Welcome, 2007

Ett nytt år är här. Nu skulle jag kunna lova mig själv mängder av saker, som att jag borde städa mitt rum oftare, hjälpa till mer hemma, planera min tid, inte bita på naglarna när jag blir nervös, sluta ljuga, m.m. Jag tänker avlägga ett nyårslöfte: under 2007 skall jag satsa på att må bra. Min hälsa skall prioriteras.

Vårterminen tänker jag göra till den mest lyckade terminen under mina skolår. Jag tänker försöka höja mig i princip alla ämnen som jag kan höja mig i och behålla de högsta betygen. Eftersom all min energi kommer att gå åt till att må bra, kommer jag inte oroa mig över onödiga saker (som prov och hur jag ser ut). Jag tänker plugga som en liten blådåre, så att jag äntligen kan bli nöjd när jag läser betygspappret. Mitt utseende skall jag försöka att inte tänka på. Jag skall strunta i allt skitsnack, alla viskningar och sneda blickar. Jag tänker vara mig själv, helt och hållet. Detta kan låta konstigt, men jag ser framemot vårterminen. Den skall kompensera alla terminer då jag mått dåligt och särskilt terminen förra året. Jag längtar efter att sätta igång, överraska alla och helst mig själv. Under 2007 kommer jag avsluta en bok, en cd och en film, men framförallt: jag skall må BRA, BRA, BRA - på riktigt.

Goodbye, 2006

Här kommer då min personliga sammanfatting av året. Jag kan konstatera att detta år har varit det värsta i mitt liv. Förra året gav jag namnet Mitt spyår, men jag tar tillbaka det nu. 2006 kan jag kora till mitt spyår. Jag har aldrig kräkts så mycket innan, aldrig känt så mycket ångest, hatat mig själv så mycket eller velat dö så gärna. Självmordsförsök har det blivit, men efter försöket bestämde jag mig för att skriva min bok och sedan dess har jag hållit mig ifrån att avsluta mitt liv. 2006 var året då jag trodde allt skulle bli bättre, men istället blev det bara sämre. Vårterminen minns jag som ett mörkt hål, fyllt av spyor, stress, prov, en dålig kurator, skrik, gråt och blod. Jag missade totalt 22 dagar av vårterminen. Sommaren var nog den bästa i hela mitt liv. Bella fick ungar, solen sken och jag mådde kanonbra - särskilt i jämförelse med vintern/våren. Det hände egentligen inte så mycket under sommaren, jag hade en välbehövd vila. Jag slutade skära mig, på grund av den enkla anledningen att folk kan märka att man mår dåligt - vilket jag verkligen inte vill. BUP kom in i mitt liv och alla mina fördomar besannades, men som tur var lyckades jag dumpa dem för ungefär en vecka sedan.

Kaninungarna fick bra hem. Bella började tävla efter sin mammaledighet och tog placeringar på nästan varenda start. Nora, "Haren", flyttade hit och även hon plockade på sig en del placeringar. Zack dog och jag fick en mörk hemlighet på samvetet.

Hösten kom och jag fick en slags comeback. I början var skolan intressant, jag älskade att lära mig saker och att må bra. När proven började igen, började också min ångest. Jag hade blivit bra, nästan en expert, på att dölja hur jag mådde. Dessutom hade jag blivit ohyggligt bra på att ljuga, men bara när det handlade om viktiga saker (som hur jag mådde). Under vardagarna mådde jag bra, jag kunde skjuta undan alla känslor och spela en roll. Helgerna var hemska. Jag kunde inte behålla någon mat - jag kräktes bara upp den igen. Under praoveckan och höstlovet fick jag i princip inte i mig någon mat överhuvudtaget. När skolan började igen kunde jag lätt ljuga om min trevliga praovecka och sköna lov. En ny kurator började på skolan, som jag träffade då och då. Jag har träffat en del kuratorer, psykologer och psykiatrier och hon är den bästa av dem alla. Med henne kunde jag öppna upp mig och tala klarspråk. Hon har hjälpt mig, även om hon kanske inte är medveten om det. Fortfarande finns illamåendet och ångesten där, men det är betydligt bättre.

2006 var året då jag kom underfund med att jag är ateist och bisexuell, men innan dess hade jag funderat både på om jag skulle bli buddhist och om jag var asexuell.


Årets känsla..
Illamående.

Årets mest misslyckade..
Vårterminen.

Årets mest lyckade..
Beslutet att låta Bella har kvar sina ungar, som ledde till hennes comeback.

Årets överraskning..
Bellas och Zacks tjuvparning samt musikbetyget.

Årets tabbe..
Missade att be om skjuss hem och tvingades gå hem i beckmörker, i vägrenen på en 90-väg.

Årets i-landsproblem..
Min hy.

Årets sämsta betyg..
IG i Hemkunskap. Jag visste inte att runda, goa och snälla tanter kan vara så oförstående om hur man mår.

Årets mest beundrade person..
Jane Austen. Att kunna skriva riktigt bra är få förunnat, men att skriva böcker vars berättelser håller i flera hundra är desto ovanligare.

Årets film..
Brokeback Mountain. Lågmäld cowboykärlek, som inte lämnar någon oberörd.

Årets låt..
Crazy - Gnarks Barkley. Inte den mest originella, men låten är ju underbar!

Årets wannabe..
Natalie Portman - både snygg och begåvad.

Årets comeback..
Bella, efter sin mammaledighet.

Årets vän..
Alf. En låtsasvän kan ibland stötta mer än en riktig person.

Årets klädesplagg..
Klänning. Snyggt, lätt att få på och av och skönt att ha på sig.

Årets bloggare..
Rödluvan. Jag gillar bilderna och hennes inlägg, även om jag inte vet någonting särskilt om henne. Det skall bli spännande att följa henne i USA.

Årets köp..
iPod, MacBook och Yamaha DGX620.

Yamaha DGX620

Jag är en bortskämd unge. Idag fick jag ett superbt piano, som jag verkligen inte förtjänar. Det kommer att ta mitt pianospelande till nya höjder, med alla sina funktioner som jag ännu inte förstår mig på. Att vara i musikbutiker är intressant i sig, för där finns alltid gott om lite underliga människor. I butiken där vi köpte pianot, var t. o. m. personalen konstigare än kunderna. Det är ganska trevligt ändå, med lite underliga figurer. Jag tyckte dock synd om den stackars rockpojken som nästan bräcktes under tyngden av pianobärandet..

Inga hemligheter här, inte

Kära läsare, som endast består av min låtsasvän Alf, ni kanske fick en smärre chock när ni igår fick läsa att jag är bisexuell? Det är dags att jag förklarar mig. Först för ett par veckor sedan förstod jag att jag är det. Det kom som en blixt från klar himmel: jag ser och tänker på kvinnor och män på samma sätt!

För allas bästa

Jag måste berätta det snart, så snart som möjligt. De måste få veta sanningen, för allas bästa. "Kära mor och far. Jag kommer aldrig bli ett Jehovas vittne. Just det ja, jag tror att jag är bisexuell också." Tjoff, där rök det hemmet! Jag vågar inte, men jag skall tvinga mig själv att berätta. Min sexuella läggning kanske jag kan vänta lite med, ett par år eller så.. Min syn på religion måste de dock få veta så snart som möjligt. Jag är ateist och jag vill kunna stå för det. Åh, var mina föräldrar tvungna att tillhöra ett annorlunda samfund?! Nu måste jag göra jobbiga val som kan både såra och uppröra.

ARKEN

är en av jokrarna i Melodifestivalen 2007. Jag lyssnar och tittar, spänd av förväntan.


"Har du skickat in ett bidrag?" You´ll never know, dear mummy.

Let's go to the shrink, folks

Mina föräldrar behöver gå i terapi. Detta har jag kommit fram till efter flera års studier av deras liv. Kvällens observation av vinspillning under Snapphanar gjorde mig än mer säker på denna punkt. Att en gnutta vin kunde väcka så starka känslor hade jag ingen aning om. Mer (bra) terapi till folket!

Samtal mellan mor och dotter på kvällskvisten

Apropå Mel Gibson:

"Vad tycker du om att han dricker så mycket alkohol då?"

"Jag tycker att det är underbart roligt!"

Personligen tycker jag att det är underbart roligt när mammor inte lyssnar ordentligt på sina döttrar.

Bye, you slow organisation

Jag har dumpat BUP. Kanske har jag skådespelartalanger, ändå? Nästa år skall jag banne mig gå en dramakurs, bara för att ta reda på det.

Utanförskap

Jag har försökt skriva en bok i flera år. Det har inte gått, det har inte blivit bra, jag har inte haft tid och det har varit hopplöst. I flera månader har jag planerat att ägna jullovet åt att skriva. Nu, när det äntligen är här, har jag tappat all skrivarglöd och lust till att skriva. Jag som har väntat på det här, får inte ur mig ett endaste vettigt ord.

Jag hatar julen. Jag hatar att behöva svara på alla frågor; förklara varför vi inte firar det, varför jag inte firar det när jag inte ens tror på det, om jag saknar presenterna (jag har aldrig fått några på julafton, så varför skulle jag sakna dem?), osv. Jag är trött på det där nu. Samma visa varje år, samma frågor, samma tveksamma svar och samma känsla av utanförskap.

I say: Thank you for the music

Sista dagen i skolan år 2006 är över. Jag har fått mina betyg nu. De visar vad jag gillar och inte gillar. Ett betyg fick jag en smärre chock över, men en bra sådan. Musikläraren höjde mitt betyg från G till MVG! Alla dessa piniga uppträdanden, pluggande på läxor och sjungande på lektionerna gav utdelning. Tack, Göran!

