Back in town

Hanna är hemma igen. Det kändes inte som jag hade hoppats, nej, jag blev lite besviken där. Jag trodde att jag skulle bli glad och upprymd av att hon är hemma igen, men ingen av dessa känslor kom fram.

Jag hatar mig själv. Känslan snurrar runt i mig hela tiden, utan avbrott. Jag känner den mest i skolan. Det är hemskt, gör att jag vågar mindre och gömmer mig mer. Det ringde nyss på dörren, men jag öppnade inte. Jag gjorde det inte på grund av mitt fula nylle. Det är patetiskt, jag vet det, men känslan är så stark! Jag visste att det var någon som jag ville träffa, jag bara vet att det var det, men jag öppnade inte. Snart måste jag lägga av med de här fjanterierna. Ja, från och med nu skall jag inte hålla på och tjafsa om hur jag ser ut. Nej, jag skall strunta i det och försöka må bra. Det är viktigast att må bra, det har jag fått veta nu.

Spanskabetyget är avklarat, läraren verkar nästintill avguda mig och tur är väl det. Ett besök från IB-programmet har gjort mig osäker, för nu är jag sugen på att välja den utbildningen istället. Engelska är ett viktigt språk och det skulle vara fantastiskt att vara bra på det, men samtidigt - vad jag skall jag bli? Vill jag plugga utomlands och kanske till och med jobba utomlands? Nu känner jag inte för det, men det hör till mitt utséendeproblem, men om ett par år kanske jag är sugen på det. Om jag går samhäll med språklig inriktning, vad skall jag då bli? Psykolog, lärare, översättare, tolk? Min stora dröm är att bli författare, men det kommer jag inte att bli. Visst, jag skriver på en bok, men jag vill vara bra på det också. Psykolog verkar annars vara ett intressant yrke, men klarar jag av det? Vad vill jag bli? Vad vill jag göra om 10, 20, 30 eller 40 år? Jag är bara femton år för fan! Här skall man välja sin framtid, veta vad man vill bli och vara säker på det. Jag blir bara mer och mer osäker, jag som var så säker för ett par månader sedan..

Seger från oväntat håll

Mitt i allt mörker finns det tydligen ljus. Igår, på en tävling i Skåne, vann en av mina uppfödningar sin klass! Jag är oerhört stolt över Sarek, som han heter. Jag som inte trodde att de skulle kunna hoppa, de där små rackarna.

Ogenomförbart

Den här veckan har varit den värsta veckan under hela terminen. Då jämför jag med veckor då jag bara har kräkts och inte kunnat äta, veckor då jag har haft nervösa sammanbrott och veckor då jag har varit ordentligt deprimerad. Jag har mått någorlunda bra den här veckan. Jag har överlevt fem prov, varav bara ett av dem var oförberett. Matteprovet ville jag slippa, men tji fick jag. De lovar guld och gröna skogar, eller åtminstone att jag skall slippa ha prov - men vad får jag? Jo, jag får inte ens hjälp med ett kapitel i matten som jag inte förstår. Jag misslyckades totalt på matteprovet, men jag varnade Ingo innan. Han lät mig inte slippa, han hjälpte mig inte, nej, han kom med orden: "Det fixar du!" Det är inte han som går runt och hatar sig själv, som har en enorm press på sig själv och inte vill misslyckas med prov.

Den ljugande fjortisen har erkänt och bett om förlåtelse. Det verkar som att spanskaprovets resultat skall räknas ut. Jag är glad över det, men tycker att tjejen kom undan för lätt. Det är inte precis som att det var första gången hon fuskade, bara första gången hon tog ett prov.

Veckan har som sagt varit hemsk. Jag har skämt ut mig själv två gånger inför publik. Kan ni förstå hur det känns för någon med social fobi? Det bästa under hela veckan var mitt kemiprov, som jag först trodde att jag fick IG på. Ibland överraskar jag mig själv, för jag fick ett starkt VG! Jag som inte ens förstod vad jag skrev..

Jag vet att jag bara skriver om saker som inte betyder något, men det är så mitt liv är. Det mesta kretsar kring skolan. Det kan tyckas vara lite sorgligt, men så är det.

