Me gusta la musica

The Concretes, för att deras musik får mig att må bra.

Jamie T, för att jag älskar brittisk dialekt + bra musik + en söt pojk.

The Films, för att Black Shoes är underbar att vakna till.

Just like a virgin

Tidigare idag hörde jag Shebangs Romeo och jag drog mig till minnes år 2001, då Harriet och jag gick in på Rocks och köpte likadana singlar med just Romeo. Den långhåriga rockern bakom disken skrattade och skämtade åt att vi köpte likadana singlar. H och jag sprang därifrån illa kvickt och gick sedan inte in i butiken under långt tid, på grund av att vi skämdes så mycket. Över vad, egentligen? Att vi har likadan musiksmak?

Strax innan L Word-reprisen skulle börja, zappade jag runt på teven och stannade till vid Först&Sist, den där norska pratshowen. Mika sjöng sin Grace Kelly och jag mindes när jag senast hade tittat på programmet. Det var i november förra året, några veckor efter mitt självmordsförsök och jag var i Helsingborg med Papps. Vi hade varit på kaninhoppningstävling, men den hade slutat tidigt och vi hade åkt till vårat hotellrum. Papps drog till Danmark för att köpa öl och jag var kvar ensam, för kaninerna bodde hemma hos en annan kaninhoppare. Jag hade kräkts under hela tävlingsdagen och låg därför och höll mig om magen samtidigt som jag tittade på programmet. Jag minns smaken av kebab, som inte längre fanns kvar i min magsäck. Jag minns också en bit av en film jag såg, där Elijah Wood var med och spelade en artonårig kille som desperat försökte bli av med oskulden. Liggandes i soffan funderade jag över sex och oskulder och alla andra frågor som tonåringar förväntas tänka på. Varför är det så viktigt att bli av med oskulden och helst så snabbt som möjligt? Jag tycker att det är bättre att vänta och göra det med någon som man verligen vill ha sex med. Det är ingen poäng med att stressa, det är trots allt ett minne som man har med sig resten av livet.

Att diska är bra för själen (eller åtminstone självförtroendet)

Efter att ha läst ut den lättsamma boken, som var precis vad jag behövde för att få distans till mina egna ofta skrattretande problem, gick jag in i vårat lätt kaosartade kök och diskade flera dagars ingrodd smutsdisk. Nu borde jag klaga över hur jobbigt och tråkigt det är att diska, men se, det gör jag inte. Jag gillar nämligen att diska! Tro det eller ej, men det gör jag. Att städa och dammsuga och moppa golv och damma har jag svårt för, men att diska är en hushållssyssla som jag trivs med att göra. Det enda negativa är att fingrarna blir russinlika och torra. Mamms ligger till sängs med fem graders feber och kommer nog blir ofantligt glad över vad jag har gjort, även om hon kanske inte förstår med en gång att det är något positivt jag har gjort. Hon har svårt för att släppa in någon i köket och ännu svårare för att låta någon hjälpa till. Detta hör till undantagen, för hon är så hjälplös och sjuk att hon inte orkar protestera. Apropå att diska, är det den enda sysslan jag klarar av att göra med hedern i behåll under hemkunskaplektionerna. Alla andra matbestyr klantar jag till, genom att använda fel redskap, skära fel, sätta grytorna på fel plattor, inte sätta på ugnen, inte läsa receptet ordentligt och ställa korkade frågor. Ja, att diska är nog det enda jag klarar av.

Nu är det helg igen och nu är det helg igen och helgen varar än till måndag!

Fredagshumorn är som alltid på topp. Att hitta på nya texter till välkända, gärna dåliga, låtar är ett av mina intressen. Bad day har omvandlats till en låt om dåliga hår dagar, eller veckor.

"Är tea spoon ett kryddmått?" Ja, jag är tankspridd. Det är åtminstone vad jag skyller mitt hjärnsläpp/dumhet på. Andra ord för att inte tänka är blurba (från Babbs) och tankevurpa (från Ingo). Ett tag funderade jag över att gå med i TRF, men kände att jag inte ville umgås med andra tankspridda för då skulle risken vara större att jag blir än mer bortblåst (detta är alltså en korsning mellan borta och blåst, om du inte hängde med på det).

