Why don't you walk away?

Att promenera är bra, särskilt när solen skiner. Då kan man hoppas på att solens strålar ger en lite färg på ens vinterbleka hy. Man kommer ut i friska luften och det sägs ju vara bra. Det är lite knepigt det där med att gå på vägkanter på mindre vägar. Man skall gå på vänster sida, för att trafikanter skall se en, men det är minst sagt läskigt när en bil brummar bakom en meter efter meter. Föraren vägrar köra om, trots att man traskar i vägrenen och ingenting hindrar omkörning. Små barn kan vara läskiga också. De kan hoppa fram ur buskar, bakom hus, från diken, ja, där och när man minst anar det. Käcka är de, skriker "HEEEEEEEEEEJ!!!" och ställer frågor om vart man är på väg, varför man ser ut som man gör och vad knulla betyder. Idag tog jag mig tid, stannade vid barnen och svarade på deras frågor. He he he, nu har jag allt satt griller i deras huvuden..*

Vinden kan vara jobbig. Särskilt när man har fixat till sin popfrilla och den förstörs snabbare än vinden (där var jag allt lustig).
Tempot är svårt. Hur fort eller långsamt skall man gå? Man vill ju inte bli andfådd, men inte sega fram som en snigel heller.
Åh, vad svårt det är att promenera. Jag kan stå ut med det, men bara om man har ett mål med sitt promenerande - som att hyra film.




*Barnen fick idag lära sig att knulla betyder att krama träd.

I'm just a teenager, an ordinary teenager

Jag vet inte vad som hände. Jag är chockad över mitt handlande. Utan egentlig anledning, jag var inte ens pratsugen, loggade jag in på msn och började prata med vänner som jag inte pratat med på.. drygt ett år. Det som förvånade mig mest var att alla var så villiga att prata med mig. Neej, nu frågar de hur jag mår. Jag vill inte ljuga, men att berätta sanningen blir för jobbigt. Slut på den sociala biten för idag.

Rädslan tog över förnuftet

Jag sitter lugnt och beskedligt i uterummet tillsammans med min dator, tittandes på minigrisbilder. Iklädd endast hemmamysdress, som jag helst inte vill att någon annan än familjen skall se mig i. Då ringer dörrklockan och jag, som sitter inom synhåll, flyger upp - förskräckt, orolig och redan på språng. Benen springer på och tar mig in i vedboden, som Harriet och jag har städat för att spela in intervjuer i. Dörren låser jag så snabbt som möjligt och sedan står jag där, tryckt mot dörren och med andan i halsen. Jag hör inga röster, ingen som öppnar dörren och ingen som ropar på mig. "Tur!" säger jag för mig själv, men ändrar mig i nästa sekund. Två gigantiska, äckliga getingar har satt sig i mitt ansikte. Jag har inte mycket emot getingar, bara de håller sig för sig själva och inte ger sig på mig eller min mat. Getingarna spatserar omkring i mitt ansikte, jag skakar och försöker få dem att på telepatisk väg försvinna. De gör inte det. Istället lyckas jag få tag i en sopborste som står bredvid mig och slår panikslaget mig själv i ansiktet. Getingarna försvann. Svullnaden i ansiktet finns kvar.

Tack för tiden som varit

Tack för tiden som varit
nu traskar våra minnen iväg
för att aldrig komma igen

Jag saknar tiden som varit, men jag måste sluta grubbla över den. Jag måste ta tag i mig själv och hitta på saker utanför husets trygga väggar, för annars kommer jag bara glida allt längre in i min självömkan. Först skall jag bevisa för mig själv att jag mår bättre nu. Ett klart exempel kom igår:

Hemkunskapsläraren diskuterar elevernas resultat på provet och ett projekt. Harriet är sist ut, eftersom hon är längst ner på klasslistan. Det har gått otroligt bra för henne, på båda sakerna och det finns inte särskilt mycket att diskutera gällande det. Så läraren vänder sig mot mig, för jag är kvar i klassrummet och väntar på Harriet.

"Ni är båda mycket duktiga praktiskt och ni samarbetar bra. Men du måste hålla med om att Harriet är ett strå vassare?"

"Jaa, det är hon verkligen."

Läraren forsätter med sitt prat och jag känner mig stolt. Inte över det hon sade, för det var klumpigt sagt, utan för min reaktion. För ett år sedan skulle jag ha blivit sårad, tårögd och arg. Nu visste jag att det hon sade stämde och det rörde mig inte i ryggen. Jag behöver inte längre tävla med andra, jag behöver inte vara bäst och jag behöver verkligen inte vara perfekt. Känslorna finns kvar, men jag visar dem inte. De finns där och försöker få mig att känna mig mindervärd, men de lyckas inte längre. Jag är jag och är inte bra på allt. Ingen är det. Det gäller bara att hitta det man är bra på. Ehm, ho ho, talanger? Jag har inte hittat dem än, även om jag så otroligt gärna vill bli författare och många tycker att jag skulle passa som det. Hur som helst, jag mår bättre nu. Därför tänker jag inte låta mina kaniners död dra ner mig i det svarta hålet igen. Jag har varit där och vill inte tillbaka dit, tack.

Good night, sleep tight

Bläddrar man snabbt igenom bildarkiven blir det som att de rör sig, som att de lever och finns här. Jag saknar dem alla. Alla ungar, alla kaniner jag haft och som jag aldrig mer kommer ha. Jag saknar den tid som varit och som aldrig kommer igen. Farväl, mina vänner.