My choice

NO och jag går inte ihop. That´s fact. I helgen tror jag att jag skall söka. Jag skall göra ett viktigt val, ett val som kommer att påverka mig i tre år. Visst, det går att byta, men jag vill välja rätt från början. Jag tor att jag väljer rätt. Språk och SO är mina ämnen, även om jag inte är särskilt bra på dem. Alltså gör jag rätt val när jag väljer samhäll med språkinriktning.

Nu skall jag titta på Kobra och känna mig mogen.

Så svensk är jag

Jag svarade inte i telefonen förut, för jag är en osäker svensk som inte svarar om det är ett nummer jag inte känner igen. Lite senare sökte jag på numret och jag blev glad för att jag inte svarade. Det var rektorns nummer.

Just depressed, that's all

Måste det kännas såhär? Jag vet att jag kommer att ångra mig i efterhand, men ändå känner jag såhär. Jag vill inte gå utanför dörren. Jag vill vara inne på mitt rum, lyssna på musik och skriva. Jag vill inte visa mig för någon, inte äta, inte plugga och inte prata. Allt på grund av hur jag ser ut. Jag blir illamående av det, men jag vill inte känna på det sättet. Jag önskar att jag kunde acceptera hur jag ser ut och ta mig utanför huset på helgerna. Istället isolerar jag mig och umgås enbart med mig själv. Jag står inte ut med det, men på samma gång orkar jag inte ta tag i det. Det är skönt att inte utsätta sig för folk, oväntade möten och folksamlingar. Jag har, trots allt, lyckats spela flera gånger inför klassen i skolan. Det är framsteg det! Så småningom klarar jag säkert av att vara ute bland folk också på helgerna. Allting kommer ju att bli bättre om ett par år, försöker de övetyga mig om. Jag är redan övertygad om att det, men jag vill må bra NU!

Anger, but no reaction

Att jag blir arg och inte gör något, blir ett allt större problem. Idag avslöjade den feta bildläraren mitt betyg i bild. Jag hade på känn att det inte skulle bli bra, men att hon inte ens hade tittat på en del bilder som jag har gjort gjorde mig upprörd. Jag ville skrika rätt ut, säga: "Du har fått mig att hata bild". Istället gjorde jag.. ingenting. Just precis, ingenting gjorde jag. Jag är arg på mig själv, men mest arg på läraren som gav mig urusla poäng på ett prov - trots att jag hade ritat som man skulle göra. Jag känner mig orättvist behandlad, eftersom folk som ritar sämre än vad jag gör (de existerar faktiskt!) fick bättre än mig på provet. Jaja, vissa lärare och ämnen går inte ihop med mig. Hanna uppmuntrar mig genom att säga: "Hon kanske inte förstår din konst". Jag får försöka tro på det.

Hanna och jag spelade upp Echo Chamber på musiken. Det gick inte heller bra. Jag fick inte bra på soprovet, tvingades gå hem utan jacka och hittade ingen vettig mat när jag kom hem. Det bästa idag var morgonen, som jag annars brukar tycka illa om. Min hy har blivit liite bättre, vilket gjorde att jag hade en halvtimme över. Den ägnade jag åt julkalenderstittande.

Allt detta tjafs om jul. "Har du köpt julklappar ännu?" "Vad önskar du dig?" Snart MÅSTE jag berätta för dem hur det ligger till. Hanna är den enda som vet. Igår berättade jag för kuratorn och stjälpte ur mig saker som jag aldrig har berättat för någon. Det kanske är bäst att jag förklarar mig? Mina föräldrar och mina syskon är jehovas vittnen. Jag är inte det, men jag vet att de vill att jag skall döpa mig snart. När jag var yngre följde jag med på deras möten, försökte bli intresserad och t.o.m gå ut i tjänsten (jag som inte gillar människor!). Vid något tillfälle började jag tänka ännu mer själv, ställa frågor som jag inte fick ordentliga svar på och bildade mig så småningom en egen uppfattning om religionen. Jag tror inte på det. Det håller inte. Jag tycker att det är en slags sekt, som försöker har kvar sina medlemmar genom att ha möten flera gånger i veckan, inte låta dem umgås med folk utanför den eller se på "världsliga saker". Jag har ännu inte berättat för mina föräldrar definitivt att jag inte tänker gå med. De tror att jag just nu går igenom någon slags fas och att jag snart börjar gå med på mötena igen. Jag är inte säker på att de kommer att acceptera mitt beslut, eller acceptera mig. Jag har hört om hur folk som har gått ur församlingen och sedan blivit utstött av sin familj. I och för sig har jag aldrig gått med och jag tror (och hoppas) att mina föräldar inte skulle göra så. Jag hoppas att de kommer förstå att jag inte tror på det. Jag gör bara inte det och har nog aldrig riktigt gjort det. Jag är ateist, än så länge. Den enda religionen som intresserar mig är buddhism. "Livet är ett långt lidande" tilltalar mig, för det är sant. Kuratorn tror att det här med jehovas vittnen kan vara en del av mitt press&stressproblem. Jag kan bara hålla med. Även om jag nu vände mig bort från religionen, vet jag inte om jag skulle fira högtider. Jag vet ungefär hur man gör, men jag har aldrig gjort det. Det här året var första gången jag såg ett luciatåg. Äh, nu skall jag sluta sitta här och prata religion. Dags för lite fredagsnöje.