Förutom att vara tankspridd, är jag också underhållande. Då menar jag inte att jag drar skämt som underhåller många, jag menar att jag gör saker som får andra att skratta åt mig. Att dansa töntigt är jag mästare på, likaså att verka dum, komma på roliga ordvitsar och upptäcka det komiska i olika situationer. Jag vet inte varför detta blev en personbeskrivning, för egentligen skulle inlägget handla om att det äntligen är helg. Det är troligen min yrkesskada som spökar. I skolan måste man nämligen beskriva och förklara för jämnan. Alltså fick mina fingrar en plötslig lust att beskriva mig själv, eller i alla fall två av mina egenskaper (som jag inte riktigt vet om jag skall kalla bra eller dåliga). Nu skall jag utnyttja en annan av mina egenskaper, spela piano och fundera över det där med helger som jag glömde under rubrikskrivandets gång.

Uppväckt njutning

Innan jag kom in i puberteten brukade jag bli fotograferad för olika reklamkampanjer. När jag blev tonåring fick jag finnar, vilket betydde att jag isolerade mig från omgivningen och i synnerhet kameror. Nu har jag ju blivit befriad från plågoandarna, tack vare Duac och mindre stress. Igår blev jag fotograferad i studio, för första gången på flera år. Mest berodde det på anmälan, men också för att ha kort inför framtiden. Jag blev fotograferad i några av mina favoritplagg, i olika poser och med olika miner. Fotografen älskar när jag ser allvarlig ut, för jag ser tydligen inte sur ut utan istället tuff ut. Huruvida hon har rätt eller inte vill jag inte grubbla över, men jag hade förträngt hur kul det är att stå framför kameran. Oj, vad jag njöt! Korten blev fina också, även om jag inte gillar mitt utseende. Dags för att lyssna på musik och sedan måste jag kravla mig till skolan.

Jag är min egen hjärnskrynklare

Av de tidigare inläggen att döma är det en listdag. Det är det, för jag är trött på allting och ingenting. Jag försöker slappna av med hjälp av musik och lite mer musik. Resultatet är inte det bästa. Jag oroar mig för allting, mest bara i onödan. Prov och läxor och fotografering och kläder och kaniner och tävling och pianospelande och städning och allting annat som jag borde göra. Jag skiter i det, för att tala klarspråk. Mitt nyårslöfte var att jag skulle satsa på att må bra och därför väljer jag att det är slutpluggat/stressat för idag. Vad är det för mening med att försöka klämma in saker? Det är bättre med en god natts sömn och en nyttig frukost. Då får man bra resultat, åtminstone om man är Rammos. Just Rammos är vad som skall stå på mina "klassbyxor". Vi skall ha klasströjor också, en riktig mysdress alltså. Jag förstår inte riktigt poängen med det, eftersom våran klass inte har särskilt bra sammanhållning. Det finns olika läger, precis som i alla andra. Vi skall tydligen åka på klassresa också, för första och sista gången tillsammans. Jag vet inte varför jag skriver om det, eller vad jag vill med det här inlägget eller vad jag egentligen skriver om. Det här var antagligen ett bra sätt att få ur sig allting på. Nu skall jag läsa en god bok och sedan titta på Ari och de andra mindre intressanta.

21/3

Inte nog med att det är den 21/3 och att Bengt har namnsdag, det är dessutom:

• Vårdagjämning

• Världspoesidagen

• Persiskt nyår

• Nambias nationaldag

Sedan är det bara att röra om

Fem ingredienser till humör som inte är på topp:

• Mail som vägrar fungera
• Uppbokad konsert
• Energifakta som inte hoppar in i huvudet på mig
• Jag är dissad på grund av mitt resultat på nationella proven i engelska
• Ekvationsproblemsbajsmatteprov

Du ställer kraven

Solen skiner, fåglarna kvittrar, jag nyser och kaninerna är spralliga - det är vår! Jag kan tyvärr inte njuta av den till fullo, eftersom Monstren ger oss prov efter prov. I morgon har vi matteprov och jag är inte säker på att minustecknen håller våran överrenskommelse. De har svikit mig flera gånger tidigare och jag tvivlar inte på att de kommer göra det även denna gång. Jag hoppas förstås på det bästa och trots Ingos peptalk "Slarva inte, få MVG!" är jag orolig. Kraven på mig själv är alldeles för höga. Jag vet att det inte gäller livet, men alltför ofta känns det som att betyg är det viktigaste som finns. Kanske beror det på De Andras betyg, mina som är mycket sämre eller på att jag inte kan ta livet som det kommer. Det är troligen en mix av allting. Nu skall jag coola ner mig med Tingsek.

Dagens ungdomar, håhåjaja

Holly, No-lärare och en smörig kille står framme vid katedern. De räknar högt ut hans resultat på fysikprovet, vilket inte är särskilt bra. De blir oense om någonting och måste räkna ut vad 18-10 är.

Holly, med pedagogisk röst: - Vad blir 18-8?

Smörig kille skakar på huvudet, han kan inte.

Holly, fortfarande med pedagogisk röst: Räkna på fingrarna.

Smörig kille spretar med fingrarna, men skakar än en gång på huvudet.

Holly (här verkar gränsen ha gått..): - 18-8!!

Smörig kille, märkbart glad: - 11!

Holly, med trött röst: - Jaa, just precis..


Man kan skratta åt det, men lika gärna gråta. Detta handlar alltså om en elev i årskurs nio, som inte kan räkna ut vad 18-8 är. Hur skall det sluta för oss ungdomar, om en del är uppenbarligen tragiskt okunniga i de mest simpla saker?

Jag överlevde!

Jag har alltid haft olika former av fuffens och underligheter för mig. När jag var upp till ungefär sju år, brukade jag bryta tumstockar när jag blev arg. Efteråt skämdes jag och gömde undan dem i lådor. Flera år senare fann Papps dem och skrattade gott åt mig. Den bakomliggande orsaken var att jag försökte trycka undan ilskan och det gör jag än idag, även om jag har blivit lite bättre på att släppa ut känslorna.

Ett tag försökte jag bota ångest genom att skära mig, men kom fram till att folk kunde märka att jag mådde dåligt och det ville jag absolut inte. Jag skar mig inte bara på armarna, utan även andra delar av kroppen fick sin beskärda del. Det ställe som har tagit mest skada är mina bröst, som fortfarande har ärr. Jag ville hitta något nytt sätt att få utlopp för mina aggressioner, min ångest och mitt självhat. Det nya blev att plocka bort kroppshår med en pincett. Jag gjorde det över HELA min kropp, inget ställe undantaget. Det var plågsamt, men fick mig att må bättre.

Jag började käka antiångestmedicin och testade att överdosera den. Det gjorde mig extra sprallig, eller extra trött. Jag gillade att på något sätt kontrollera mig själv genom pillerintag. Tidigare har jag försökt ta livet av mig med hjälp av just det, men misslyckades och sedan dess har jag bara överdoserat. Nu har jag dock tagit tag i mig själv och slutat med det. Det är inte sunt att ta medicin på fel sätt, att skära sig eller ta itu med problem på andra konstiga vis. Jag har lärt mig att hitta andrum, att slappna av och inte göra saker som jag senare ångrar. Mina ärr påminner mig om saker jag inte vill minnas, men samtidigt får de mig att bli glad. Jag har överlevt, tagit mig ur Mörkret och mår nu relativt bra. Det finns dagar då jag får återfall, men skillnaden är den att jag kan rycka upp mig och säga
"Kom igen nu, livet har goda sidor också!".