Min hy förstör mitt liv. Det finns så mycket som jag vill göra, som jag inte gör på grund av den. Idag, till exempel, tillbringade jag flera timmar inlåst på mitt rum för att en storebror var här och hälsade på. Jag hade inte gjort mig iordning och ville inte visa mig. Det är patetiskt, jag vet, men jag klarar inte av att vara ute bland folk utan att ha täckt över dem. Vad jag vet är det ingen som känner till att jag har dem, på grund av all tid jag lägger ner på att dölja dem. De hindrar mig ändå, på många sätt. Jag vill kunna sova över hos folk, jag vill våga prata med folk, jag vill våga gå på konserter, jag vill så mycket! Jag klarar inte av att genomföra de där sakerna på grund av mitt lilla problem. Jag blir aldrig nöjd med hur jag ser ut, inte ens när de inte syns. Jag känner dem, jag vet att de finns där och de plågar mig som bara de kan. Egentligen är det väl psykiskt, men det som psykologen föreslår kan jag inte genomföra. Hon ber mig gå till skolan utan smink.

New member

Once again I have joined the dark side. I must confess that I do like it very much.

Just an ordinary teenager, you know

Jag hatar allting. Tonåren är de bästa åren, eller hur?

Far away

Jag förstår inte det roliga i att retas med en tönt. Det tjänar ingenting till, förstår de inte det? Jag rör inte en min, inte en endaste fena. Inom mig bubblar ilskan och jag vill skrika rakt ut, men jag gör inte det. Istället sluter jag mig som en mussla, en riktigt sur mussla. Ingen ser mig, ingen bryr sig om mig. Jag hatar dem, men allra mest hatar jag mig själv. Jag vill ha piller mot det här nu, riktiga piller som faktiskt hjälper. Mitt datum känns långt borta, glädjen känns långt borta och Hanna är långt borta..

Nonsens

Ibland blir jag arg, riktigt hejdundrande arg. Idag blev jag det, för att spanskaproven vi skrev igår inte gäller. Någon irriterande fjortis hade tagit ett av proven innan vi hade det och fuskat. Ingen ville erkänna och själv satt jag där som ett fån och förstod ingenting. Läraren lät oss gå efter tio minuters skäll. I morgon skall vi ha ett "oförberett" prov. Jag är redan nervös. Jag som tyckte att det gick ganska bra på provet, skall nu tvingas göra ännu ett prov och försöka överleva det. Prov är det värsta jag vet, på grund av hur jag mår av dem. Jag hatar alla dessa korkade fjortisar. Om de nu måste fuska, kan de väl åtminstone göra det lite snyggt? Att ta ett prov och ha det i en vecka är inte särskilt diskret.

Färdigtjafsat. Jag är en egoist. Det är säkert du också. Jag hatar mig själv. Det gör säkert du med. Min blogg är tråkig. Det tycket nog du med. Ja, jag är patetisk. Det är jag det.

Jag orkar inte med skolan något mer. Igår gjorde jag två prov, i morgon skall jag ha ett extra, på torsdag är det matteprov och på fredag soprov. Fem prov sammanlagt. Jag är en stressad tönt för tillfället. Jag vill så mycket, men lyckas inte ens göra hälften av det. Jag känner mig ensam. Knappt någon vill prata med mig, även om jag försöker prata med dem. Jag får försöka lita på vad Babbs säger, att när jag börjar gymnasiet lever jag upp på nytt. Jag hatar min klass, eller större delen av den. Deras liv består av fester, öl, sex och IG:n. De tror dessutom att de vet allting om mig. Det är lätt att placera in mig i ett fack, men det är inte enkelt att lära känna mig på riktigt. Hanna vet mest om mig, mer än vad mina föräldrar gör. Jag känner att jag borde sluta sitta här och skriva skit.

Meningslöst, patetiskt, ensamt

Jag hatar mig själv otroligt mycket. Mitt utseende, hur jag ser ut - allting. Jag vet inte vart jag skall ta vägen, jag är ju fast i min kropp 24 timmar om dygnet. Jag hatar lärarna, eleverna, proven, projekten, läxorna, skolan överhuvudtaget. Gymnasiet känns som det enda ljuset i den långa, mörka tunneln. När Hanna är borta känns allting extremt tungt. Jag saknar henne mycket. Folk tycker att jag ser ensam ut och försöker bry sig om mig. De lyckas inte med att få mig lite gladare, om det nu hade hoppats på det. Jag ler mindre nu, får ännu sämre hy och har värre social fobi än tidigare. Jag vill inte tillbaka till det där stället, som bara får mig att må dåligt. De ljuspunkter som fanns är borta, eller så har jag glömt bort dem. De är meningslösa för mig.

Latare än många andra

Jag är sur på mig själv. Både igår och idag har jag försökt plugga, men jag är otroligt lat och har inte riktigt orkat. Kan alltid skylla det på att jag är förkyld, men ärligt talat, jag har undvikit att plugga. Det är jag själv som får lida för det och därför är jag sur på mig själv. I morgon kommer att bli riktigt jobbigt för mina nerver, på grund av två prov och att jag saknar Hanna. Det är tråkigt att skratta för sig själv åt saker som ingen annan än Harriet och jag skrattar åt.