Back in town

Hanna är hemma igen. Det kändes inte som jag hade hoppats, nej, jag blev lite besviken där. Jag trodde att jag skulle bli glad och upprymd av att hon är hemma igen, men ingen av dessa känslor kom fram.

Jag hatar mig själv. Känslan snurrar runt i mig hela tiden, utan avbrott. Jag känner den mest i skolan. Det är hemskt, gör att jag vågar mindre och gömmer mig mer. Det ringde nyss på dörren, men jag öppnade inte. Jag gjorde det inte på grund av mitt fula nylle. Det är patetiskt, jag vet det, men känslan är så stark! Jag visste att det var någon som jag ville träffa, jag bara vet att det var det, men jag öppnade inte. Snart måste jag lägga av med de här fjanterierna. Ja, från och med nu skall jag inte hålla på och tjafsa om hur jag ser ut. Nej, jag skall strunta i det och försöka må bra. Det är viktigast att må bra, det har jag fått veta nu.

Spanskabetyget är avklarat, läraren verkar nästintill avguda mig och tur är väl det. Ett besök från IB-programmet har gjort mig osäker, för nu är jag sugen på att välja den utbildningen istället. Engelska är ett viktigt språk och det skulle vara fantastiskt att vara bra på det, men samtidigt - vad jag skall jag bli? Vill jag plugga utomlands och kanske till och med jobba utomlands? Nu känner jag inte för det, men det hör till mitt utséendeproblem, men om ett par år kanske jag är sugen på det. Om jag går samhäll med språklig inriktning, vad skall jag då bli? Psykolog, lärare, översättare, tolk? Min stora dröm är att bli författare, men det kommer jag inte att bli. Visst, jag skriver på en bok, men jag vill vara bra på det också. Psykolog verkar annars vara ett intressant yrke, men klarar jag av det? Vad vill jag bli? Vad vill jag göra om 10, 20, 30 eller 40 år? Jag är bara femton år för fan! Här skall man välja sin framtid, veta vad man vill bli och vara säker på det. Jag blir bara mer och mer osäker, jag som var så säker för ett par månader sedan..

Seger från oväntat håll

Mitt i allt mörker finns det tydligen ljus. Igår, på en tävling i Skåne, vann en av mina uppfödningar sin klass! Jag är oerhört stolt över Sarek, som han heter. Jag som inte trodde att de skulle kunna hoppa, de där små rackarna.

Ogenomförbart

Den här veckan har varit den värsta veckan under hela terminen. Då jämför jag med veckor då jag bara har kräkts och inte kunnat äta, veckor då jag har haft nervösa sammanbrott och veckor då jag har varit ordentligt deprimerad. Jag har mått någorlunda bra den här veckan. Jag har överlevt fem prov, varav bara ett av dem var oförberett. Matteprovet ville jag slippa, men tji fick jag. De lovar guld och gröna skogar, eller åtminstone att jag skall slippa ha prov - men vad får jag? Jo, jag får inte ens hjälp med ett kapitel i matten som jag inte förstår. Jag misslyckades totalt på matteprovet, men jag varnade Ingo innan. Han lät mig inte slippa, han hjälpte mig inte, nej, han kom med orden: "Det fixar du!" Det är inte han som går runt och hatar sig själv, som har en enorm press på sig själv och inte vill misslyckas med prov.

Den ljugande fjortisen har erkänt och bett om förlåtelse. Det verkar som att spanskaprovets resultat skall räknas ut. Jag är glad över det, men tycker att tjejen kom undan för lätt. Det är inte precis som att det var första gången hon fuskade, bara första gången hon tog ett prov.

Veckan har som sagt varit hemsk. Jag har skämt ut mig själv två gånger inför publik. Kan ni förstå hur det känns för någon med social fobi? Det bästa under hela veckan var mitt kemiprov, som jag först trodde att jag fick IG på. Ibland överraskar jag mig själv, för jag fick ett starkt VG! Jag som inte ens förstod vad jag skrev..

Jag vet att jag bara skriver om saker som inte betyder något, men det är så mitt liv är. Det mesta kretsar kring skolan. Det kan tyckas vara lite sorgligt, men så är det.

