Jag känner mig tom. Inga tårar rinner längs mina kinder, ingen ilska ligger och gror under ytan och inga skuldkänslor finns. Det enda jag känner är tomhet. De är borta. Jag som skött, tränat och tävlat till leda. Jag som tagit hand om dem efter bästa förmåga, slitit och blivit både riven och biten. Jag som trodde att de skulle finnas hos mig i många år. Särksilt Bella, unika och galna Bella med all sin vilja. Vi var ett team och ibland för lika för att gå ihop. Men efter varje bråk blev vi sams och än mer älskade av varandra.
Och Nora, stora haren. Inte trodde jag att hon också skulle försvinna från mig så plötsligt. Hon som hade karriären framför sig och som jag planerade ta en kull på, för att hon var så duktig. När jag köpte henne sade alla till mig "Varför köper du den? Hon kommer inte bli bra! Vad ful hon är! Hon är galen!". Det eggade mig och henne att visa dem att så minsann inte var fallet. Hon blev farligt snabb på tävlingarna och placerade sig gång efter gång. Nu ångrade de sig och förhoppningsvis insåg de att man inte skall döma någon efter första intrycket.
Mina underbara, två bästa vänner är borta för alltid. Och det är mitt fel.
No comments:
Post a Comment