Det finns inte längre någon som gör att jag känner mig tvungen att gå upp. Det finns inte längre någon som håller mig sällskap vid frukost, med hungriga blickar och uppsträckt kropp. Det finns inte längre någon som får mig att stå ut lite, lite till. De är borta för alltid. Jag börjar så sakteliga förstå det. Visst går jag till skolan, visst pluggar jag, visst gör jag alla de saker som jag måste göra. Jag drar på mig min mask, den mask som jag satt på mig alltför ofta i flera år. Ingen ser vad som finns inunder den. De tycker att jag har tagit det bra. Jag tycker att min livslust hänger på en skör tråd och om något mer tragiskt händer, kommer jag inte längre ta något mer andetag i den här kroppen.
"De var bara kaniner, det spelar väl inte så stor roll?" De förstår inte hur två ganska stora dunbollar kan skänka så mycket glädje, bara av att existera. med glädjeskutt, spralliga ben och morrande fick de mig att härda ut. Det är först nu som jag inser att utan kaniner skulle jag inte ha klarat mig såhär långt.
"Nu öppnar sig nya möjligheter!" Jag vill inte ha nya kaniner. Det är över nu. Men jag måste ha någon att ta hand om. Jag måste ha en anledning till att leva, någon som är beroende av mig och bara mig. Annars kommer det avtal jag ingått med mig själv att brytas och jag kommer aldrig, aldrig mer se det här ansiktet i spegeln.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment