Den gråa vardagen

Jag vet inte om jag står ut med vardagen längre. Samma tjat, samma lärare, samma elever, samma visa dag ut och dag in. Mina historier kryddar jag till, för att liva upp för andra. De ser inte hur jag gråter och skriker och jämrar mig. Allt de ser är mitt leende. Jag är bra på det nu, att spela. Ingen märker om jag är deprimerad. Jag vill inte att de skall se. Jag vill inte bli särbehandlad. Jag vill inte leva längre, men jag måste. Vem skulle annars leva mitt liv?

Good Life, and Good Luck

Jag borde bli en bättre människa, på många sätt. Någonstans måste man börja och därför skall jag börja träna. Första passet blir i morgon. Wish me good luck!

Gnafs

Det är först nu, efter åratal av dagbokskrivande, som jag förstår att det här är vad jag skall göra. Jag skall skriva färdigt självbiografin och få den utgiven. Det kan hjälpa andra att läsa om det jag har gått igenom: kräkningar, illamående, ångest, press, stress, tafatta psykologer, antideprissiva mediciner, en hjälpande låtsasvän, fundamentalister, överbeskyddande föräldrar och upptäckandet av ens sanna identitet. Boken skall även ta upp hur det är att komma ut med sin sexualitet och religionsuppfattning. Mina föräldrar kommer att hata det, både vad jag är och min sanningsenliga bok. Jag har planerat att berätta ALLT nästa månad. Då har medicineringens biverkningar släppt och de kanske kan lyssna på vad jag säger. Det jag fruktar allra mest är att de viftar bort det som ingenting. "Det är en tonårsgrej, det släpper snart, om något år är du normal. Du kommer förstå att det vi gör är rätt och ångra dig senare. Gå med nu, det är det bästa för dig." Jag skakar av rädsla vid blotta tanken av att de säger upp all bekantskap med mig. De kanske inte längre vill ha med mig att göra, sladddottern som gjorde revolution? Sanningen är det enda rätta. Jag kan och orkar inte ljuga längre, jag vill vara mig själv fullt ut.

Älskade drömyrke

Jag känner mig otillräcklig. Det finns så mycket jag vill göra, men jag har inte tid för allting. Ju mer jag läser och hör om hur svårt det är att få en bok publicerad, desto mer eggad blir jag att fortsätta. Jag skriver och skriver och skriver. Tidigare skulle jag har bävat inför stunden då jag skall korrekturläsa, sätta samman och göra det fruktansvärda, följa uttrycket kill your darlings. Nu ser jag framemot att kämpa med mina texter. Jag vill ju att de skall bli så bra som möjligt och därför krävs hårt arbete. Kort och gott: jag älskar att låtsas vara författare!

Mitt liv består av lögner

Mitt liv består av lögner. Jag vet inte riktigt när det började, men det måste ha varit när jag var ganska liten. Redan då var det lätt att slinka undan med hjälp av lögner. Lögner hjälpte mig att inte bli utskälld, vilket var något utav det värsta jag visste. Hur många gånger ljög jag inte för att underlätta, för att täcka över det som inte var bra och skydda folk från saker de inte borde få höra? Jag kunde inte ljuga om småsaker, som om jag hade ätit eller tvättat mina händer. När det kom till viktigare saker, eller saker som var viktiga då, gick det nästan för lätt att ljuga. Det värsta av allt var att jag inte ens skämdes efteråt. Jag hade ingen skam i kroppen och fick inte dåligt samvete. Än idag ljuger jag. Motiven är desamma. Jag ljuger för att hjälpa, både mig själv och andra. När det inte längre hjälper, kommer jag att sluta. Än så länge består mitt liv av lögner.

Promises hard to keep

Att jag inte har upptäckt sidan tidigare känns som en förlust, men jag är glad för att jag nu har hittat den. Det är qruiser jag pratar om. Ett riktigt bra community främst för homo, bi och transpersoner.

Hanna och jag gick in i ett tomt klassrum under samhällskunskapen, där vi diskuterade religion på ett befriande sätt. Det var så skönt att prata ut och släppa alla hämningar. Mitt mod har stärkts och jag vet att jag snart kommer att bli redo att berätta, men ännu är jag orolig.