Kära Depression

Det finns inte längre någon som gör att jag känner mig tvungen att gå upp. Det finns inte längre någon som håller mig sällskap vid frukost, med hungriga blickar och uppsträckt kropp. Det finns inte längre någon som får mig att stå ut lite, lite till. De är borta för alltid. Jag börjar så sakteliga förstå det. Visst går jag till skolan, visst pluggar jag, visst gör jag alla de saker som jag måste göra. Jag drar på mig min mask, den mask som jag satt på mig alltför ofta i flera år. Ingen ser vad som finns inunder den. De tycker att jag har tagit det bra. Jag tycker att min livslust hänger på en skör tråd och om något mer tragiskt händer, kommer jag inte längre ta något mer andetag i den här kroppen.

"De var bara kaniner, det spelar väl inte så stor roll?" De förstår inte hur två ganska stora dunbollar kan skänka så mycket glädje, bara av att existera. med glädjeskutt, spralliga ben och morrande fick de mig att härda ut. Det är först nu som jag inser att utan kaniner skulle jag inte ha klarat mig såhär långt.

"Nu öppnar sig nya möjligheter!" Jag vill inte ha nya kaniner. Det är över nu. Men jag måste ha någon att ta hand om. Jag måste ha en anledning till att leva, någon som är beroende av mig och bara mig. Annars kommer det avtal jag ingått med mig själv att brytas och jag kommer aldrig, aldrig mer se det här ansiktet i spegeln.

Du och jag, Matte

Matte och jag går inte ihop, det är bara så. Alltid skall vi bråka om något.

"Du använder inte en tillräckligt vässad penna!"

"Du gör så att jag läser fel!"

Det slutar oftast med katastrof. Eller med lite väl många fel på proven, vilket jag befarar hände idag. Vi hade ett ganska rejält gräl, som ledde till att jag svarade fel på en hel del frågor. Men vad gör det? Jag lever fortfarande, provet är över och det kommer inte påverka mig i resten av mitt liv. Hoppas jag.

Dubbel sorg

Jag känner mig tom. Inga tårar rinner längs mina kinder, ingen ilska ligger och gror under ytan och inga skuldkänslor finns. Det enda jag känner är tomhet. De är borta. Jag som skött, tränat och tävlat till leda. Jag som tagit hand om dem efter bästa förmåga, slitit och blivit både riven och biten. Jag som trodde att de skulle finnas hos mig i många år. Särksilt Bella, unika och galna Bella med all sin vilja. Vi var ett team och ibland för lika för att gå ihop. Men efter varje bråk blev vi sams och än mer älskade av varandra.

Och Nora, stora haren. Inte trodde jag att hon också skulle försvinna från mig så plötsligt. Hon som hade karriären framför sig och som jag planerade ta en kull på, för att hon var så duktig. När jag köpte henne sade alla till mig "Varför köper du den? Hon kommer inte bli bra! Vad ful hon är! Hon är galen!". Det eggade mig och henne att visa dem att så minsann inte var fallet. Hon blev farligt snabb på tävlingarna och placerade sig gång efter gång. Nu ångrade de sig och förhoppningsvis insåg de att man inte skall döma någon efter första intrycket.

Mina underbara, två bästa vänner är borta för alltid. Och det är mitt fel.

En sorts kärlek

Bella och jag hyser en slags hatkärlek gentemot varandra. En bra sådan.



Big foot har lämmnat sitt ide och valt att besöka min gräsmatta. Alltid trevligt med långväga gäster.

Yin och yang möts än en gång

"Mamms är homofob."

"Det är jag inte. Är det när en kille gillar en annan?"

"Nej, nej, det är när man hatar homosexuella."

"Det gör jag inte.. Jag bara tycker att deras sätt att leva är fel. Man skall inte välja det."

Därefter plirar hon mot mig, som om hon vet att jag döljer något för henne. Hon ber mig ta fram en informativ film producerad av Jehovas vittnen "Vad skall jag göra med mitt liv?", som hon tycker att vi borde se. Hon vågar inte säga det rakt ut, men jag vet att hon anser att jag borde viga mitt liv åt Jehova. Jag har sagt det innan och jag säger det igen; jag kommer aldrig göra det. Hon blir sårad och besviken, men vågar inte riktigt tro på det. Antagligen är hennes tankegång något i stil med Bara jag inte tänker på det och försöker få med henne med mjuk hand, kommer allting lösa sig. Synd för henne att det aldrig kommer bli så.

Jag tar det som en komplimang

Harriet och jag sitter i ett hörn av klassrummet, lite för oss själva men ändå nära de andra eleverna. Två tjejer tvingas flytta sig till vårat hörn, för att de pratar för mycket. Båda två rör sig i en annan krets, fylld med skrikiga och jobbiga fjortisar.
Vid omplaceringen säger den ena:

"Skall vi sitta i särhörnet?!"

Ingen förstår vad hon menar, så hon fortsätter.

"Jaa, men ni ser ju hur de ser ut!"

Det var ungefär där som jag ser mig själv i slow motion slå ner båda tjejerna, blåsa av mina knogar och sedan sätta mig på min plats. Applåderna haglar över mig, jag skrattar och älskar mig själv.

Med ett ryck kommer jag tillbaka till verkligheten, den verklighet där jag tar emot all skit utan att röra en min eller fena. Den är rätt bra den också.