Min hy förstör mitt liv. Det finns så mycket som jag vill göra, som jag inte gör på grund av den. Idag, till exempel, tillbringade jag flera timmar inlåst på mitt rum för att en storebror var här och hälsade på. Jag hade inte gjort mig iordning och ville inte visa mig. Det är patetiskt, jag vet, men jag klarar inte av att vara ute bland folk utan att ha täckt över dem. Vad jag vet är det ingen som känner till att jag har dem, på grund av all tid jag lägger ner på att dölja dem. De hindrar mig ändå, på många sätt. Jag vill kunna sova över hos folk, jag vill våga prata med folk, jag vill våga gå på konserter, jag vill så mycket! Jag klarar inte av att genomföra de där sakerna på grund av mitt lilla problem. Jag blir aldrig nöjd med hur jag ser ut, inte ens när de inte syns. Jag känner dem, jag vet att de finns där och de plågar mig som bara de kan. Egentligen är det väl psykiskt, men det som psykologen föreslår kan jag inte genomföra. Hon ber mig gå till skolan utan smink.

New member

Once again I have joined the dark side. I must confess that I do like it very much.

Just an ordinary teenager, you know

Jag hatar allting. Tonåren är de bästa åren, eller hur?

Far away

Jag förstår inte det roliga i att retas med en tönt. Det tjänar ingenting till, förstår de inte det? Jag rör inte en min, inte en endaste fena. Inom mig bubblar ilskan och jag vill skrika rakt ut, men jag gör inte det. Istället sluter jag mig som en mussla, en riktigt sur mussla. Ingen ser mig, ingen bryr sig om mig. Jag hatar dem, men allra mest hatar jag mig själv. Jag vill ha piller mot det här nu, riktiga piller som faktiskt hjälper. Mitt datum känns långt borta, glädjen känns långt borta och Hanna är långt borta..

Nonsens

Ibland blir jag arg, riktigt hejdundrande arg. Idag blev jag det, för att spanskaproven vi skrev igår inte gäller. Någon irriterande fjortis hade tagit ett av proven innan vi hade det och fuskat. Ingen ville erkänna och själv satt jag där som ett fån och förstod ingenting. Läraren lät oss gå efter tio minuters skäll. I morgon skall vi ha ett "oförberett" prov. Jag är redan nervös. Jag som tyckte att det gick ganska bra på provet, skall nu tvingas göra ännu ett prov och försöka överleva det. Prov är det värsta jag vet, på grund av hur jag mår av dem. Jag hatar alla dessa korkade fjortisar. Om de nu måste fuska, kan de väl åtminstone göra det lite snyggt? Att ta ett prov och ha det i en vecka är inte särskilt diskret.

Färdigtjafsat. Jag är en egoist. Det är säkert du också. Jag hatar mig själv. Det gör säkert du med. Min blogg är tråkig. Det tycket nog du med. Ja, jag är patetisk. Det är jag det.

Jag orkar inte med skolan något mer. Igår gjorde jag två prov, i morgon skall jag ha ett extra, på torsdag är det matteprov och på fredag soprov. Fem prov sammanlagt. Jag är en stressad tönt för tillfället. Jag vill så mycket, men lyckas inte ens göra hälften av det. Jag känner mig ensam. Knappt någon vill prata med mig, även om jag försöker prata med dem. Jag får försöka lita på vad Babbs säger, att när jag börjar gymnasiet lever jag upp på nytt. Jag hatar min klass, eller större delen av den. Deras liv består av fester, öl, sex och IG:n. De tror dessutom att de vet allting om mig. Det är lätt att placera in mig i ett fack, men det är inte enkelt att lära känna mig på riktigt. Hanna vet mest om mig, mer än vad mina föräldrar gör. Jag känner att jag borde sluta sitta här och skriva skit.

Meningslöst, patetiskt, ensamt

Jag hatar mig själv otroligt mycket. Mitt utseende, hur jag ser ut - allting. Jag vet inte vart jag skall ta vägen, jag är ju fast i min kropp 24 timmar om dygnet. Jag hatar lärarna, eleverna, proven, projekten, läxorna, skolan överhuvudtaget. Gymnasiet känns som det enda ljuset i den långa, mörka tunneln. När Hanna är borta känns allting extremt tungt. Jag saknar henne mycket. Folk tycker att jag ser ensam ut och försöker bry sig om mig. De lyckas inte med att få mig lite gladare, om det nu hade hoppats på det. Jag ler mindre nu, får ännu sämre hy och har värre social fobi än tidigare. Jag vill inte tillbaka till det där stället, som bara får mig att må dåligt. De ljuspunkter som fanns är borta, eller så har jag glömt bort dem. De är meningslösa för mig.

Latare än många andra

Jag är sur på mig själv. Både igår och idag har jag försökt plugga, men jag är otroligt lat och har inte riktigt orkat. Kan alltid skylla det på att jag är förkyld, men ärligt talat, jag har undvikit att plugga. Det är jag själv som får lida för det och därför är jag sur på mig själv. I morgon kommer att bli riktigt jobbigt för mina nerver, på grund av två prov och att jag saknar Hanna. Det är tråkigt att skratta för sig själv åt saker som ingen annan än Harriet och jag skrattar åt.

Har funderat på det där konstiga som hände/inte hände i fredags. Vid en händelse blir allt svart och jag minns ingenting. Hur gick egentligen det där till? Jag lär aldrig få svar på den frågan.