Har funderat på det där konstiga som hände/inte hände i fredags. Vid en händelse blir allt svart och jag minns ingenting. Hur gick egentligen det där till? Jag lär aldrig få svar på den frågan.

Ångersfull

Mobys låtar går på repeat, jag känner mig bakfull och vill allra helst bara försvinna. Igår drog jag förhastade slutsatser och det ångrar jag nu. Hur kan jag vara så dum?!

Istället för att tycka synd om mig själv, borde jag plugga. I veckan mådde jag ganska bra och tackade ja till två prov på måndag. Än en gång, hur kan jag vara så förbaskat korkad?! Hela helgen kommer att bli förstörd av kemi-och spanskapluggande.

Måste se the Science of Sleep snart. Jag älskar Michel Gondrys Eternal Sunshine of the Spotless Mind och hoppas att den här filmen är lika bra. Nästa år ser jag fram emot Tim Burtons Sweeney Todd.

Ny vän

Nu har jag den i min hand, min nya vän. Min nya vän är en iPod nano, silverfärgad och med 2 GB minne (500 låtar). Lyckan är kommen!

Lärare på väg mot ålderdomshemmet

Eva har blivit mer och mer flummig under årens lopp. Under sista timmen skulle vi få titta på film, som förstås behandlade något viktigt ämne, men filmen visade sig vara andra avsnittet av en serie. Hon märkte inte själv sitt misstag, eller att alla somnade.

Ingvar älskar att dra riktigt usla skämt och idag drog han ett av de värsta någonsin. Det roliga med skämten är att större delen av våran klass inte förstår dem..

I want to kill you slowly

Är det de udda barnen som det blir något bra av? Jag känner mig annorlunda, udda, unik. Alla är väl unika, men jag känner att jag inte riktigt är som alla andra. Inte ens de andra nördarna är som jag är, tyvärr. Kanske är det bara saknaden av Hanna som gör att jag känner så här starkare än förr, men jag vet att jag är annorlunda. Jag är inte dum, jag märker de andras blickar och hör deras viskningar. På ett sätt gillar jag det. Att inte vara som alla andra, alltså. Egentligen är jag säkert precis som alla andra..

Jag vill att min bok skall vara klar nu, men jag har aldrig tid. Jullovet skall ägnas åt den på heltid. Just nu borde jag: plugga musik, förbereda min bokredovisning, göra mitt matteprov, arbeta med so:n, räkna matte, måla bilder till bilden (så att jag kan höja mitt betyg), men jag IDS INTE! Skolan är jobbig, jobbig och åter jobbig. Den får mig att vilja mörda. Ja, det är sant. Jag känner för att ta fram en yxa och stycka de som jag hatar (och de som råkar stå i vägen för mig). Jag vill skrika rakt ut vad jag känner och vad jag tycker, men något inom mig skriker "NEJ!" så fort jag öppnar munnen. Jag lindar in mina tankar, mina skrik, till saker som folk vill höra. Folk har inte särskilt höga tankar om mig. Jag är bara den där pluggisen som ser hemsk ut, ungefär. Inte för att jag bryr mig om vad de tycker om mig, men jag står inte ut längre. Skolan, eleverna, lärarna, proven, betygen, gymnasievalet, mina känslor - allting samlas i en stor, äcklig hög.

Nästa prickskytt hittar ni här!

Jag blev inte direkt imponerad av Lindälv, åtminstone inte på samma sätt som Aranäs. Redan när vi gick in i skolan visste jag att jag inte kommer välja Lindälv. Jag gav den åtminstone en chans och tittade runt på allting. Det roligaste var avdelningen "Jägarexamen", där man fick testa att skjuta med ett gevär på änder som flög upp på en skärm. En man kämpade på och missade gång på gång, innan pappa försökte. Han missade varenda skott. Jag blev övertalad till att prova en gång, trots att jag visste att det skulle gå dåligt. Jag har aldrig hållit i ett gevär innan, inte ens ett luftgevär. Medan gubbarna skrattade och instruerade mig, sattes änderna igång. Pang! Jag fick in en fullträff! Nu var det jag som skrattade gott. Det gäller att njuta när tillfälle ges, vilket inte är särskilt ofta..