Jag skyller på Fab5

Jag har fördomar. Några av dem förstärktes denna helg, då vi (föräldrarna, kaninerna och jag) befann oss i Skåne för att tävla i kaninhoppning (inte min föräldrar, bara kaninerna och jag). Vi övernattade på en mysig och hemtrevlig liten gård, som ägdes och sköttes av ett oerhört sympatiskt bögpar. Jag skyller teve, jag skyller på andra bögar jag har mött - jag har har fått för mig att alla bögar och då särskilt par är hur mysiga som helst, har stilkänsla och gillar schlager. Huset var stilrent inrett, hemtrevligt och mysigt. Mysigt är ordet för gården. Den ena av dem var kort, men han var inte småväxt. Han hade inte det där stora huvudet som småväxta ofta har, utan allting med honom var proportonerligt - bara mindre. Han var en duracellkanin, sprang runt på gården i ett, matade djuren (hund, dvärghöns och myskankor) och lagade god mat till alla. När han stod vid spisen och lagade mat var han tvungen att stå på tå för att nå och när han gick bakom bardisken såg man honom inte. Den andre var lång, vilket gjorde att det såg komiskt ut när de stod bredvid varandra. Stämningen var avslappnad, alla pratade med varandra, skrattade och hade det mysigt. Till och med mina homofobiska föräldrar pratade på med dem, om vindkraftverk, sorkar och mördarsniglar. Jag njöt av stunden och tänkte nu kanske de förstår att homosexualitet inte är onormalt.

Senare under kvällen frågade jag Mamms:

"Är du homofob?"

"Jaa.. Och vad är du?"

Där tog vår konversation slut, men jag tror att mitt finurliga leende fick henne att fundera på vad jag egentligen är. Det gör mig glad.

På morgonen vaknade jag utvilad i min tempursäng av att tuppen gol tre gånger. Jag är på landet! var min första tanke. Jag tittade ut ur mitt lilla fönster och fick se en myskanka jaga en annan och sedan ha en lång parningsakt då hannen bet honan i nacken. Det var intressant. Efter en skön dusch i ett av de fina badrummen, gick jag ner till köket. Där var de igång och fejade, med schlagermusiken på hög volym. De hade bakat "görgött brööd", som en av de andra Göteborgska gästerna sade. Jag knåpade ihop en snitsig hälsning i deras gästbok, självklart med viss regnbågsantydning. Därefter var det dags att åka, vi tackade för oss (jag med sorgsen röst) och skulle därefter åka till tävlingsplatsen. Jag är tankspridd och den egenskapen blir inte bättre av att jag ofta inte hör exakt vad andra säger. Så kaninerna blev körda till tävlingen av de andra kaninhopparna, medan jag letade mig förtvivlad efter dem i stallet och i byggnaden innan jag adderade kaniner borta med kaninhoppare borta. Trots att kaninerna var mer sugna på att skaffa ungar än att hoppa och att jag gjorde vissa smärre misstag, var detta en av de bästa helgerna på länge. Tack för öppet homosexuella par, för de får mig att snart våga komma ut.

Fredagen den trettonde

Stora, omständliga och svåra svenskaprov skall inte läggas på en fredag eftermiddag och sannerligen inte på just fredagen den trettonde. Mina tankar är för tillfället förvirrade, de flyger från Proust till Gilgamesheposet till äckliga gifflar fyllda med äpplemos och tillbaka till På spaning efter den tid som flytt. Min högra handled är bortdomnad, mina fingrar stela och min hals torr. Trots alla dessa provskador, är jag missnöjd med min prestation. Jag skrev inte tillräckligt där, glömde det och skrev fel på det stället.. Läget är alltså som det alltid är, fyllt av ångest.

Jag gillar genetiklektioner, mest på grund av klassens kommentarer och funderingar. "Om det är XXY, blir det en shemale då?" De kan inte skillnaden mellan transvestit och transsexuell, de föraktar och ser ner på homosexuella. Jag har ganska roligt åt dem, men på samma gång vill jag ställa mig upp och förklara för dem hur allting ligger till. Tyvärr är jag mesig av mig och vågar (nästan) aldrig göra sådana saker. Läraren berättade om hur hon hade åkt intetrail (= interrail) och sett en XXY:are. Hen hade haft på sig en himmelsblå trikådräkt, så att man såg vad hen hade fått - snopp och bröst. Då ville jag såklart fråga om hur läraren verkligen kunde veta att det var en XXY:are, eftersom brösten lika gärna kunde ha opererats dit. Jag gjorde inte det. Efter att ha satt alla förutom mig i något utav ett nervöst skrattillstånd, skulle läraren förklara olika fucktermer (= facktermer). De fick då lära sig att homo inte alltid behöver betyda homosexuell, utan också kan betyda lika. De diskuterade också om valpar först utvecklar tarmarna utanför kroppen och sedan får i sig dem, att homosexualitet är onormalt och att en kille i klassen hade sträckt snoppen. Jag kommer sakna deras funderingar.