Varför var just mina föräldrar tvungna att vara medlemmar i en sekt och hata homosexuella? Jag önskar att de var som alla andra; firade högtider, svor och tillät mig att bli kär. Nu är det och kommer inte heller bli så, alltså får jag vänja mig och förstå att jag aldrig kan bli som dem. Jag kan inte tro på något som låter osannolikt. Jag kan inte låta bli att vara bisexuell, för det är jag av naturen. Åh, att allting skall vara svårt. Jag har lovat mig själv att komma ut, på båda sätten, innan min bok är färdig. Det gäller att jag lyckas hålla mina löften.

Sladdbarnslivets baksidor

Mina föräldrar har fått ännu en dålig vana: de döljer viktiga saker som rör mig. Min medicinering, mina läkarbesök och många andra saker som berör just MIG döljer de information om. Mina föräldrar ljuger bara för att få mig att må bättre. De ville inte ens säga vad min medicin heter, de bara gav mig en karta med piller. Igår fick jag veta vad jag käkar: antidepressiva. Man bugar och bockar för den informationen.

De vill helst inte släppa iväg mig i morgon kväll, då niorna i skolan skall gå på Cats i Göteborg. Jag kommer att bli bortrövad, våldtagen och rånad. Jag kommer att komma hem "bussent" och skippa skolan på torsdag, är vad de säger. Jag blir myndig om två år och har ALDRIG varit ute sent på kvällarna, druckit, knarkat elller knullat runt. Tack för det förtroendet.

Pessimist - javisst!

Det känns som minst tre månader sedan det var jullov. De senaste veckorna har gått fort, lite läskigt fort. Det har hänt så mycket, men ändå så lite. I skolan har både brandlarmet och strömmen gått, vilket har varit både skrämmande och roligt. Min bok har börjat ta form, Hannele har verkat uppriktigt sagt hata mig, jag har läst mängder av böcker och gråtit mig till sömns nästan varje kväll. Jag har fått en ny medicin, som förvärrar snarare än förbättrar. Värre ångest, depression, trötthet och yrsel är vad jag har drabbats av. Idag har jag somnat tre gånger - mitt på ljusa dagen!

På monstrets lektioner svarar jag i princip hela tiden och det gör henne glad, det märker jag. Är jag själv glad? Ärligt talat, jag är inte särskilt lycklig. Jag finner ingen mening med allt det här; att gå i skolan en mängd år till, jobba en hejdundrans massa år, gå i pension och sedan dö. Man kan kalla mig pessimistisk eller drogpåverkad, men just nu känns det mesta tämligen meningslöst.

PERFEKT

Min bok börjar ta form. Jag älskar att ha skrivarlust, att låta orden flöda fritt och slippa all press. Titeln är satt och jag är glad, tralala!

Mission impossible

Jag älskar att titta på filmer med Hanna, särskilt filmer i stil med You and me and everyone we know och the Squid and the Whale. En av mina många fåniga drömmar är att göra en film. Inte en film bland alla andra, utan en riktigt bra film. Går det?

Mr Saturday

Ibland, nästan dagligen om jag skall vara helt ärlig, blir jag frestad till att gå över till den andra sidan. Att sitta här uppe vid datorn, där de inbjudande takbjälkarna finns, gör mig sugen på att hämta en bit rep. Det var endast ett par månader sedan jag hängde just där och dinglade, då bältet (det var vad jag då använde) gick av och jag åkte ner med en duns på golvet. När jag satt där på golvet gjorde jag en överenskommelse med mig själv: jag skulle ge livet en sista chans, ett år att visa vad det går för. Om jag känner på samma sätt den femte november 2007, exakt ett år senare, skall jag ta livet av mig.

Fredagsgrubblerier

Kuratorn tycker att jag skall "komma ut". Hon känner till att jag är ateist, men inte att jag är bisexuell. Det senare vet ingen om. Jag önskar att jag kunde berätta för alla om allting, komma ut och må bra. Det tynger mig att behöva dölja sanningen för alla. Mina föräldrar kommer att bli arga, besvikna och ledsna. De kommer säga: "Det går över, det är bara en period du går igenom". Jag önskar att mina föräldrar kunde acceptera homosexuella och ateister.

