Vaxköp och ångest blandat med självmord och världsfred

Min vanliga känsla av ångest har infunnit sig. Det beror inte på det nationella provet i engelska som vi hade idag, som man tycker att jag borde ha känt ångest inför, istället är det fredagens kemiprov som får nerverna att komma i kläm. Engelskauppsatsen handlade om självmord, låtsasvänner och meningen med livet. De Andras uppsatser handlade om världsfred, FN och miljöproblem. Förhoppningsvis uppskattar lärarinnan en god historia när hon ser en och uppskattar min. Eller så kontaktar hon närmsta dårhus och skriver in mig där på livstid.

Att köpa mensskydd och hårborttagningsprodukter har jag nästan alltid tyckt varit lite skämmigt. Något som man vill sköta diskret och få överstökat så snabbt som möjligt. Idag inhandlade jag flingor och vax. Tror ni inte att kassörskan gjorde en stor affär av mitt vaxköp? Hon visste inte priset på varan och frågade därför mig. Jag svarade, för jag hade lagt det på minnet (det var som att jag redan på förhand visste vad som skulle hända). Självklart trodde inte kassörskan på mig, för jag är minderårig och icke trovärdig. Hon skriker ut över butiken "HUR MYCKET KOSTAR DET HÄR VAXET?!", samtidigt som hon viftar med paketet så att alla konsumenter kan se det. Tydligen var hon inte mycket för att sköta vissa affärer diskret, men nu har jag mina flingor och mitt vax, även om mina inköp blev aningens för avslöjade för min smak.

Se upp för Rammos!

Jag fyllde nyss den aktningsvärda åldern sexton och det innebär att jag får övningsköra, efter flera hårda prov. Två har jag redan gått igenom. Synen kontrollerades av en något åldersstigen man, som bad mig läsa bokstäver från olika håll och kanter. Jag blev yr av allt läsande, men läkaren verkade nöjd och godkände mig. Det andra testet var en läkarundersökning, gjord av samma åldersstigna man. Han godkände mig även här och avslutade proven med en käck dask i gumpen. I morgon kommer nästa prov, då Papps och jag skall på en fyra timmar lång övningskörningskurs, för att lära oss vett och etikett i trafiken och vad man skall tänka på vid övningskörning. Efter denna förhoppningsvis lärorika kurs, återstår endast det sista provet: att bli godkänd av Länsstyrelsen. Jag hoppas och tror på det bästa. Ifall ni ser en något vinglig körstil på en IKEA-parkering nära dig, då är det nog Rammos som har tagit ett steg närmare vuxenlivet.

Att dra fram klockan

Det här med att dra fram klockan en timme är verkligen jobbigt. Igår tyckte jag att det var svårt att gå upp, men det var ingenting om man jämför med idag. Vanligtvis brukar jag vara en ganska morgonpigg person, som studsar upp ur sängen när klockan ringer (inte för att jag vill, utan för att jag måste göra så för att vakna till liv). I morse fungerade inte min studsteknik. Det gick inte att få upp min trött kropp ur sängen, varken den eller jag ville eller orkade åka till skolan. Att göra sig iordning tog dubbelt så långt tid som vanligt. Jag gick omkring som en zombie, var långt borta i tankarna och hatade det här med framåtvridningar av klockor.

Grattis Keira!

Idag fyller denna skönhet tjugotvå år. Jag minns fortfarande när jag såg henne i Skruva den som Beckham och blev chockad över att hon var så ung! Hennes utseende tillsammans med hennes härliga, brittiska accent gör henne till en av världens vackraste kvinnor.

Svartsjuka är farlitt

Svartsjuka kan vara farligt, som i det här fallet. Välj partner med omsorg och helst inte en alltför svartsjuk sådan..

Hunden från havet

Me gusta El Perro Del Mar.

Credit till Angelina

Idag har jag läst i mängder av bloggar om det här, som tydligen är mycket upprörande. De flesta anser att hon är inte klok som skriver om sådana saker, som att hon hade ett sadomasoschistiskt kärleksliv redan vid fjorton års ålder. Jag kan till viss del hålla med dem, men på samma gång tycker jag att hon är stark som vågar skriva så öppet om det. Jag är själv fast besluten om att få min självbiografiska bok utgiven innan året är slut och jag är minst lika öppen om det jag har varit med om. Visst, jag är ingen supermegakändis, men det kommer säkert uppröra många som tror sig känna mig. Det krävs stake för att våga skriva öppet om sina innersta tankar, känslor och upplevelser. Jag vill inte kalla mig själv stark, men det jag har varit med om har gjort mig till den jag är. Det är viktigt att våga vara sig själv och att inte ta någon skit (för att citera Grynet). Jag skriver boken för att bearbeta saker och ting, för att dokumentera en tid som varit viktig och hemsk på samma gång och för att bevisa för alla (mest mig själv) att jag kan när jag vill. Man skall stå för den man är och det tycker jag att Angelina vågar göra. Credit till henne!

Solen skiner starkt trots min önskan om mörker

Det har varit en fantastisk dag, om man tittar på vädret. Jag har inte mått bra, men solen har skinit starkt ändå och alla andra har varit glada och spralliga. Idag har jag, förutom att må dåligt:

• Beundrat Ok Go's uppfinningsrika videos

• Lyssnat på poppig, svensk pop

• Chockat mina föräldar genom att veta och förklara vad HBTQ står för

Jag har också fortsatt med mitt komponerande, som har gått över förväntan. Kraven på låten är satta (till exempel trallvänlig pianomelodi som fastnar) och det gör mig glad. Jag vill lyckas med den här låten, skicka iväg den i tid och komma med. Det är alltså Melodifestivalen det handlar om, ifall ni inte förstod det.

Stopp, åldersgräns!

Jag vet att åldersgränser är till för allas bästa, men alltför ofta stör de mig. Man vill se en artist som man verkligen gillar, men det går inte på grund av artonårsgränsen. Strax innan en fransk såpa skulle börja, kom reklam om slutet på historien. Jag blev naturligtvis alldeles till mig i brallan när jag såg vilka författare som hade skrivit, bland andra Viveca Lärn (hon var min författaridol när jag var mindre) och Jonas Hassen Khemiri (begåvad OCH vacker). Efter programmets slut rusade jag till datorn och skulle läsa på mer om reglerna. "* Du måste vara eller fylla 18 år senast 16 maj 2007." tog ner mig på jorden igen. Det blir alltså ingen unik chans för mig att skriva färdigt en historia som någon av Sveriges största författare har skrivit. Det är vid dessa tillfällen som jag avskyr åldersgränser.

Me gusta la musica

The Concretes, för att deras musik får mig att må bra.

Jamie T, för att jag älskar brittisk dialekt + bra musik + en söt pojk.

The Films, för att Black Shoes är underbar att vakna till.

Just like a virgin

Tidigare idag hörde jag Shebangs Romeo och jag drog mig till minnes år 2001, då Harriet och jag gick in på Rocks och köpte likadana singlar med just Romeo. Den långhåriga rockern bakom disken skrattade och skämtade åt att vi köpte likadana singlar. H och jag sprang därifrån illa kvickt och gick sedan inte in i butiken under långt tid, på grund av att vi skämdes så mycket. Över vad, egentligen? Att vi har likadan musiksmak?

Strax innan L Word-reprisen skulle börja, zappade jag runt på teven och stannade till vid Först&Sist, den där norska pratshowen. Mika sjöng sin Grace Kelly och jag mindes när jag senast hade tittat på programmet. Det var i november förra året, några veckor efter mitt självmordsförsök och jag var i Helsingborg med Papps. Vi hade varit på kaninhoppningstävling, men den hade slutat tidigt och vi hade åkt till vårat hotellrum. Papps drog till Danmark för att köpa öl och jag var kvar ensam, för kaninerna bodde hemma hos en annan kaninhoppare. Jag hade kräkts under hela tävlingsdagen och låg därför och höll mig om magen samtidigt som jag tittade på programmet. Jag minns smaken av kebab, som inte längre fanns kvar i min magsäck. Jag minns också en bit av en film jag såg, där Elijah Wood var med och spelade en artonårig kille som desperat försökte bli av med oskulden. Liggandes i soffan funderade jag över sex och oskulder och alla andra frågor som tonåringar förväntas tänka på. Varför är det så viktigt att bli av med oskulden och helst så snabbt som möjligt? Jag tycker att det är bättre att vänta och göra det med någon som man verligen vill ha sex med. Det är ingen poäng med att stressa, det är trots allt ett minne som man har med sig resten av livet.

