och håret det bara växer där man minst anar det

Jag har tvättat håret, för jag hade på känn att Anticimex snart skulle komma på besök (efter x antal dagar börjar det klia i håret, tro mig). Lite klipp i håret skulle inte skada, men på grund av tid-och bra hälsa brist kommer det dröja åtminston en vecka. Jag orkar inte bry mig, ingen tittar åt mitt håll ändå. Självömkan är inte klädsamt. En annan sak som inte är klädsamt är en röd, till synes fylld, blåsliknande bubbla som dykt upp strax under mitt öga. I den har dessutom en enveten finne dykt upp, som grädden på moset. Till det har jag mensvärk som vägrar botas eller dämpas av smärtstillande och ingen menskopp, eftersom när jag inte har mens glömmer jag bort allt som har med det att göra och därför sitter jag här utan min efterlängtade menskopp. Dessutom är det påskhelg, alltså röda dagar för hela bunten och det kommer ta några dagar innan den kommer. Klagar? Jag? Nejdå, jag mår toppenbra. Jag älskar att få snor i munnen var fjärde sekund, svettas som om jag låg ute i gassande solsken och skaka av köld däremellan. Det är nog bäst att jag slutar skriva nu, innan jag äter upp mig själv på grund av min obotliga hunger och stigande självömkan. Bara för att slå två flugor i en, så att säga.