De är de och jag är jag

Vid yngre dar bestod min värld av rosa, tyll och balett. Jag var Papps prinsessa. I min rosa värld där jag var hemmafru fanns det dock utrymme för en del andra lekar; bilar och lego. När jag fick chansen att leka med dem var jag lycklig, för på samma gång som jag älskade min plastiga tillvaro så drömde jag om något annat. Min bästa och enda vän var grannpojken, som jag var rädd för på grund av hans raseriutrbrott. Plötsligt kunde han bli så arg, så arg och kastade saker omkring sig som strykjärn och trehjulingar. I nästa stund kunde han sitta med mig och spela Prinsesspelet, sätta på sig alla smycken och vara hur lugn som helst. Jag var avundsjuk på honom, för att han minsann fick bli arg och fick svära (åtminstone lite grand). Redan då kunde jag känna frustrationen växa inom mig, oftast på grund av att det fanns så mycket som jag inte fick göra och redan då tryckte jag effektivt undan den. Jag ville vara alla till lags och strävade efter att bli perfekt. Jag tassade runt på tå, försökte att undvika bråk och hålla mig på min kant. Nu för tiden är jag inte lika rädd för att ta konflikter och det är jag glad över. Att inte våga bråka är inget jag rekommenderar till någon, det tär en bara inifrån. Prestationsångesten fanns alltid redan då och troligen lär jag alltid bära med mig den. I min rosa värld fanns alltså lite plats för andra lekar också, men det var knapp det. Jag kom in i tonåren och hej hopp, vad mycket jag började tänka på allting. Varför skall bara bröderna i församlingen få hålla i de viktiga talen? Varför skall kvinnorna underordna sig mannen, som något slags tjänstehjon? Varför skall de vara hemma med barnen och inte männen? Det och en hel del annat dök upp i mitt huvud och jag fick en anti-inställning till Jehovas vittnen. Kanske var det tur, för annars skulle jag vid det här laget varit utbränd. I och för sig har jag haft mycket ångest på grund av att jag har vänt mig ifrån mina föräldrars religion och därigenom svikit dem. Trots det känner jag mig nöjd, både med att jag har en annan syn på jämställdhet och alla andra frågor men också för att jag inte är medlem i en sekt som skulle ha fått mig att bli galen.

En annan sak som jag tyckte var underlig var att homosexualitet sågs som onaturligt. Jag tyckte det var hemskt när mina föräldrar, så fort en "gayscen" kom i ett teveprogram, skulle stöna och sucka över vad som hänt med världen. Jag ville skrika: "Homosexuell är inte något som man blir, det är något som man ÄR. Det enda som har hänt med världen är att den har blivit mindre homofobisk och därför vågar fler visa det öppet.", men det gjorde jag aldrig. Kanske var det tur det, med tanke på hur otroligt fientliga mina föräldrar är mot allting som är "annorlunda". Jag tror att jag visste redan då att jag är bisexuell, eller att jag hade det i bakhuvudet någonstans, men var osäker på om jag verkligen kunde gilla BÅDA könen på DET SÄTTET. Tankarna och framförallt känslorna grodde med åren och till sist, för endast ett halvår sedan, erkände jag för mig själv att jag är bisexuell. Det var ett rejält kliv att ta och jag är glad över att jag har gjort det, men på samma gång är jag lite ledsen över det. Uppväxten skulle ha varit betydligt lättare om jag hade varit hetero och troende, men nu är jag inte det och måste helt enkelt acceptera det. Jag har som sagt alltid velat vara alla till lags och därför känns mitt liv och mina val som ett svek mot mina föräldrar. De vill att jag skall vara som alla andra (i deras ögon mätt), men någon gång måste de förstå att jag inte är och aldrig kommer bli det. Varför kan inte alla sluta tro att precis alla är heterosexuella? Det skulle bli lättare då, för alla skulle komma ut. Mina vänner kommer acceptera det, för de är redan vana vid att jag pratar och vet mer än dem om HBTQ och jag tror inte att min läggning kommer förvåna dem. De är inte särskilt konservativa och skulle säkert se på mig på ungefär samma sätt. Det enda som bekymrar mig gällande den biten är att de tror att om man är homo/bi, då tittar man på alla tjejer och särskilt vid ombyten. Självklart tittar man, det gör väl alla, men inte extremt mycket. Jag tycker det är obehagligt när andra tittar på en och brukar undvika att titta på andra. Dessutom märker man om någon är flata, åtminstone efter ett tag. Nåja, de kommer acceptera det. Värre är det med mina föräldrar. Deras religion förbjuder det, deras moral förbjuder det, de förbjuder det. Jag är nog det svarta fåret i våran familj. De andra är Jehovas vittnen, hetero och nöjda med sina strikta och tråkiga liv. De skapar inte, de läser inte, de lyssnar inte. Jag är ateist/agnostiker, bisexuell och relativt nöjd med mitt ganska tråkiga liv. Jag skapar, jag läser, jag lyssnar. Utan det skulle jag inte vilja leva. Jag skulle aldrig vilja bli som de, dölja mina problem (som jag redan har sysslat med alltför mycket) och följa så otroligt många onödiga regler. De skulle heller aldrig vilja bli som jag. Vi är som yin och yang, vi kompletterar varandra och är varandras olikheter. Min familj kommer aldrig acceptera min läggning, det vet jag redan nu. Jag skall komma ut för dem, trots att de kommer se mig som avskum och kanske aldrig mer prata med mig. Jag vill vara ärlig och inte leva dubbelliv, som jag har gjort tidigare och till viss del gör nu. Att vara ärlig är det bästa sättet att hantera våra meningsskiljaktigheter, mycket mer finns inte att göra. Tyvärr.

The second prayer for the Ark

Så har the Ark släppt sin nya skiva Prayer for the weekend och jag är fortfarande lika besviken på att de inte är lika bra som de en gång var. Jag rekommenderar dock en låt på plattan, Little disfunk you.

"You're not afraid of pain, I know what you did
But now the question is do you really dare to live?
Pretty Dysfunk kid
It's better to be bitter than to seem like a fool,
You say and hide behind your beer-glass
But I'm not so impressed by your dysfunk moves
'Cause I'm a dysfunk too"

Den mannen, den mannen..