Jag spelar en roll

Jag spelar en roll
i det där som kallas skola
jag är tönten, som ingen märker
jag är där, men inte på riktigt
jag svarar rätt, men tänker på annat
jag pratar med "vänner", men pratar egentligen med någon annan

Jag spelar en roll
i det där som kallas skola
jag läser högt, men ser inte orden
jag skrattar, men gråter inombords
jag ser ut att vara lycklig medan hatet växer inom mig
Jag är i min egen värld
och där trivs jag

Thanks, God

Det blir ingen resa till Norrköping, tack och lov!

Kindhearted

Min föräldrar gillar att dölja saker för mig, har jag märkt. Idag släppte de en "trevlig" bomb: på fredag och lördag skall vi vara i Norrköping. Vi skall hälsa på tjocka släkten och mammas döende faster. "Åh, vad stor du har blivit! Det var sååå länge sedan vi sist såg dig!" Till det blir man ihjälkramad. Nej, tack! Jag vet bättre sätt att spendera de sista dagarna av mitt lov på, men jag får väl låtsas vara en trevlig flicka. Jag är egentligen ganska godhjärtad.

Welcome, 2007

Ett nytt år är här. Nu skulle jag kunna lova mig själv mängder av saker, som att jag borde städa mitt rum oftare, hjälpa till mer hemma, planera min tid, inte bita på naglarna när jag blir nervös, sluta ljuga, m.m. Jag tänker avlägga ett nyårslöfte: under 2007 skall jag satsa på att må bra. Min hälsa skall prioriteras.

Vårterminen tänker jag göra till den mest lyckade terminen under mina skolår. Jag tänker försöka höja mig i princip alla ämnen som jag kan höja mig i och behålla de högsta betygen. Eftersom all min energi kommer att gå åt till att må bra, kommer jag inte oroa mig över onödiga saker (som prov och hur jag ser ut). Jag tänker plugga som en liten blådåre, så att jag äntligen kan bli nöjd när jag läser betygspappret. Mitt utseende skall jag försöka att inte tänka på. Jag skall strunta i allt skitsnack, alla viskningar och sneda blickar. Jag tänker vara mig själv, helt och hållet. Detta kan låta konstigt, men jag ser framemot vårterminen. Den skall kompensera alla terminer då jag mått dåligt och särskilt terminen förra året. Jag längtar efter att sätta igång, överraska alla och helst mig själv. Under 2007 kommer jag avsluta en bok, en cd och en film, men framförallt: jag skall må BRA, BRA, BRA - på riktigt.

Goodbye, 2006

Här kommer då min personliga sammanfatting av året. Jag kan konstatera att detta år har varit det värsta i mitt liv. Förra året gav jag namnet Mitt spyår, men jag tar tillbaka det nu. 2006 kan jag kora till mitt spyår. Jag har aldrig kräkts så mycket innan, aldrig känt så mycket ångest, hatat mig själv så mycket eller velat dö så gärna. Självmordsförsök har det blivit, men efter försöket bestämde jag mig för att skriva min bok och sedan dess har jag hållit mig ifrån att avsluta mitt liv. 2006 var året då jag trodde allt skulle bli bättre, men istället blev det bara sämre. Vårterminen minns jag som ett mörkt hål, fyllt av spyor, stress, prov, en dålig kurator, skrik, gråt och blod. Jag missade totalt 22 dagar av vårterminen. Sommaren var nog den bästa i hela mitt liv. Bella fick ungar, solen sken och jag mådde kanonbra - särskilt i jämförelse med vintern/våren. Det hände egentligen inte så mycket under sommaren, jag hade en välbehövd vila. Jag slutade skära mig, på grund av den enkla anledningen att folk kan märka att man mår dåligt - vilket jag verkligen inte vill. BUP kom in i mitt liv och alla mina fördomar besannades, men som tur var lyckades jag dumpa dem för ungefär en vecka sedan.

Kaninungarna fick bra hem. Bella började tävla efter sin mammaledighet och tog placeringar på nästan varenda start. Nora, "Haren", flyttade hit och även hon plockade på sig en del placeringar. Zack dog och jag fick en mörk hemlighet på samvetet.