Ångersfull

Mobys låtar går på repeat, jag känner mig bakfull och vill allra helst bara försvinna. Igår drog jag förhastade slutsatser och det ångrar jag nu. Hur kan jag vara så dum?!

Istället för att tycka synd om mig själv, borde jag plugga. I veckan mådde jag ganska bra och tackade ja till två prov på måndag. Än en gång, hur kan jag vara så förbaskat korkad?! Hela helgen kommer att bli förstörd av kemi-och spanskapluggande.

Måste se the Science of Sleep snart. Jag älskar Michel Gondrys Eternal Sunshine of the Spotless Mind och hoppas att den här filmen är lika bra. Nästa år ser jag fram emot Tim Burtons Sweeney Todd.

Ny vän

Nu har jag den i min hand, min nya vän. Min nya vän är en iPod nano, silverfärgad och med 2 GB minne (500 låtar). Lyckan är kommen!

Lärare på väg mot ålderdomshemmet

Eva har blivit mer och mer flummig under årens lopp. Under sista timmen skulle vi få titta på film, som förstås behandlade något viktigt ämne, men filmen visade sig vara andra avsnittet av en serie. Hon märkte inte själv sitt misstag, eller att alla somnade.

Ingvar älskar att dra riktigt usla skämt och idag drog han ett av de värsta någonsin. Det roliga med skämten är att större delen av våran klass inte förstår dem..

I want to kill you slowly

Är det de udda barnen som det blir något bra av? Jag känner mig annorlunda, udda, unik. Alla är väl unika, men jag känner att jag inte riktigt är som alla andra. Inte ens de andra nördarna är som jag är, tyvärr. Kanske är det bara saknaden av Hanna som gör att jag känner så här starkare än förr, men jag vet att jag är annorlunda. Jag är inte dum, jag märker de andras blickar och hör deras viskningar. På ett sätt gillar jag det. Att inte vara som alla andra, alltså. Egentligen är jag säkert precis som alla andra..

Jag vill att min bok skall vara klar nu, men jag har aldrig tid. Jullovet skall ägnas åt den på heltid. Just nu borde jag: plugga musik, förbereda min bokredovisning, göra mitt matteprov, arbeta med so:n, räkna matte, måla bilder till bilden (så att jag kan höja mitt betyg), men jag IDS INTE! Skolan är jobbig, jobbig och åter jobbig. Den får mig att vilja mörda. Ja, det är sant. Jag känner för att ta fram en yxa och stycka de som jag hatar (och de som råkar stå i vägen för mig). Jag vill skrika rakt ut vad jag känner och vad jag tycker, men något inom mig skriker "NEJ!" så fort jag öppnar munnen. Jag lindar in mina tankar, mina skrik, till saker som folk vill höra. Folk har inte särskilt höga tankar om mig. Jag är bara den där pluggisen som ser hemsk ut, ungefär. Inte för att jag bryr mig om vad de tycker om mig, men jag står inte ut längre. Skolan, eleverna, lärarna, proven, betygen, gymnasievalet, mina känslor - allting samlas i en stor, äcklig hög.

Nästa prickskytt hittar ni här!

Jag blev inte direkt imponerad av Lindälv, åtminstone inte på samma sätt som Aranäs. Redan när vi gick in i skolan visste jag att jag inte kommer välja Lindälv. Jag gav den åtminstone en chans och tittade runt på allting. Det roligaste var avdelningen "Jägarexamen", där man fick testa att skjuta med ett gevär på änder som flög upp på en skärm. En man kämpade på och missade gång på gång, innan pappa försökte. Han missade varenda skott. Jag blev övertalad till att prova en gång, trots att jag visste att det skulle gå dåligt. Jag har aldrig hållit i ett gevär innan, inte ens ett luftgevär. Medan gubbarna skrattade och instruerade mig, sattes änderna igång. Pang! Jag fick in en fullträff! Nu var det jag som skrattade gott. Det gäller att njuta när tillfälle ges, vilket inte är särskilt ofta..

Pokerface

Jag blir så trött på en del människor. Bara för att jag anses vara en pluggis/nörd, skall väl jag inte behöva stå ut med hur mycket skit som helst? Alla dessa irriterande fjortisar som pratar om mig, såpass högt att jag kan höra det, gör mig galen. Jag känner för att slå ner alla, men istället sitter jag där och tar emot med tankarna långt därifrån. De märker inte hur jag mår, jag döljer det bra. De får gärna tro att jag mår bra, det gör mig inget.

Slöjden har gjort att jag har ont i magen. Jag förstår inte själv varför jag skall hålla på och oroa mig på det här sättet. Pappa tycker att jag skall vara där, tacka för alla jobbiga kommentarer jag får och jobba på. Med en iPod skulle jag kanske ha kunnat stå ut lite bättre. I morgon skall pappa och jag kanske köpa en, jippi! Tror att det nog är exakt vad jag behöver för att kunna stå ut.