Ta varje chans du får

Idag kunde jag ha kommit ut för min allra bästa vän, men jag gjorde inte det och nu ångrar jag mig. Vi pratade om olika band och hon sade:

"Han är en såndär, jag vet inte riktigt, men du kan väl sånt?"

"Vadå, är han transa eller transsexuell?"

Vi fortsatte prata om det, kom fram till att han var transsexuell och sedan fortsatte vi prata om HBTQ.

"Du vet så mycket om sånt. Du visste till och med att det skulle vara ett Q med och i vilken ordning bokstäverna skulle vara."

"Varför tror du att jag vet det då?"

"Du är väl allmänbildad."

Därefter följde en stunds tystnad, då vi promenade i solljuset och njöt av våren. Jag hade det på tungan, men inga ord kom fram och snart var the golden moment borta. Tyvärr.

Reparatör på heltid

Jag reparerar relationer, ett måste om man har varit eller är deprimerad (som i mitt fall). Inte nog med att man själv mår dåligt och inte står ut med sig själv, det är likadant med alla andra också. De tar åt sig och såras för att man mår dåligt. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt Ä-ordet idag, inte bara för att jag menar det utan också för att alla andra ska må bra. Med nål och tråd, läkande ord och ömma ögonkast reparerar jag det jag själv har orsakat. Det är jävligt jobbigt.

Kan man spola fram väntetiden lite?

Jag sprang in i en flicka. Jag blev kär. Hon gav mig en puss. Sedan vaknade jag.

Någon gång blir det dags för mig också.

I ett hav av (mens)blod

Jag vaknade i ett hav av blod. Sängen, som verkade vara en vattensäng, tycktes ha sprättats upp och vara fylld med blod. I blodhavet, vilket får mig att tänka på Röda havet, flöt jag. Blod kan jag tåla, men inte just när det är mensblod. Det var nämligen mensblod i min säng. Jag försökte desperat ta mig upp ur geggan, men kom inte upp. Blodet verkade vilja ha mig kvar. Jag fick panik, vände och vred på mig, men blodet hade mig i ett fast grepp. Just när jag skulle ropa på hjälp, vaknade jag. Det var inget blod i min säng, men mensvärk det hade jag.

Hur skall man då tolka den här drömmen? Att Röda havet snart kommer fyllas av mensblod, för att alla kvinnor tycker att om man skall kalla något för rött då skall det banne mig vara rött. Kanske att jag kommer få ta hand om alla kvinnors mens och ha den åt dem. Därför kommer min säng att fyllas av blod, för det kommer så mycket. Eller om jag skall komma med en realistisk teori: jag har mens och är rädd för att fläcka ner. Realistiskt är tråkigt, är min slutsats av min mensblodsdröm.

Gula Kycklingdagen

Påskafton var då en tråkig dag. Den kan ju inte tolkas på ett enda annorlunda sätt! Det blir bara påskens afton, hur man än vrider och vänder på det. Ett lite mer spännande och intressant ord för dagen kunde de väl ändå ha valt? Vem är det egentligen som gav namn åt dagarna? Det gör mig detsamma, men skulle jag hade givit namn åt Påskafton skulle det ha blivit Kycklingdagen. Dagen då man äter kyckling och firar påsk. Allt i ett, fast i och för sig är fredagar kycklingdagen, så det får väl blir Gula Kycklingdagen. Då kan man misstänka att kycklingen har gulsot, eller att den är gul. Se, vad mycket mer intressant det blev! Ner med Påskafton och upp med Gula Kycklingdagen.

och håret det bara växer där man minst anar det

Jag har tvättat håret, för jag hade på känn att Anticimex snart skulle komma på besök (efter x antal dagar börjar det klia i håret, tro mig). Lite klipp i håret skulle inte skada, men på grund av tid-och bra hälsa brist kommer det dröja åtminston en vecka. Jag orkar inte bry mig, ingen tittar åt mitt håll ändå. Självömkan är inte klädsamt. En annan sak som inte är klädsamt är en röd, till synes fylld, blåsliknande bubbla som dykt upp strax under mitt öga. I den har dessutom en enveten finne dykt upp, som grädden på moset. Till det har jag mensvärk som vägrar botas eller dämpas av smärtstillande och ingen menskopp, eftersom när jag inte har mens glömmer jag bort allt som har med det att göra och därför sitter jag här utan min efterlängtade menskopp. Dessutom är det påskhelg, alltså röda dagar för hela bunten och det kommer ta några dagar innan den kommer. Klagar? Jag? Nejdå, jag mår toppenbra. Jag älskar att få snor i munnen var fjärde sekund, svettas som om jag låg ute i gassande solsken och skaka av köld däremellan. Det är nog bäst att jag slutar skriva nu, innan jag äter upp mig själv på grund av min obotliga hunger och stigande självömkan. Bara för att slå två flugor i en, så att säga.

Hey Trouble

The Concretes har blivit av med en sångerska, tagit sig an en ny ton och är nu än mer fantastiska än tidigare. Tack för att ni får mig att tro att artister kan utvecklas och bli bättre, att man kan ta sig upp ur skiten och visa att man kan.

