De är de och jag är jag

Vid yngre dar bestod min värld av rosa, tyll och balett. Jag var Papps prinsessa. I min rosa värld där jag var hemmafru fanns det dock utrymme för en del andra lekar; bilar och lego. När jag fick chansen att leka med dem var jag lycklig, för på samma gång som jag älskade min plastiga tillvaro så drömde jag om något annat. Min bästa och enda vän var grannpojken, som jag var rädd för på grund av hans raseriutrbrott. Plötsligt kunde han bli så arg, så arg och kastade saker omkring sig som strykjärn och trehjulingar. I nästa stund kunde han sitta med mig och spela Prinsesspelet, sätta på sig alla smycken och vara hur lugn som helst. Jag var avundsjuk på honom, för att han minsann fick bli arg och fick svära (åtminstone lite grand). Redan då kunde jag känna frustrationen växa inom mig, oftast på grund av att det fanns så mycket som jag inte fick göra och redan då tryckte jag effektivt undan den. Jag ville vara alla till lags och strävade efter att bli perfekt. Jag tassade runt på tå, försökte att undvika bråk och hålla mig på min kant. Nu för tiden är jag inte lika rädd för att ta konflikter och det är jag glad över. Att inte våga bråka är inget jag rekommenderar till någon, det tär en bara inifrån. Prestationsångesten fanns alltid redan då och troligen lär jag alltid bära med mig den. I min rosa värld fanns alltså lite plats för andra lekar också, men det var knapp det. Jag kom in i tonåren och hej hopp, vad mycket jag började tänka på allting. Varför skall bara bröderna i församlingen få hålla i de viktiga talen? Varför skall kvinnorna underordna sig mannen, som något slags tjänstehjon? Varför skall de vara hemma med barnen och inte männen? Det och en hel del annat dök upp i mitt huvud och jag fick en anti-inställning till Jehovas vittnen. Kanske var det tur, för annars skulle jag vid det här laget varit utbränd. I och för sig har jag haft mycket ångest på grund av att jag har vänt mig ifrån mina föräldrars religion och därigenom svikit dem. Trots det känner jag mig nöjd, både med att jag har en annan syn på jämställdhet och alla andra frågor men också för att jag inte är medlem i en sekt som skulle ha fått mig att bli galen.

En annan sak som jag tyckte var underlig var att homosexualitet sågs som onaturligt. Jag tyckte det var hemskt när mina föräldrar, så fort en "gayscen" kom i ett teveprogram, skulle stöna och sucka över vad som hänt med världen. Jag ville skrika: "Homosexuell är inte något som man blir, det är något som man ÄR. Det enda som har hänt med världen är att den har blivit mindre homofobisk och därför vågar fler visa det öppet.", men det gjorde jag aldrig. Kanske var det tur det, med tanke på hur otroligt fientliga mina föräldrar är mot allting som är "annorlunda". Jag tror att jag visste redan då att jag är bisexuell, eller att jag hade det i bakhuvudet någonstans, men var osäker på om jag verkligen kunde gilla BÅDA könen på DET SÄTTET. Tankarna och framförallt känslorna grodde med åren och till sist, för endast ett halvår sedan, erkände jag för mig själv att jag är bisexuell. Det var ett rejält kliv att ta och jag är glad över att jag har gjort det, men på samma gång är jag lite ledsen över det. Uppväxten skulle ha varit betydligt lättare om jag hade varit hetero och troende, men nu är jag inte det och måste helt enkelt acceptera det. Jag har som sagt alltid velat vara alla till lags och därför känns mitt liv och mina val som ett svek mot mina föräldrar. De vill att jag skall vara som alla andra (i deras ögon mätt), men någon gång måste de förstå att jag inte är och aldrig kommer bli det. Varför kan inte alla sluta tro att precis alla är heterosexuella? Det skulle bli lättare då, för alla skulle komma ut. Mina vänner kommer acceptera det, för de är redan vana vid att jag pratar och vet mer än dem om HBTQ och jag tror inte att min läggning kommer förvåna dem. De är inte särskilt konservativa och skulle säkert se på mig på ungefär samma sätt. Det enda som bekymrar mig gällande den biten är att de tror att om man är homo/bi, då tittar man på alla tjejer och särskilt vid ombyten. Självklart tittar man, det gör väl alla, men inte extremt mycket. Jag tycker det är obehagligt när andra tittar på en och brukar undvika att titta på andra. Dessutom märker man om någon är flata, åtminstone efter ett tag. Nåja, de kommer acceptera det. Värre är det med mina föräldrar. Deras religion förbjuder det, deras moral förbjuder det, de förbjuder det. Jag är nog det svarta fåret i våran familj. De andra är Jehovas vittnen, hetero och nöjda med sina strikta och tråkiga liv. De skapar inte, de läser inte, de lyssnar inte. Jag är ateist/agnostiker, bisexuell och relativt nöjd med mitt ganska tråkiga liv. Jag skapar, jag läser, jag lyssnar. Utan det skulle jag inte vilja leva. Jag skulle aldrig vilja bli som de, dölja mina problem (som jag redan har sysslat med alltför mycket) och följa så otroligt många onödiga regler. De skulle heller aldrig vilja bli som jag. Vi är som yin och yang, vi kompletterar varandra och är varandras olikheter. Min familj kommer aldrig acceptera min läggning, det vet jag redan nu. Jag skall komma ut för dem, trots att de kommer se mig som avskum och kanske aldrig mer prata med mig. Jag vill vara ärlig och inte leva dubbelliv, som jag har gjort tidigare och till viss del gör nu. Att vara ärlig är det bästa sättet att hantera våra meningsskiljaktigheter, mycket mer finns inte att göra. Tyvärr.