Hey, I'm bisexual

Ifall man har varit uppmärksam, borde man ha märkt att jag är fast i garderoben och lär inte klättra ut därifrån på åtminstone några månader. Det skulle kanske vara intressant att veta hur jag kom fram till att jag är bisexuell? Jag har ju aldrig varit kär, men vet det ändå. Egentligen har jag nog alltid haft det i bakhuvudet, för jag har märkt hur jag själv tittat och tänkt på tjejer. Då trodde jag på stereotyper och trodde att om man var pojkflicka, då kunde man vara flata. Jag var ingen pojkflicka, jag var mer en tjej som ibland kunde hugga i. Väl i puberteten och med alla dess problem, försökte jag hitta sätt att fly undan verkligheten. Teven blev min trogna kompanjon på eftermiddagarna efter skolan. Jag fick ett favoritprogram bland alla repriserande b-serier och det var the Ellen Degeneres Show. Det var inte showen som jag var mest intresserad av, nej, det var Ellen själv. Jag tyckte att hon var underbar och följde showen så ofta som jag fick chansen. Ellen är ju öppet homosexuell, men det hade jag inte en aning om. Nu i efterhand förstår jag att jag hade en crush på Ellen och att jag har en viss flatradar. Då hade jag förstås inte insett det, så livet rullade på som vanligt.

När Idol 2006 började kände jag dock den där konstiga sortens beundran igen och den här gången var det Cissi det gällde. Fortfarande ville jag inte riktigt erkänna det för mig själv, men på den första ridlektionen på vårterminen hände det igen. Bland alla andra vanliga ridtjejer fanns en tjej som stack ut. Det var inte hennes klädstil som stack ut, utan hennes utseende. Många jag pratat med tycker att hon ser konstig ut, men jag tycker att hon är vacker. Eftersom min flatradar tidigare inte svikit mig, har jag pratat med henne en del och försökt visa mig intresserad. Tyvärr är hon lite oåtkomlig. Känslan jag får varje gång hon tittar på mig har dock övertygat mig: jag är bisexuell. Det jag har skrivit tyder på att jag är homosexuell, men jag tittar faktiskt åt pojkars håll också.
Jag tycker bara att det är intressantare med tjejer..

Drömprins/prinsessa

Bland Stinas saliga blandning gäster, fanns Darin. Jag gillar honom varken som artist eller utseendemässigt. Under hans sånginslag säger plötsligt Mamms "Tycker du inte att han åtminstone är snygg?" Mitt plågade ansiktsuttryck ger svar på frågan, men hon väljer ändå att fortsätta på samma spår. "Vilken är din typ, då? Hur ser din drömprins ut? Är han lång och mörk, eller är han blond?" Jag skrattar åt henne och det gör också Papps. Först är jag nära att säga att det lika gärna kan vara en drömprinsessa, men väljer att inte säga det på grund av de konsekvenser ett sådant uttalande skulle kunna få. Istället svarar jag: "Jag har inga specifika krav. Faller jag för någon är det inte bara ytan som räknas. Alla delar av en person är lika viktiga. Den person (lägg märke till att jag varken säger han eller hon) jag blir förälskad i kan jag inte på förhand säga är eller ser ut på ett speciellt sätt. Jag är öppen för allt". Efter mitt svar håller Mamms tyst och jag inser att jag har vunnit dagens fajt. Egentligen hade jag en bra poäng med det här, men den tappades bort. Den var något i stil med att det inte bara är utsidan som räknas, men det känns aningen utjatat. Nu skall jag lyssna på Detektivbyrån och sedan bege mig till mina homofobiska släktingar för att titta på The Robinsons.

Yra helger

Helger då jag vaknar tidigt på lördagmorgonen och får känslan av att trilla i sängen (!) är inga helger jag njuter av. Detta är en sådan helg. Det som finns att göra är att inte trilla, utan istället ta det lugnt och försöka tänka (även om det är svårt när man får känslan av att tankarna snurrar runt, runt). Det är vid dessa yra helger som skrivandet går mer framåt än bakåt och det är synd, för när jag äntligen har tid vill jag gärna kunna ägna mig åt det. Nej, ner med yra helger.

Fredagshumor

"Naturgas är billigt och miljöfarligt".