Långfredag och dess tolkningar

Långfredag, lång fredag. Det är vad alla lärare och deras assistenter som passerat sina bästa år pratar om när påsken närmar sig. Den långa, långtråkiga fredagen då allting var stängt och man var tvungen att vara lugn och stilla hela dagen. Det var verkligen en lång fredag, säger de med ett skratt. "Ni har sån tur, barn" fortsätter de och tycker att vi har haft tur som slipper den sega fredagen. De verkar glömma att långfredagen faktiskt firas till minne av Jeus korsfästelse och död. Jag har all respekt för Jesus och de som tror på honom, men det hindrar inte mig från att inte ha tråkigt på långfredagen. Varför tolka det bara som att det är något negativt med att den är lång? Det kanske i själva verket är dagen för alla långa, precis som det finns Mors dag och Downs dag. Alla måste ha sin dag, verkar det som. Tidigare hade vi en tevekanal som hette som jag och eftersom det inte finns någon dag till min ära, får jag väl nöja mig med att skryta om "min" kanal. Långfredagen är lång, men behöver inte vara tråkig för det.

Trevlig lång fredag!

Så när jag har blivit så stor som Strindberg var, då kan jag skriva hur jag än vill

Sedan i söndags har jag haft både halsfluss OCH en förkylning. Lovet har alltså blivit förstört. På ett sätt är det bra att jag inte har missat något av skolan, men mitt efterlängtade lov blev inte som jag hade tänkt. Harriet och jag skulle ha pysslat med Skumraket, vårat program. Jag skulle ha städat och gjort allting annat som jag annars inte hinner. Antagligen är det ångesten som kommer krypande, alltid lika skrämmande. När man är i mitt tillstånd måste man ändå försöka fördriva tiden på något sätt. Jag har tittat på dålig dagteve och förundrats över alla dessa underliga program som finns, jag har lyssnat på musik och tittat på filmer. Idag skulle jag försöka mig på att läsa, men jag fann ingen lättsam chic-lit bok och jag fick nöja mig med August Strindbergs Röda Rummet. Det är viktigt att ta del av litteraturhistorien tänkte jag och satte mig ner för att läsa. Jag stod ut i några sidor, innan jag skrek: "Alla dessa jävla regler som jag måste följa, varför följer ingen STOR författare dem?!" Mitt tillstånd får mig att bli lättirriterad, som jag tidigare har nämnt. Jag kunde stå ut med alla ånyo och extra bokstäver på alla ord (kort och gott: det äldre svenska språket), men reglerna som inte följdes stod jag inte ut med. Troligen berodde det på ren och skär avundsjuka.

Inget ont om Strindberg, han var en stor författare, men när man är sjuk skall man inte ge sig på sådana böcker. Därför skall jag från och med nu bara läsa chic-lit tills snorandet och hostandet har lagt sig. Det lär ta ett tag.

Skärtorsdag och alla dess betydelser

Idag är det skärtorsdag, vilket man kan tolka på olika sätt. Skär, som färgen rosa. En annan tolkning är skär, som en mindre ö/klippa eller skär, som ren och pur. Skär som en vass kant eller en skridskos väg på isen.
Skärtorsdagen kan man också förknippa med Jesus instiftelse av nattvarden. Den mest intressanta skärtolkningen är dock att skärtorsdagen är dagen man skär sig på. Inte dagen man råka slinta med kniven, utan dagen då man likt emosar* skär sig i armarna och mår såå mycket bättre. Jag får skoja om det här, för jag har själv hållit på med det. Skillnaden var att jag inte ville bli upptäckt och skar mig därför mest i brösten, för där gjorde det ont och ingen såg dem. Nog om mina tidigare snedsteg, skärtorsdagen kan alltså tolkas på valfritt sätt.


* Plural av emo, vilket betyder person med svart, yvigt hår, pandasminkning och konstanta depressioner. Det kan också ha något att göra med musikstilen Emo, men i vardagligt tal handlar det om de tidigare nämnda.

Underbara Maia

Underbara, sprudlande, glada, svensk-japanska och söta Maia Hirasawa debuterar med Though I'm Just Me, en skiva fylld med härliga poplåtar. Hennes Regina Spektor möter Asha Ali-lika och vackra röst förgyller låtarna. Maia är helt klart min nya favorit!

Jag sätter min tro till dig, Fru Futura

Jag är en pigg person fast i en sjuklings kropp. Halsflussen sinkar mitt arbete, både mitt skrivande och mitt städande (jag försöker bringa reda i oredan). Min rastlöshet har lett till flera intressanta intiativ. Jag har anmält mig till feriearbete (lägg märke till att det inte kallas sommarjobb, min teori är att de vill locka så få arbetare som möjligt och att de som hittar vet vad ferie är för något), som delas ut genom lottning. Mamms säger att jag skall tro på Fru Futura. Hon tycker också att jag skall gå med i en sekt, så jag vet inte hur mycket jag vågar lita på henne. Ett av jobben, som jag verkligen vill ha, innebär att man arbetar på en medeltidsby. Där hjälper man till i kaffestugan, utklädd till piga samt är med i deras dramavisningar. Ett annat jobb gick ut på att man skulle arbeta i köket på ett ålderdomshem. Eftersom jag känner en viss dragning till att göra goda gärningar och tycker om gamlingar, sökte jag det trots mina bristande kökskunskaper.

I kväll kommer jag se till att titta på Impressionisterna och Entourage. Ifall mina föräldrar har intagit tillräckligt med alkohol och satt sig i uterummet, kommer jag därefter välja mellan Fråga Olle och Lustgården. Troligen faller det på det senare, för i kväll skulle det handla om kvinnokroppen och jag vill ha lite underhållning. Tydligen skall det vara skämmigt att onanera, vanligt att fejka orgasmer och många som inte hittar klitoris. Jag skrattar redan.