Ikväll är det öppet hus på Lindälv, men jag ids inte. Det är så mycket folk, jag får panik! Förstår inte hur jag skall klara av att gå på större skola än vad jag gör nu. Allra helst skulle jag vilja få undervisning hemifrån, men det går såklart inte.

Hannalös

Första dagen i skolan utan Hanna är över. Jag måste erkänna att jag saknade henne mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Lektionerna var sega, de andra i nördgänget torra och jag blev som en tillknäppt mus. Alla lärare har gått fram till mig idag och dunkat mig i ryggen: "Det är bra, Alexandra". De har haft möte OM MIG! Jag behöver inte göra några mer "riktiga" prov den här terminen, istället skall jag ha muntliga prov eller alternativa uppgifter. Beskedet kom som en glad överraskning och har gjort mig lite bättre till mods. En del av problemet finns fortfarande kvar: mitt utseende. Där kommer hjärnskrynklarna in i bilden..

Förra veckan rusade jag ut från slöjdlektionen och kom aldrig tillbaka. I morgon är det dags för slöjd igen. Jag vill inte ha någon mer slöjd, det är bara jobbigt. Gruppen är fylld med överkåta killar och en Duracellkanintjej. Jag klarar mig bra utan dem. Allra helst skulle jag vilja göra min pall hemma och sedan skicka en bild på den till slöjdläraren samt en redovisning för hur jag gjort. Mina föräldrar tycker att jag skall stå ut. Jag vet att jag kommer må dåligt i morgon på grund av den där slöjdlektionen och därför vill jag lösa det på något annat sätt. Är inte det viktigaste att man mår bra och trivs någorlunda i skolan?

Framsteg

Vissa framsteg har gjorts. Jag har ätit och behållit maten! De låter mig inte äta särskilt mycket, utan bara lite i taget. Det är lite irriterande när man är så hungrig, men det är bra att de ser till att jag äter lugnt.

Marsvinen My och Molly har kommit hit. De låter som vanligt lika mysigt. Hoppas att de skall trivas här medan matte är borta och hoppas att jag överlever mer än två veckor utan Hanna, min bästa vän, i skolan.

Mitt låtskrivande går sisådär. Jag klinkar på klaviaturet och hoppas att det låter någorlunda bra. Förhoppningsvis skall jag ha en låt färdig idag, men det tror jag inte går..

An easy answer..

Istället för aptit blir jag äcklad av mat. Allting äcklar mig. Jag klarar inte av att behålla någon mat och det är antagligen det som har gjort mig rädd för mat. Om jag inte blir bättre idag, åker vi in till akuten i morgon. Jag vill inte det! Den senaste tiden har jag varit på många läkarbesök, men det har inte blivit bättre av deras mediciner. Det sitter i huvudet. Jag får helt enkelt sättas på ett behandlingshem och hämtas om ett par månader..

Snart skall jag få låna Henriks klaviatur och se om jag vill ha ett eget. Det känns som att jag både kommer får ett sådant och en iPod inom kort. Mina föräldar bryr sig verkligen om mig, det vet jag nu.

Jag önskar att jag mådde bra, bara få känna på att vara det under en längre tid. På sommarlovet mådde jag kanonbra, varför kan det inte vara så nu? Svaret är enkelt: skolan.

Jag står inte ut

Jag har nyss varit med om det värsta anfallet någonsin. Kan fatta mig kort och säga: jag var cirka fyrtiofem minuter på toaletten, utan avbrott. Efteråt satt jag bara och skakade en lång stund. Jag står inte ut längre, jag gör faktiskt inte det.

Tillbaka

Jag är tillbaka här igen. Det var länge sedan, jag vet det. Under ett par månader har jag huserat på blogg.se. Det gör detsamma var jag skriver och vad jag skriver, för ingen bryr sig om det. Nu är jag åtminstone här igen och skriver patetiska dikter, inlägg and so on. Ibland behöver man bara ett ställe att skriva av sig på, utan att behöa bry sig om vad som egentligen står och vad det handlar om.

Läste just en av de hemska dikterna. En av dem handlar om rakblad. Det var länge sedan och kanske är det bra. Vet ni varför jag slutade? Jo, för att ingen skulle märka att jag mår dåligt. Om man skär sig vill man att folk skall märka det, men jag vill dölja hur jag mår så gott som det nu går. Mina ärr har läkt och nu kan man knappt ana att några sår har varit där. Om någon frågar kan jag säga att det är kaninerna som har rivit mig och de tror faktiskt på det. Jag är farligt bra på att ljuga ibland. Det kan vara mycket användbart, men jag försöker att inte använda mig av det för mycket. Alla vet ju att sanningen är bäst, eller är den verkligen det? Ibland måste man ljuga, för att inte såra.