Pokerface

Jag blir så trött på en del människor. Bara för att jag anses vara en pluggis/nörd, skall väl jag inte behöva stå ut med hur mycket skit som helst? Alla dessa irriterande fjortisar som pratar om mig, såpass högt att jag kan höra det, gör mig galen. Jag känner för att slå ner alla, men istället sitter jag där och tar emot med tankarna långt därifrån. De märker inte hur jag mår, jag döljer det bra. De får gärna tro att jag mår bra, det gör mig inget.

Slöjden har gjort att jag har ont i magen. Jag förstår inte själv varför jag skall hålla på och oroa mig på det här sättet. Pappa tycker att jag skall vara där, tacka för alla jobbiga kommentarer jag får och jobba på. Med en iPod skulle jag kanske ha kunnat stå ut lite bättre. I morgon skall pappa och jag kanske köpa en, jippi! Tror att det nog är exakt vad jag behöver för att kunna stå ut.

Ikväll är det öppet hus på Lindälv, men jag ids inte. Det är så mycket folk, jag får panik! Förstår inte hur jag skall klara av att gå på större skola än vad jag gör nu. Allra helst skulle jag vilja få undervisning hemifrån, men det går såklart inte.

Hannalös

Första dagen i skolan utan Hanna är över. Jag måste erkänna att jag saknade henne mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Lektionerna var sega, de andra i nördgänget torra och jag blev som en tillknäppt mus. Alla lärare har gått fram till mig idag och dunkat mig i ryggen: "Det är bra, Alexandra". De har haft möte OM MIG! Jag behöver inte göra några mer "riktiga" prov den här terminen, istället skall jag ha muntliga prov eller alternativa uppgifter. Beskedet kom som en glad överraskning och har gjort mig lite bättre till mods. En del av problemet finns fortfarande kvar: mitt utseende. Där kommer hjärnskrynklarna in i bilden..

Förra veckan rusade jag ut från slöjdlektionen och kom aldrig tillbaka. I morgon är det dags för slöjd igen. Jag vill inte ha någon mer slöjd, det är bara jobbigt. Gruppen är fylld med överkåta killar och en Duracellkanintjej. Jag klarar mig bra utan dem. Allra helst skulle jag vilja göra min pall hemma och sedan skicka en bild på den till slöjdläraren samt en redovisning för hur jag gjort. Mina föräldrar tycker att jag skall stå ut. Jag vet att jag kommer må dåligt i morgon på grund av den där slöjdlektionen och därför vill jag lösa det på något annat sätt. Är inte det viktigaste att man mår bra och trivs någorlunda i skolan?

Framsteg

Vissa framsteg har gjorts. Jag har ätit och behållit maten! De låter mig inte äta särskilt mycket, utan bara lite i taget. Det är lite irriterande när man är så hungrig, men det är bra att de ser till att jag äter lugnt.

Marsvinen My och Molly har kommit hit. De låter som vanligt lika mysigt. Hoppas att de skall trivas här medan matte är borta och hoppas att jag överlever mer än två veckor utan Hanna, min bästa vän, i skolan.

Mitt låtskrivande går sisådär. Jag klinkar på klaviaturet och hoppas att det låter någorlunda bra. Förhoppningsvis skall jag ha en låt färdig idag, men det tror jag inte går..

An easy answer..

Istället för aptit blir jag äcklad av mat. Allting äcklar mig. Jag klarar inte av att behålla någon mat och det är antagligen det som har gjort mig rädd för mat. Om jag inte blir bättre idag, åker vi in till akuten i morgon. Jag vill inte det! Den senaste tiden har jag varit på många läkarbesök, men det har inte blivit bättre av deras mediciner. Det sitter i huvudet. Jag får helt enkelt sättas på ett behandlingshem och hämtas om ett par månader..

Snart skall jag få låna Henriks klaviatur och se om jag vill ha ett eget. Det känns som att jag både kommer får ett sådant och en iPod inom kort. Mina föräldar bryr sig verkligen om mig, det vet jag nu.

Jag önskar att jag mådde bra, bara få känna på att vara det under en längre tid. På sommarlovet mådde jag kanonbra, varför kan det inte vara så nu? Svaret är enkelt: skolan.

Jag står inte ut

Jag har nyss varit med om det värsta anfallet någonsin. Kan fatta mig kort och säga: jag var cirka fyrtiofem minuter på toaletten, utan avbrott. Efteråt satt jag bara och skakade en lång stund. Jag står inte ut längre, jag gör faktiskt inte det.

Tillbaka

Jag är tillbaka här igen. Det var länge sedan, jag vet det. Under ett par månader har jag huserat på blogg.se. Det gör detsamma var jag skriver och vad jag skriver, för ingen bryr sig om det. Nu är jag åtminstone här igen och skriver patetiska dikter, inlägg and so on. Ibland behöver man bara ett ställe att skriva av sig på, utan att behöa bry sig om vad som egentligen står och vad det handlar om.

