Tack för tiden som varit

Tack för tiden som varit
nu traskar våra minnen iväg
för att aldrig komma igen

Jag saknar tiden som varit, men jag måste sluta grubbla över den. Jag måste ta tag i mig själv och hitta på saker utanför husets trygga väggar, för annars kommer jag bara glida allt längre in i min självömkan. Först skall jag bevisa för mig själv att jag mår bättre nu. Ett klart exempel kom igår:

Hemkunskapsläraren diskuterar elevernas resultat på provet och ett projekt. Harriet är sist ut, eftersom hon är längst ner på klasslistan. Det har gått otroligt bra för henne, på båda sakerna och det finns inte särskilt mycket att diskutera gällande det. Så läraren vänder sig mot mig, för jag är kvar i klassrummet och väntar på Harriet.

"Ni är båda mycket duktiga praktiskt och ni samarbetar bra. Men du måste hålla med om att Harriet är ett strå vassare?"

"Jaa, det är hon verkligen."

Läraren forsätter med sitt prat och jag känner mig stolt. Inte över det hon sade, för det var klumpigt sagt, utan för min reaktion. För ett år sedan skulle jag ha blivit sårad, tårögd och arg. Nu visste jag att det hon sade stämde och det rörde mig inte i ryggen. Jag behöver inte längre tävla med andra, jag behöver inte vara bäst och jag behöver verkligen inte vara perfekt. Känslorna finns kvar, men jag visar dem inte. De finns där och försöker få mig att känna mig mindervärd, men de lyckas inte längre. Jag är jag och är inte bra på allt. Ingen är det. Det gäller bara att hitta det man är bra på. Ehm, ho ho, talanger? Jag har inte hittat dem än, även om jag så otroligt gärna vill bli författare och många tycker att jag skulle passa som det. Hur som helst, jag mår bättre nu. Därför tänker jag inte låta mina kaniners död dra ner mig i det svarta hålet igen. Jag har varit där och vill inte tillbaka dit, tack.