Mitt största "problem" här i livet är att jag ställer för höga krav på mig själv. Det gör nog många, särskilt tjejer, men det är hur jag mår av det som är det värsta. När jag blir stressad och pressad, av mig själv givetvis, kräks jag. Det kan gå så långt att jag måste stanna hemma från skolan, men jag försöker att ta mig dit ändå. Varje dag är en kamp att ta sig dit och stanna kvar. Allra helst vill jag ligga under mitt täcke och drömma mig bort, långt bort härifrån. Jag får hjälp, både från BUP och från skolans kurator. Inte för att det direkt hjälper. De skyller på att jag inte tror på det där med terapi och att tala ut och att det därför inte fungerar. Sanningen är att jag inte tror att det kommer att hjälpa mig. Jag får försöka kurera mig själv, även om KBT kanske kan hjälpa lite. Proven är det värsta. Jag stressar upp mig innan, även om jag kan allting bra. När jag försöker göra provet sitter jag ofta och skakar i hela kroppen. Ibland får jag blackouts. Allting blir svart, det snurrar och jag kommer inte ihåg ett skvatt av allt det som jag kan.

Det där "problemet" gör mig dyster, deprimerad på något sätt. Jag vill inte vara ut bland folk, inte träffa dem och allra minst försöka prata med dem. Det sista har nog att göra med mitt andra "problem": min hy. Jag har inga stora, äckliga finnar. Istället har jag plitor, som är mindre men desto svårare att få bort. Varje dag går jag upp tidigt för att tvätta, dölja och kämpa. Jag tror att jag lyckas ganska bra, för ingen annan än jag verkar märka dem. Några gånger har jag pratat med läkare om dem, men de har bara skrattat och skakat på huvudet: "Nähä då, du har då inget problem". Jag har lärt mig att problemet är jag själv. Det sitter i huvudet, det är psykiskt och förstör mitt liv. Mina två "problem" gör faktiskt det, förstör min uppväxt och gör att jag inte vågar göra allt det som jag VILL göra. Istället för att träffa kompisar, gå på bio och konserter och andra kul saker, är jag hemma. Det beror ofta på att jag mår dåligt, på ett eller annat sätt. Jag sitter hemma, framför datorn och skriver, eller framför teven, eller lyssnar på musik. Jag gillar också att skriva egen musik, även om det blir kasst. Jag skriver på en bok, som blir en självbiografi. Att fotografera, måla och vara med kaninerna är också kul. Alla dessa saker är bra, för jag kan göra dem hemma.

Jag tycker att det är lite sorgligt att saker är som de är, men jag vet att de kommer att bli bättre. När jag är tjugo är de nog borta. Det känns trevligt, men det är långt bort. Flera år av isolering och illamående har jag redan fått leva med, skall jag då stå ut i fem år till?! Hur skall jag kunna stå ut? Jag har övervägt andra alternativ och faktiskt testat dem också. De andra alternativen är enkla: att ta livet av sig på ett eller annat sätt. Femte november detta år, försökte jag hänga mig själv. En femtonåring som har gett upp, det är ganska vanligt. Jag ångrade mig i sista stund, bokstavligt talat. Det var också så jag började med min bok. Jag skall skriva om varje dag ända fram till den femte november 2007. Om jag fortfarande känner som nu, att det inte finns något hopp, då gör jag det på riktigt. Jag har givit livet en sista chans att visa att det finns någon mening med det. Om jag tar livet av mig då, kommer jag be mina föräldrar om att se till att min bok kommer ut. Om jag har ändrat uppfattning om livet, kanske jag gömmer undan boken och tar fram den om ett par år. Eller så trycker jag upp den och låter andra i samma sitaution läsa om mina bravader.

Pointless

Mitt liv känns väldigt meningslöst.

Våren & stress.

Solen lyser
från en klarblå himmel
fåglarna kvittrar
näsan rinner och ögonen kliar

- det måste vara vår.

Våren betyder ljusa dagar och härliga stunder
våren betyder att sommarlovet står för dörren

underbara, underbara vår
tur att du finns.

TACK VÅREN!

-----------------------------------------

Tiden bara flyger iväg
snart är jag pensionär och livet har bara runnit ut i sanden

läxorna växer på hög
dammet samlas i hörnena
och ändå stressar jag

stress och press.
andan i halsen.
ingen hjälp.
ingen glädje.

Om ändå mitt liv vore över.

Livets mening & ett behov.

Mina djupa sår
mina tårfyllda ögon.

Ingen ser, ingen förstår.

De säger att de finns där för en,
men det är bara påhitt.

Jag vill bara veta och förstå
Vad livets mening är
inte är det ett svart tom hål
inte heller ett rakblad

det måste finnas ett svar någonstans,
djupt inom mig

de kan inte hjälpa mig
låt mig bara tänka. låt mig ta reda på
vad livets mening är.

---------------------------------------------

Varför känna ett behov av att hålla någon kär?
Att vara singel är positivt man kan göra vad man vill

Men ändå känner jag ett behov av
ett behov av närhet, kärlek och omtanke

två blickar som möts, ett leénde, en kram, en kyss.

jag borde klara mig ensam. jag borde vara stark.
men ändå känner jag ett behov av tvåsamhet.

Jag är för evigt i singularis.