Läste just en av de hemska dikterna. En av dem handlar om rakblad. Det var länge sedan och kanske är det bra. Vet ni varför jag slutade? Jo, för att ingen skulle märka att jag mår dåligt. Om man skär sig vill man att folk skall märka det, men jag vill dölja hur jag mår så gott som det nu går. Mina ärr har läkt och nu kan man knappt ana att några sår har varit där. Om någon frågar kan jag säga att det är kaninerna som har rivit mig och de tror faktiskt på det. Jag är farligt bra på att ljuga ibland. Det kan vara mycket användbart, men jag försöker att inte använda mig av det för mycket. Alla vet ju att sanningen är bäst, eller är den verkligen det? Ibland måste man ljuga, för att inte såra.

Mitt största "problem" här i livet är att jag ställer för höga krav på mig själv. Det gör nog många, särskilt tjejer, men det är hur jag mår av det som är det värsta. När jag blir stressad och pressad, av mig själv givetvis, kräks jag. Det kan gå så långt att jag måste stanna hemma från skolan, men jag försöker att ta mig dit ändå. Varje dag är en kamp att ta sig dit och stanna kvar. Allra helst vill jag ligga under mitt täcke och drömma mig bort, långt bort härifrån. Jag får hjälp, både från BUP och från skolans kurator. Inte för att det direkt hjälper. De skyller på att jag inte tror på det där med terapi och att tala ut och att det därför inte fungerar. Sanningen är att jag inte tror att det kommer att hjälpa mig. Jag får försöka kurera mig själv, även om KBT kanske kan hjälpa lite. Proven är det värsta. Jag stressar upp mig innan, även om jag kan allting bra. När jag försöker göra provet sitter jag ofta och skakar i hela kroppen. Ibland får jag blackouts. Allting blir svart, det snurrar och jag kommer inte ihåg ett skvatt av allt det som jag kan.

Det där "problemet" gör mig dyster, deprimerad på något sätt. Jag vill inte vara ut bland folk, inte träffa dem och allra minst försöka prata med dem. Det sista har nog att göra med mitt andra "problem": min hy. Jag har inga stora, äckliga finnar. Istället har jag plitor, som är mindre men desto svårare att få bort. Varje dag går jag upp tidigt för att tvätta, dölja och kämpa. Jag tror att jag lyckas ganska bra, för ingen annan än jag verkar märka dem. Några gånger har jag pratat med läkare om dem, men de har bara skrattat och skakat på huvudet: "Nähä då, du har då inget problem". Jag har lärt mig att problemet är jag själv. Det sitter i huvudet, det är psykiskt och förstör mitt liv. Mina två "problem" gör faktiskt det, förstör min uppväxt och gör att jag inte vågar göra allt det som jag VILL göra. Istället för att träffa kompisar, gå på bio och konserter och andra kul saker, är jag hemma. Det beror ofta på att jag mår dåligt, på ett eller annat sätt. Jag sitter hemma, framför datorn och skriver, eller framför teven, eller lyssnar på musik. Jag gillar också att skriva egen musik, även om det blir kasst. Jag skriver på en bok, som blir en självbiografi. Att fotografera, måla och vara med kaninerna är också kul. Alla dessa saker är bra, för jag kan göra dem hemma.

Jag tycker att det är lite sorgligt att saker är som de är, men jag vet att de kommer att bli bättre. När jag är tjugo är de nog borta. Det känns trevligt, men det är långt bort. Flera år av isolering och illamående har jag redan fått leva med, skall jag då stå ut i fem år till?! Hur skall jag kunna stå ut? Jag har övervägt andra alternativ och faktiskt testat dem också. De andra alternativen är enkla: att ta livet av sig på ett eller annat sätt. Femte november detta år, försökte jag hänga mig själv. En femtonåring som har gett upp, det är ganska vanligt. Jag ångrade mig i sista stund, bokstavligt talat. Det var också så jag började med min bok. Jag skall skriva om varje dag ända fram till den femte november 2007. Om jag fortfarande känner som nu, att det inte finns något hopp, då gör jag det på riktigt. Jag har givit livet en sista chans att visa att det finns någon mening med det. Om jag tar livet av mig då, kommer jag be mina föräldrar om att se till att min bok kommer ut. Om jag har ändrat uppfattning om livet, kanske jag gömmer undan boken och tar fram den om ett par år. Eller så trycker jag upp den och låter andra i samma sitaution läsa om mina bravader.