välja ett som jag anser kan skickas med anmälan. Därefter får väl jag bluddra på i anmälan som bara jag kan och försöka visa mina goda sidor, om jag har några vill säga. Nog om mina drömmar, nu skall jag titta på Clara Sheller. I just love SVT!

"Har du bajsat färdigt snart?"

Jag fortsätter på det revolutionerande spåret och berättar om mitt livs första orgasmupplevelse. De flesta ser mig nog som mycket oskuldsfull. Här kommer fakta; det är jag inte. Visst, jag har aldrig haft någon form av sex med varken en tjej eller kille. Jag har dock onanerat kontinuerligt sedan jag var ungefär elva år, "lekt" med olika saker, läst och skrivit sexnoveller samt tittat på mängder av porr. Det är vad som har hållit mig tillfredsställd under alla dessa år.

Jag minns ännu min allra första orgasm mycket tydligt. Vi var i Danmark i några dagar på semester, jag var elva år och ständigt kåt. Huset vi hyrde var lyxigt och hade ett stooort badrum med jacuzzi. Jag släppte alla hämningar och onanerade brutalt där inne. Plötsligt ryckte den tag i mig, mitt livs första orgasm! Det var som att flyga, som att bli hög - den allra högsta toppen av njutning. Jag stönade högt och min mamma knackade på dörren:

"Har du bajsat färdigt snart?"

Hon skulle bara veta vad hennes dotter egentligen hade gjort..

Pang Prego!

Ja, eftersom jag har blivit så revolutionerande den senaste tiden (klippt av mig håret, pratat om HBTQ, stått för mina åsikter,m.m.) har jag bestämt mig för att göra något jag alltid velat göra. Jag vill göra ett eget radioprogram och skall därför försöka få göra ett i P3. Det är inte alltför svårt, om man skall tro det här gänget.

Summeringsdags

Nu när jag har börjat skriva här igen och kommit med nya, friska tag är det nog bra om jag summerar veckan som gått (utan tidsordning, of course).

I torsdags hade jag den mest opsykologiska pianovikarielärare jag någonsin har mött. Hennes skäll fick mig att brista och kranen sattes på. Jag som aldrig brukar gråta bland folk lät tårarna forsa fritt längs mina kinder. De bildade en stor, våt fläck på mina mossgröna byxor. Vikarien märkte ingenting och jag önskade att jag inte var så omärkbar.

Jag bestämde mig för att göra något drastiskt åt mitt skatbo till hår och lät vågorna falla i måndags. Det blev en frisyr som täcker öronen, med snedlugg och lite rufs. Aldrig har jag blivit så nöjd med en frisyr och en hårfrisörska! Ty frissan föll mig i smaken, på många sätt (otroligt söt, snygg stil och med samma smak som jag har).

Mitt utseende har plötsligt sluta plåga mig och om det beror på Duac, som till en början torkade ut min hy, elller att jag har slutat bry mig vet jag inte riktigt. Troligen är det en blandning av båda.

Onsdagens friluftsdag ägnades åt klättring och jag konstaterade att jag är en klumpig sengångare. Nu har jag gjort det, för första och sista gången i mitt liv. Att se Babbs åka kollektivtrafik var väl värt resan.

Det har hänt en hel hög med andra saker också, som att jag har blandat ihop fusion och fission på ett fysikprov, babblat lite väl mycket om HBTQ med mina kompisar, haft nästintill konstant kramp i min ena vad och fått alla rätt på veckans nutidskryss.

Fit for fight

Äh, jag orkade inte. Den nya bloggen lades ner. Jag tröttnade på den och saknade faktiskt den här, där ingen kommenterar eller läser mina inlägg. Jag gillar att vara anonym och omärkbar. Bloggen tänker förändras, till det bättre. Istället för att enbart stjälpa ur mig saker jag funderar på, tänker jag prata mer om saker jag är intresserad av. Det är allt mellan himmel och jord, så håll i er, för nu drar det igång.