Hjärntvättning för allas bästa

Jag har alltså konstaterat att mina föräldrar är smygalkoholister, ungefär som Bree i DH. De dricker varje kväll, glas efter glas, flaska efter flaska. Jag följer deras personlighetsförändringar timme efter timme, med fascination och avsky. Mamms blir känslig, gå-påig och klängig. Papps blir social på ett bra sätt, ilsken och somnar lätt. Drickandet visar de öppet för mig, men när jag försöker prata med dem om det får man arga blickar och gliringar tillbaka. Jag försöker få dem att förstå att det är skadligt och inte minst att de föregår som ett dåligt exempel för mig, men då får jag svaret "men du är ju så klok och förståndig och skulle inte göra så". Nej, det skulle jag inte göra, men tänk om jag hade varit på ett annat sätt? Det skulle troligen inte ha hindrat dem i deras beroende och jag skulle ha tagit efter dem. Nu är inte saker och ting på det viset och därför finns det åtminstone en nykter person i hushållet. Jag är som sagt emot det dagligen rika intaget av alkohol, medan mina föräldrar klipper ut artiklar i stil med "Vin bra för överviktigas hälsa". Inte nog med att de är smygalkoholister, de är dessutom överviktiga. Inte sådär mysigt småmulliga som de flesta som passerat sina 50 är, utan feta. Jag är glad över att jag har fått någon dold gen, som gör att jag kan äta vad jag vill och ändå inte gå upp i vikt. Åter till drickandet. Min ena bror, Timon, har sagt något i stil med att "våra föräldrar lever i förnekelse". Han har inte alltid rätt, men den här gången hade han verkligen det. Våra föräldrar dricker för mycket för allas bästa och förnekar det, men vad kan man egentligen göra? Jag tänker förtsätta tjata om dess konsekvenser, ta fram artiklar och undersökningar om dess skador och förklara för dem att jag gör det för att jag bryr mig. Min taktik är hjärntvättning, en mycket väl beprövad sådan. Hur mycket skräp har inte folk köpt från TV-Shop på grund av deras effektiva taktik?

Tack för att ni får mig att dansa

Även om mina föräldrar hatar mitt val att liv, även om de ofta skäller på mig och även om de dricker sig fulla varje kväll (jag klassar dem som alkoholister och har försökt få dem att sluta) är de trots allt mina föräldrar. När de dessutom säger ja till Way out west, Though, I'm Just Me och Hey Trouble då gillar jag dem.

Det här med att hålla sig till ett ämne är allt annat än enkelt..

Halsflussen får mig att bli på extremt lättretat humör. Humöret liknar det jag hade de första åren i tonåren. Det räcker med en liiten kommentar om något och jag flyger i luften, kastar saker omkring mig och skriker (inte lätt utan röst, men små kvidningar får jag fram). Inte blir det bättre av att jag inte får se på DH, för att det tydligen inte är lämpligt för lilla mig. Att min frisyr är för maskulin, att jag hostar för läskigt och att jag inte orkar städa när jag är sjuk är andra saker som mina föräldrar väljer att tjata om när de känner till mitt tillstånd. Det lär bli en kväll framför datorn, följd av en natt framför teven på grund av problem att somna och till sist några timmar i sängen. Inte för att det blir mycket sömn, utan för att jag tycker om att ligga där och skriva. Jag tittar upp i min stjärnhimmel, funderar på livets stora frågor i stil med "Varför är jag så jävla kåt?" och skriver osammanhängande saker i min dagbok och i mitt manus. Jag önskar att jag kände fler skapande själar, men det finns inte många i den lilla stad jag bor i. De som finns, de gömmer sig (precis som jag gör..). Alltså får jag klara mig själv med mina skapelser och upprätthålla bekantskapen med andra. Där hade jag något! Jag borde börja prata med min enda nätkompis igen. Hon var ju faktiskt ruskigt söt och ruskigt hetero, men väldans trevlig. Dessutom såg jag något dagboksinlägg om att hon saknade mig. .

Prayer for the Ark

Jag har hört Prayer for the weekend för första gången. Den lämnade mig oberörd och ledsen, för jag vill så gärna att det skall vara lika bra som på den gamla goda tiden. Tider då låtarna gav mig kraft, mod och självförtroende. Snälla, bli som ni en gång var!

Lycklig utan röst

Vaknade vid sex och hade otroligt ont i halsen. Jag kunde inte hosta, inte harkla så att de blev bättre och allra minst prata. Det gjorde så ont att jag mådde illa och kände mig tvungen att gå upp. Jag tog ett glas juice, som jag inte klarade av att dricka på grund av smärtan, lade mig i soffan och tittade på MTV. Annars brukar det inte komma någonting som jag gillar, men då kom tre på raken: Snook med Kommer ifrån, sedan Paulo Nutini med sköna New shoes och till sist min absoluta favorit the Ark-låt: It takes a fool to remain sane. Jag tror att de flesta har en speciell relation till den låten. När "-Do, Do, Do! What you wanna do, Don´t think twice, do what you have to do, Do, Do, Do, let your heart decide what you have to do that´s all there is to find" kom, lyckades jag till och med få fram en ordentlig hostning. Därefter somnade jag och sov i tevesoffan i tre timmar. När jag vaknade, av att Papps släckte lyset där inne, kunde jag inte prata. Det kom bara fram rosslingar och när jag till sist fick fram ord, lät det oerhört svagt. Smärtan hade dock försvunnit och det var framsteg det. Tills jag tittade här och såg deras regeländring. Jag skrek "YEEEEES!" och nu kommer jag troligen inte kunna prata på hela dagen. Vad gör egentligen det? Här skall skrivas.