100

Det hundrade inlägget. Borde jag jubla, hurra och fira? Jag gör inget av nämnda, för bloggen är inte värd det. Istället konstaterar jag att:

• Köpa kläder till Good song är ett effektivt botemedel mot deppighet.

• Nationella prov är uppblåsta och egentligen inte svåra.

• Ingen i min omgivning riktigt förstår sig på mitt skrivande. Det gör inte jag själv heller, men jag är en envis jäkel och fortsätter ändå.

Botad

Det har gått nästan exakt två år, men ändå minns jag det lika tydligt som att det skulle ha hänt igår. Jag hade aldrig fruktat tandläkare tidigare och gick med gott mod till vårdcentralen. Tandläkaren upptäckte att min emalj var i princip borta och då kom frågorna "Dricker du mycket juice? Kräks du mycket? Har du ätstörningar? Är det bulimi du har? Du är sjuk!" Hon fortsatte med sin så kallade utfrågning, medan mina ögon tårades. Jag var fjorton år, hade hög prestationsångest och kräktes om vartannat. Det var ingen bulimi jag hade, det var ångest. Hennes ord fick mig att avsky tandläkare och sedan den dagen har jag inte träffat någon.

Tills idag, vill säga. Jag var nervös under hela skoldagen, spände mig och kallsvettades. Mamms lyckades få med mig dit, men försvann in på toaletten och jag blev lämnad ensam i väntrummet. Tandläkaren kom innan Mamms hade hunnit komma tillbaka och utan mitt moraliska stöd följde jag skräckslagen efter den till synes skräckinjagande läkaren. Hon var inte så farligt, trots allt. Det gjorde mig lugnare och jag klarade av att svara på frågor kring min hälsa samt lägga mig i den något läskiga stolen. Hon tog röntgenbilder och grävde runt lite i min mun, innan hon som visade sig vara den riktiga tandläkaren kom in. Även hon var sympatisk och även hon undersökte mina tänder. De verkade nöjda, för mina tänder var tydligen exemplariska och utmärkta. På en fjuttig kvart försvann två års rädsla, tack vare två vänliga kvinnor. Nu är jag botad för livet.

Dagens

Respekt åt folket!

Från tiden då man började lägga saker på minnet, har jag starka minnen av hur vuxna särbehandlade oss barn. Jag har förståelse för att man inte pratar med dem som med en vuxen. Att inte respektera det de säger och vifta bort deras åsikter är något som vuxna borde hålla sig ifrån, men hur många gånger har jag inte varit med om det? Man berättar om något som man då tycker är viktigt och som betyder mycket för en, eller säger vad man tycker i en fråga som man egentligen inte borde säga sin mening i och vad får man då för respons? Oftast skrattas det, "ååh, vad gulligt", eller så ignoreras man för att man har kommit åt en öm punkt. Jag trodde och hoppades att det skulle bli bättre i tonåren, men det blev snarare tvärtom. Nu kunde de ju skylla allting på tonåren, det man sade, det man tyckte och det man kände. Inte blev det bättre av att man plötsligt bubblade av åsikter och starka känslor. Jag har lovat mig själv att, om jag någon gång får barn eller har mycket kontakt med barn, skall jag respektera dem fullt ut. Det kommer bli svårt, för visst lovar man sig själv att man inte skall likna sina föräldrar men man gör det ändå? Respekt är viktigt och borde tillämpas av alla.

Pakt för allas bästa

Tack vare min logiskt tänkande och matematiskt begåvade bror, har jag lyckats få lite pejl på det där med ekvationer. En sak är dock säker: minustecknen är mina fiender. Alltid skall de ställa till det, vanligen när man är intet ont anande och tror att allting flyter på som det skall. Vi har börjat bli lite vänligare mot varandra efter ett flertal strider och nu ser vår framtid relativt ljus ut. Minustecknen har gått med på att inte reta upp mig och jag har kommit överens med dem om att jag inte skall bli sur på dem. Bara minustecknen håller överrenskommelsen tills på tisdag, då vi har algebra och ekvationsprov, är jag nöjd.

Life on mars?

