Rädslan tog över förnuftet

Jag sitter lugnt och beskedligt i uterummet tillsammans med min dator, tittandes på minigrisbilder. Iklädd endast hemmamysdress, som jag helst inte vill att någon annan än familjen skall se mig i. Då ringer dörrklockan och jag, som sitter inom synhåll, flyger upp - förskräckt, orolig och redan på språng. Benen springer på och tar mig in i vedboden, som Harriet och jag har städat för att spela in intervjuer i. Dörren låser jag så snabbt som möjligt och sedan står jag där, tryckt mot dörren och med andan i halsen. Jag hör inga röster, ingen som öppnar dörren och ingen som ropar på mig. "Tur!" säger jag för mig själv, men ändrar mig i nästa sekund. Två gigantiska, äckliga getingar har satt sig i mitt ansikte. Jag har inte mycket emot getingar, bara de håller sig för sig själva och inte ger sig på mig eller min mat. Getingarna spatserar omkring i mitt ansikte, jag skakar och försöker få dem att på telepatisk väg försvinna. De gör inte det. Istället lyckas jag få tag i en sopborste som står bredvid mig och slår panikslaget mig själv i ansiktet. Getingarna försvann. Svullnaden i ansiktet finns kvar.