Hösten kom och jag fick en slags comeback. I början var skolan intressant, jag älskade att lära mig saker och att må bra. När proven började igen, började också min ångest. Jag hade blivit bra, nästan en expert, på att dölja hur jag mådde. Dessutom hade jag blivit ohyggligt bra på att ljuga, men bara när det handlade om viktiga saker (som hur jag mådde). Under vardagarna mådde jag bra, jag kunde skjuta undan alla känslor och spela en roll. Helgerna var hemska. Jag kunde inte behålla någon mat - jag kräktes bara upp den igen. Under praoveckan och höstlovet fick jag i princip inte i mig någon mat överhuvudtaget. När skolan började igen kunde jag lätt ljuga om min trevliga praovecka och sköna lov. En ny kurator började på skolan, som jag träffade då och då. Jag har träffat en del kuratorer, psykologer och psykiatrier och hon är den bästa av dem alla. Med henne kunde jag öppna upp mig och tala klarspråk. Hon har hjälpt mig, även om hon kanske inte är medveten om det. Fortfarande finns illamåendet och ångesten där, men det är betydligt bättre.

2006 var året då jag kom underfund med att jag är ateist och bisexuell, men innan dess hade jag funderat både på om jag skulle bli buddhist och om jag var asexuell.


Årets känsla..
Illamående.

Årets mest misslyckade..
Vårterminen.

Årets mest lyckade..
Beslutet att låta Bella har kvar sina ungar, som ledde till hennes comeback.

Årets överraskning..
Bellas och Zacks tjuvparning samt musikbetyget.

Årets tabbe..
Missade att be om skjuss hem och tvingades gå hem i beckmörker, i vägrenen på en 90-väg.

Årets i-landsproblem..
Min hy.

Årets sämsta betyg..
IG i Hemkunskap. Jag visste inte att runda, goa och snälla tanter kan vara så oförstående om hur man mår.

Årets mest beundrade person..
Jane Austen. Att kunna skriva riktigt bra är få förunnat, men att skriva böcker vars berättelser håller i flera hundra är desto ovanligare.

Årets film..
Brokeback Mountain. Lågmäld cowboykärlek, som inte lämnar någon oberörd.

Årets låt..
Crazy - Gnarks Barkley. Inte den mest originella, men låten är ju underbar!

Årets wannabe..
Natalie Portman - både snygg och begåvad.

Årets comeback..
Bella, efter sin mammaledighet.

Årets vän..
Alf. En låtsasvän kan ibland stötta mer än en riktig person.

Årets klädesplagg..
Klänning. Snyggt, lätt att få på och av och skönt att ha på sig.

Årets bloggare..
Rödluvan. Jag gillar bilderna och hennes inlägg, även om jag inte vet någonting särskilt om henne. Det skall bli spännande att följa henne i USA.

Årets köp..
iPod, MacBook och Yamaha DGX620.

Yamaha DGX620

Jag är en bortskämd unge. Idag fick jag ett superbt piano, som jag verkligen inte förtjänar. Det kommer att ta mitt pianospelande till nya höjder, med alla sina funktioner som jag ännu inte förstår mig på. Att vara i musikbutiker är intressant i sig, för där finns alltid gott om lite underliga människor. I butiken där vi köpte pianot, var t. o. m. personalen konstigare än kunderna. Det är ganska trevligt ändå, med lite underliga figurer. Jag tyckte dock synd om den stackars rockpojken som nästan bräcktes under tyngden av pianobärandet..

Inga hemligheter här, inte

Kära läsare, som endast består av min låtsasvän Alf, ni kanske fick en smärre chock när ni igår fick läsa att jag är bisexuell? Det är dags att jag förklarar mig. Först för ett par veckor sedan förstod jag att jag är det. Det kom som en blixt från klar himmel: jag ser och tänker på kvinnor och män på samma sätt!

För allas bästa

Jag måste berätta det snart, så snart som möjligt. De måste få veta sanningen, för allas bästa. "Kära mor och far. Jag kommer aldrig bli ett Jehovas vittne. Just det ja, jag tror att jag är bisexuell också." Tjoff, där rök det hemmet! Jag vågar inte, men jag skall tvinga mig själv att berätta. Min sexuella läggning kanske jag kan vänta lite med, ett par år eller så.. Min syn på religion måste de dock få veta så snart som möjligt. Jag är ateist och jag vill kunna stå för det. Åh, var mina föräldrar tvungna att tillhöra ett annorlunda samfund?! Nu måste jag göra jobbiga val som kan både såra och uppröra.