19.30 skall jag titta på reprisen av Musikbyrån special, om David Bowies låt "Life on mars?". Efter det lär det bli tevelöst, för mina föräldrar kommer ockupera teven och jag kommer inte se en glimt av DH. Stackars mig.

Fascination

Fenomenet att jag skriver totalt meningslösa inlägg som ingen läser, fascinerar mig. Kommer det att sluta på samma sätt med min bok?

Hjälp!

Att lära sig någonting som man tycker är tråkigt och tradigt, men framförallt meningslöst, ser jag ingen poäng med. Ofta tycker jag att vi lär oss saker som många inte kommer ha någon nytta av. Jag kommer inte bli ekonom, det vet jag redan nu. Vad jag vill ha sagt är att redan på högstadiet borde man kunna inrikta sig mer på det man är bra på och är intresserad av. Det skulle vara uppbyggt mer som gymnasiet, med kurser. Obligatoriska kurser skulle finnas, men också sådana som är valfria (men man måste ta ett visst antal kurser, det får inte bli någon slappskola inte). Då skulle sådana som jag, som avskyr och är riktigt dålig i en del ämnen, men älskar och är begåvade i en del andra, få utvecklas ordentligt. Det skulle också finnas fler hjälplärare och de som känner att de vill ha extra hjälp, till exempel med matte, skall få det. Även om man har VG, men vill ha en knuff i rätt riktning, skall man få det. Så är det inte nu. Jag får inte utvecklas så mycket som jag vill i ämnen som jag gillar, utan sitter ofta sysslolös på lektionerna på grund av att de andra inte riktigt hänger med. I matten får jag ingen hjälp, nej, för att jag är inte ett geni, men jag har inte heller IG-varning. Alla skall väl ha rätt till hjälp?

Today's

Yrselkickar

En mystisk känsla har funnit hos mig i några dagar. Var och varannan minut snurrar det till i huvudet, som att det spinnar runt och samtidigt får jag en slags kick. Varje gång blir jag lika förvånad. Beror det på den höjda dosen medicin jag intar på kvällarna eller är det något verkligt fel på mig?

Sedan förra sommaren har jag hallucinerat då och då. Den återkommande personen är Alf, som har blivit en slags låtsasvän för mig. Vi pratar om allt, han uppmuntrar mig och tröstar mig. Han finns där när jag verkligen behöver honom. Jag har inte träffat honom på ett tag och det är både bra och dåligt. Jag saknar honom, men samtidigt vill jag inte må så dåligt att han måste dyka upp. Det är inte friskt att hallucinera, det förstår till och med jag, men jag gillar att göra det. Ibland kan det förstås ställa till problem, då jag tror att något händer som egentligen inte gör det. Oftast är det dock härligt. Det är trevligt att fly från verkligheten för en stund och prata med folk som man annars inte skulle ha pratat med. Det jag ville komma fram till med det här avslöjandet är att hallucinationernas uteblivelse kan ha att göra med mina "kickar". Jag vet inte hur jag får det till att vara så, men jag är inte frisk. Jag vill inte söka hjälp, jag vill inte tjafsa med mer läkare och jag vill inte bli diagnostierad.
Summan av kardemumman: jag måste stå ut med mina yrselkickar.

Sleeping beauty

Hey, that's me and my pyjamas. Mamms älskar små, uppmuntrande ord som man möts av vid första anblicken av sig själv på morgonen.
Inte för att jag skulle kalla mig själv för skönhet, inte ens när jag inte har håret på ända och grus i ögonen.

Hoho, bisexuella bloggare?

Det är svårt att hitta någon bisexuell som bloggar. Den enda jag känner till är mig själv och jag har ingenting att komma med, för jag har ju aldrig upplevt något som kan vara av värde att skriva om. Homosexuella som skriver finns det dock gott om och mina favoriter är Bruden och Närabögenupplevelser. Var är ni bisexuella?

Kobra

Säsongstart hit, säsongstart dit. I kväll startar en av mina favoriter, Kobra.