Sex, missbruk och förmaningar

Ikväll kommer en av mina favoritfilmer, närmare bestämt American Beauty. Papps känner inte till att jag har sett den, eftersom jag inte får se sådana filmer. Han tycker att filmen är konstig och att man inte förstår sig på den. Jag får inte se filmer innehållande sex, kriminalitet och våld. Allra bäst skulle vara om jag inte såg filmer överhuvudtaget. Mina föräldrar har alltid sagt emot sig själva, eftersom de har tittat på sådana filmer. Jag har både hört och sett dem ha sex (minnesbilder som aldrig lär försvinna, tyvärr). Det är ju en naturlig del av livet, men de anser att man inte skall ha det innan äktenskapet. Sex har man för att skapa barn, inte för att njuta har de sagt till mig. Strax innan jag skulle börja skolan, då jag var sex år, hade mina föräldrar en förmanande pratstund med mig.

"Om någon frågar chans på dig, svarar du nej. Du får absolut inte fråga chans på någon!"

Skärrad och undrande över vad som var felet med kärlek, gick jag med det. Allt sedan dess har jag undvikit kärlek, fruktat den och varit nyfiken på den. Reglerna om kärlek har hållit tillbaka mig, men tyglarna håller på att trasas sönder och snart är jag fri. Apropå sex så läste jag detta i Vakna, en av Jehovas vittnens tidskrifter:

"Du skall icke missbruka könsorganen."

Rammos goes nattuggla

I natt har jag tittat på program om Beverly Hills-par som begraver sina Chihuahuor i rosa rysch pysch kistor och gråter tillgjort under begravningarna. Jag tittade en stund på Playboy, bara i rent studerande syfte och måste nog studera kanalens utbud i natt igen. Även Mean girls visades på teve och eftersom jag inte hade sett den, gjorde jag det. I varje reklampaus dök det upp Grandiosareklam, där en kille som har gått på samma skola som jag var med. Han är en riktig lattjare, skämtar med och om allt och alla och drar upp byxorna innan han tappar dem (vilket är ungefär var femte sekund). Det var lite obehagligt att bli nattreklamterrad, eftersom han var så nära kameran och jag gärna blir lättskrämd nattetid. Efter filmen tog jag mig uppför trappan till mitt rum i beckmörker, tassandes på tå för att inte göra några ljud ifrån mig. Dammsugaren Bullen hade någon (undertecknad) lagt som en fälla, eller en orm på väg in i mitt rum. Så min tidigare taktik sabbades, jag trillade och hamnade i en brottningsmatch med Bullen. Mamms, som är oerhört lättväckt, grymtade till och verkade vara på väg upp ur sängen. Jag fruktade att jag skulle bli utskälld och snubblade därför in på mitt rum, kastade mig ner i sängen och skrev sedan osammanhängande goja i min dagbok.

Några av nattens slutsatser:

• Lack of sleep will tear us apart

• Jag hatar rosa

• Grandiosasnubben borde fixa till sitt hår

Hjärnans seger

Angående dagens Åminnelse, så tycks min envishet ha segrat. Mamms har i princip gett upp, men hon tjatar fortfarande. Hon kommer nog aldrig ge upp hoppet och det kommer inte Papps göra heller. Igår pratade jag med honom om man tycker sig se mindre framtid när man är sextio och han sade att till viss del gör han inte det, för han tror människan är gjord för att leva länge. Ämnet gled därför lite snixigt in på Paradiset och Harmageddon. De försöker få ämnena att glida in på Jehovas vittnen, de försöker locka och pocka mig. JAG VILL INTE! vill jag skrika och har säkert gjort några gånger, men jag försöker samtala med dem om det i lugn och ro. Mitt hjärta säger att jag skall göra uppror, dra hem flickvänner och dricka mig full. Min hjärna säger att jag skall stå ut, för det kommer att bli bättre med tiden. Idag segrar hjärnan.

Aprilskämt

Ifall er uppmärksamhet inte har svikit er, borde ni ha märkt det lilla och dåliga aprilskämtet jag lade ut.

Papps försökte idag lura mig, men jag lyssnade inte ordentligt. När jag väl gjorde det, hörde jag honom säga "och jag klappade älgarna på mularna". Då kopplade jag ihop älgklappandet med dagens datum. Han drog den även för Mamms, som svalde betet och blev totallurad.

Jag har själv dragit mitt. Eftersom de har fått nys om att jag bloggar, har de försökt få tag på aliaset. Idag "avslöjade" jag att det är Allebasi. Ännu har jag inte ropat frasen.

April, april!

Varje år försöker jag hitta på finurliga aprilskämt som folk går på. Förra året skickade jag identiska sms till två av mina vänner, där jag förklarade min kärlek till dem och att jag var homosexuell. De gick på det och vågade inte prata med mig. Tyvärr umgicks de med varandra den dagen och kom så småningom fram till att jag hade lurat dem. 

Under året som gått har jag vågat erkänna för mig själv att jag är bisexuell. Ett tag funderade jag över att komma ut idag, få mina föräldrar att tro att det är ett aprilskämt och sedan berätta för dem att jag har talat sanning. När jag nyktrat till kom jag fram till att det var en usel idé och inget jag lär testa. Jag tänker komma ut när jag känner mig redo och inte lura i folk det.

Dagens medieskämt hittas här, utifall att någon tror sig ha blivit lurad.