Att diska är bra för själen (eller åtminstone självförtroendet)

Efter att ha läst ut den lättsamma boken, som var precis vad jag behövde för att få distans till mina egna ofta skrattretande problem, gick jag in i vårat lätt kaosartade kök och diskade flera dagars ingrodd smutsdisk. Nu borde jag klaga över hur jobbigt och tråkigt det är att diska, men se, det gör jag inte. Jag gillar nämligen att diska! Tro det eller ej, men det gör jag. Att städa och dammsuga och moppa golv och damma har jag svårt för, men att diska är en hushållssyssla som jag trivs med att göra. Det enda negativa är att fingrarna blir russinlika och torra. Mamms ligger till sängs med fem graders feber och kommer nog blir ofantligt glad över vad jag har gjort, även om hon kanske inte förstår med en gång att det är något positivt jag har gjort. Hon har svårt för att släppa in någon i köket och ännu svårare för att låta någon hjälpa till. Detta hör till undantagen, för hon är så hjälplös och sjuk att hon inte orkar protestera. Apropå att diska, är det den enda sysslan jag klarar av att göra med hedern i behåll under hemkunskaplektionerna. Alla andra matbestyr klantar jag till, genom att använda fel redskap, skära fel, sätta grytorna på fel plattor, inte sätta på ugnen, inte läsa receptet ordentligt och ställa korkade frågor. Ja, att diska är nog det enda jag klarar av.

Nu är det helg igen och nu är det helg igen och helgen varar än till måndag!

Fredagshumorn är som alltid på topp. Att hitta på nya texter till välkända, gärna dåliga, låtar är ett av mina intressen. Bad day har omvandlats till en låt om dåliga hår dagar, eller veckor.

"Är tea spoon ett kryddmått?" Ja, jag är tankspridd. Det är åtminstone vad jag skyller mitt hjärnsläpp/dumhet på. Andra ord för att inte tänka är blurba (från Babbs) och tankevurpa (från Ingo). Ett tag funderade jag över att gå med i TRF, men kände att jag inte ville umgås med andra tankspridda för då skulle risken vara större att jag blir än mer bortblåst (detta är alltså en korsning mellan borta och blåst, om du inte hängde med på det).

Förutom att vara tankspridd, är jag också underhållande. Då menar jag inte att jag drar skämt som underhåller många, jag menar att jag gör saker som får andra att skratta åt mig. Att dansa töntigt är jag mästare på, likaså att verka dum, komma på roliga ordvitsar och upptäcka det komiska i olika situationer. Jag vet inte varför detta blev en personbeskrivning, för egentligen skulle inlägget handla om att det äntligen är helg. Det är troligen min yrkesskada som spökar. I skolan måste man nämligen beskriva och förklara för jämnan. Alltså fick mina fingrar en plötslig lust att beskriva mig själv, eller i alla fall två av mina egenskaper (som jag inte riktigt vet om jag skall kalla bra eller dåliga). Nu skall jag utnyttja en annan av mina egenskaper, spela piano och fundera över det där med helger som jag glömde under rubrikskrivandets gång.

Uppväckt njutning

Innan jag kom in i puberteten brukade jag bli fotograferad för olika reklamkampanjer. När jag blev tonåring fick jag finnar, vilket betydde att jag isolerade mig från omgivningen och i synnerhet kameror. Nu har jag ju blivit befriad från plågoandarna, tack vare Duac och mindre stress. Igår blev jag fotograferad i studio, för första gången på flera år. Mest berodde det på anmälan, men också för att ha kort inför framtiden. Jag blev fotograferad i några av mina favoritplagg, i olika poser och med olika miner. Fotografen älskar när jag ser allvarlig ut, för jag ser tydligen inte sur ut utan istället tuff ut. Huruvida hon har rätt eller inte vill jag inte grubbla över, men jag hade förträngt hur kul det är att stå framför kameran. Oj, vad jag njöt! Korten blev fina också, även om jag inte gillar mitt utseende. Dags för att lyssna på musik och sedan måste jag kravla mig till skolan.

Jag är min egen hjärnskrynklare

Av de tidigare inläggen att döma är det en listdag. Det är det, för jag är trött på allting och ingenting. Jag försöker slappna av med hjälp av musik och lite mer musik. Resultatet är inte det bästa. Jag oroar mig för allting, mest bara i onödan. Prov och läxor och fotografering och kläder och kaniner och tävling och pianospelande och städning och allting annat som jag borde göra. Jag skiter i det, för att tala klarspråk. Mitt nyårslöfte var att jag skulle satsa på att må bra och därför väljer jag att det är slutpluggat/stressat för idag. Vad är det för mening med att försöka klämma in saker? Det är bättre med en god natts sömn och en nyttig frukost. Då får man bra resultat, åtminstone om man är Rammos. Just Rammos är vad som skall stå på mina "klassbyxor". Vi skall ha klasströjor också, en riktig mysdress alltså. Jag förstår inte riktigt poängen med det, eftersom våran klass inte har särskilt bra sammanhållning. Det finns olika läger, precis som i alla andra. Vi skall tydligen åka på klassresa också, för första och sista gången tillsammans. Jag vet inte varför jag skriver om det, eller vad jag vill med det här inlägget eller vad jag egentligen skriver om. Det här var antagligen ett bra sätt att få ur sig allting på. Nu skall jag läsa en god bok och sedan titta på Ari och de andra mindre intressanta.

21/3

Inte nog med att det är den 21/3 och att Bengt har namnsdag, det är dessutom:

• Vårdagjämning

• Världspoesidagen

• Persiskt nyår

• Nambias nationaldag

Sedan är det bara att röra om

Fem ingredienser till humör som inte är på topp:

• Mail som vägrar fungera
• Uppbokad konsert
• Energifakta som inte hoppar in i huvudet på mig
• Jag är dissad på grund av mitt resultat på nationella proven i engelska
• Ekvationsproblemsbajsmatteprov

Du ställer kraven

Solen skiner, fåglarna kvittrar, jag nyser och kaninerna är spralliga - det är vår! Jag kan tyvärr inte njuta av den till fullo, eftersom Monstren ger oss prov efter prov. I morgon har vi matteprov och jag är inte säker på att minustecknen håller våran överrenskommelse. De har svikit mig flera gånger tidigare och jag tvivlar inte på att de kommer göra det även denna gång. Jag hoppas förstås på det bästa och trots Ingos peptalk "Slarva inte, få MVG!" är jag orolig. Kraven på mig själv är alldeles för höga. Jag vet att det inte gäller livet, men alltför ofta känns det som att betyg är det viktigaste som finns. Kanske beror det på De Andras betyg, mina som är mycket sämre eller på att jag inte kan ta livet som det kommer. Det är troligen en mix av allting. Nu skall jag coola ner mig med Tingsek.

Dagens ungdomar, håhåjaja

Holly, No-lärare och en smörig kille står framme vid katedern. De räknar högt ut hans resultat på fysikprovet, vilket inte är särskilt bra. De blir oense om någonting och måste räkna ut vad 18-10 är.

Holly, med pedagogisk röst: - Vad blir 18-8?

Smörig kille skakar på huvudet, han kan inte.

Holly, fortfarande med pedagogisk röst: Räkna på fingrarna.

Smörig kille spretar med fingrarna, men skakar än en gång på huvudet.

Holly (här verkar gränsen ha gått..): - 18-8!!

Smörig kille, märkbart glad: - 11!

Holly, med trött röst: - Jaa, just precis..


Man kan skratta åt det, men lika gärna gråta. Detta handlar alltså om en elev i årskurs nio, som inte kan räkna ut vad 18-8 är. Hur skall det sluta för oss ungdomar, om en del är uppenbarligen tragiskt okunniga i de mest simpla saker?

Jag överlevde!

Jag har alltid haft olika former av fuffens och underligheter för mig. När jag var upp till ungefär sju år, brukade jag bryta tumstockar när jag blev arg. Efteråt skämdes jag och gömde undan dem i lådor. Flera år senare fann Papps dem och skrattade gott åt mig. Den bakomliggande orsaken var att jag försökte trycka undan ilskan och det gör jag än idag, även om jag har blivit lite bättre på att släppa ut känslorna.

Ett tag försökte jag bota ångest genom att skära mig, men kom fram till att folk kunde märka att jag mådde dåligt och det ville jag absolut inte. Jag skar mig inte bara på armarna, utan även andra delar av kroppen fick sin beskärda del. Det ställe som har tagit mest skada är mina bröst, som fortfarande har ärr. Jag ville hitta något nytt sätt att få utlopp för mina aggressioner, min ångest och mitt självhat. Det nya blev att plocka bort kroppshår med en pincett. Jag gjorde det över HELA min kropp, inget ställe undantaget. Det var plågsamt, men fick mig att må bättre.

Jag började käka antiångestmedicin och testade att överdosera den. Det gjorde mig extra sprallig, eller extra trött. Jag gillade att på något sätt kontrollera mig själv genom pillerintag. Tidigare har jag försökt ta livet av mig med hjälp av just det, men misslyckades och sedan dess har jag bara överdoserat. Nu har jag dock tagit tag i mig själv och slutat med det. Det är inte sunt att ta medicin på fel sätt, att skära sig eller ta itu med problem på andra konstiga vis. Jag har lärt mig att hitta andrum, att slappna av och inte göra saker som jag senare ångrar. Mina ärr påminner mig om saker jag inte vill minnas, men samtidigt får de mig att bli glad. Jag har överlevt, tagit mig ur Mörkret och mår nu relativt bra. Det finns dagar då jag får återfall, men skillnaden är den att jag kan rycka upp mig och säga
"Kom igen nu, livet har goda sidor också!".