In the future

Utvecklingssamtalsrapport: trenden går uppåt. Det var läskigt att höra Monstret hylla mig med sådan inlevelse. Jag blev rörd av hennes ord. Hon ser fram emot att läsa det jag skriver i framtiden. Klart att hon vill läsa om en demprimerad, bisexuell ateist som slår sig fri från sina föräldrars hårt stramade regler och blir sin egen.

Plana tider

Ett pinsamt dåligt resultat på en ekvationsmatteläxa, en ihopblandning av a.o och d.o på tyskaprovet samt ett sår som blodat ner min vit/svarta kappa skulle för ett år sedan fått mig att gråta och skrika av vrede och besvikelse. Nu är det dock 2007 och jag har utvecklats som person. Jag skrattar åt hur knasigt det kan bli med ekvationer ibland och hur tankspridd jag kan vara. Tyskamojsen kommer jag göra om nästa vecka, så varför skall jag gå omkring och banna mig själv för det som hände? "Ibland blurbar man" för att citera Babbs. Det är skönt att kunna ha roligt åt sig själv, istället för att plåga och ångra sig. Jag gillar att se tillbaka på hur dåligt jag mådde förra året och känna "Yes, jag klarade mig ur det!". Efter en uppförsbacke kommer en nerförsbacke, eller så blir det åtminstone planare.

Dagens bralls

Dagens pyjamas

Klokskap möter dumhet

Ja, jag är ofta lite efter alla andra. Dock måste jag ta upp det här. BISEXUALITET GÅR I MODE? Jaja, så för att det är modernt nu har jag blivit det. Jag har valt det helt själv, på grund av att det är "inne".

Apropå bisexuella, läs dessa kloka ord av mannen jag beundrar.

Six Feet Under

Ikväll startar sista säsongen av Six Feet Under. Jag älskar den, även om den har haft sina svackor. Tyvärr är mina föräldrar emot serien, på grund av att den innehåller homosexualitet. Jag tänker strunta i homofoberna jag bor tillsammans med och se på serien i kväll.

Asiajam

En dag som denna, då man mår allmänt pissigt och egentligen borde plugga tyska, är det trevligt att göra andra saker. Skorna nedan finns på Asiajam, som har kläder och annat som faller mig i smaken.

The winner takes it all

THE ARK VANN! Mina barndomsidoler, de som var de enda jag lyssnade på i flera år. Låten var sämre än många andra de har gjort, men vad gör det? Det är the Ark, sexiga Ola, boogie-woogie, glitter och glamour. Me gusta.

Spotted

Bara för att jag älskar kläder, kommer här dagens klädsel.

Andra Avenyn

Jag spricker nästan av drömmar och mål här i livet. En av dem är att bli skådespelerska, men tyvärr har jag aldrig gått i scenskola eller stått på scen. Plötsligt öppnar sig möjligheten genom SVT och detta. Jag är dock tveksam. Rollfiguren beskrivs som snygg, men det är ju inte jag. Äsch, nu skall jag satsa! Till att börja med skall en fotograf (som jobbar på papps firma, jag hyr alltså inte en egen..) ta kort på mig och jag skall välja ett som jag anser kan skickas med anmälan. Därefter får väl jag bluddra på i anmälan som bara jag kan och försöka visa mina goda sidor, om jag har några vill säga. Nog om mina drömmar, nu skall jag titta på Clara Sheller. I just love SVT!

"Har du bajsat färdigt snart?"

Jag fortsätter på det revolutionerande spåret och berättar om mitt livs första orgasmupplevelse. De flesta ser mig nog som mycket oskuldsfull. Här kommer fakta; det är jag inte. Visst, jag har aldrig haft någon form av sex med varken en tjej eller kille. Jag har dock onanerat kontinuerligt sedan jag var ungefär elva år, "lekt" med olika saker, läst och skrivit sexnoveller samt tittat på mängder av porr. Det är vad som har hållit mig tillfredsställd under alla dessa år.

Jag minns ännu min allra första orgasm mycket tydligt. Vi var i Danmark i några dagar på semester, jag var elva år och ständigt kåt. Huset vi hyrde var lyxigt och hade ett stooort badrum med jacuzzi. Jag släppte alla hämningar och onanerade brutalt där inne. Plötsligt ryckte den tag i mig, mitt livs första orgasm! Det var som att flyga, som att bli hög - den allra högsta toppen av njutning. Jag stönade högt och min mamma knackade på dörren:

"Har du bajsat färdigt snart?"

Hon skulle bara veta vad hennes dotter egentligen hade gjort..

Pang Prego!

Ja, eftersom jag har blivit så revolutionerande den senaste tiden (klippt av mig håret, pratat om HBTQ, stått för mina åsikter,m.m.) har jag bestämt mig för att göra något jag alltid velat göra. Jag vill göra ett eget radioprogram och skall därför försöka få göra ett i P3. Det är inte alltför svårt, om man skall tro det här gänget.

Summeringsdags

Nu när jag har börjat skriva här igen och kommit med nya, friska tag är det nog bra om jag summerar veckan som gått (utan tidsordning, of course).

I torsdags hade jag den mest opsykologiska pianovikarielärare jag någonsin har mött. Hennes skäll fick mig att brista och kranen sattes på. Jag som aldrig brukar gråta bland folk lät tårarna forsa fritt längs mina kinder. De bildade en stor, våt fläck på mina mossgröna byxor. Vikarien märkte ingenting och jag önskade att jag inte var så omärkbar.

Jag bestämde mig för att göra något drastiskt åt mitt skatbo till hår och lät vågorna falla i måndags. Det blev en frisyr som täcker öronen, med snedlugg och lite rufs. Aldrig har jag blivit så nöjd med en frisyr och en hårfrisörska! Ty frissan föll mig i smaken, på många sätt (otroligt söt, snygg stil och med samma smak som jag har).

Mitt utseende har plötsligt sluta plåga mig och om det beror på Duac, som till en början torkade ut min hy, elller att jag har slutat bry mig vet jag inte riktigt. Troligen är det en blandning av båda.

Onsdagens friluftsdag ägnades åt klättring och jag konstaterade att jag är en klumpig sengångare. Nu har jag gjort det, för första och sista gången i mitt liv. Att se Babbs åka kollektivtrafik var väl värt resan.

Det har hänt en hel hög med andra saker också, som att jag har blandat ihop fusion och fission på ett fysikprov, babblat lite väl mycket om HBTQ med mina kompisar, haft nästintill konstant kramp i min ena vad och fått alla rätt på veckans nutidskryss.

Fit for fight

Äh, jag orkade inte. Den nya bloggen lades ner. Jag tröttnade på den och saknade faktiskt den här, där ingen kommenterar eller läser mina inlägg. Jag gillar att vara anonym och omärkbar. Bloggen tänker förändras, till det bättre. Istället för att enbart stjälpa ur mig saker jag funderar på, tänker jag prata mer om saker jag är intresserad av. Det är allt mellan himmel och jord, så håll i er, för nu drar det igång.

Fortsättningen

http://rammos.wordpress.com

Beautiful

Mitt pågående projekt att försöka se det vackra med livet går framåt. Idag har jag, med hjälp av mamms, handlat mängder av underkläder, ett par klänningar och två par byxor. Allt för att göra vardagen lite vackrare. Egentligen var det inte ytligheter jag tänkte på när det gällde det vackra med livet, men det är ju också en del av skönheten. Jag tänkte mer på små saker, som en vacker tavla, en vårblomma eller ett rådjur.

och jag skall göra livet vackert

Papps plötsliga infall att ta en ledig dag från jobbet gjorde mig först lite upprörd och besviken, eftersom jag sett fram emot en dag på stan med mamms. Min motvilja till trots lyckades jag bli på bättre humör och följde med papps på en tur. Vi gick på konstmuseet i Göteborg. Det kändes som att komma in i en annan värld! Inte visste jag att det kunde vara så fantastiskt att titta på konst, både modern och lite äldre. Jag höll modet uppe, även om papps hostade så att det ekade, hans mobil ringde på högsta nivå och han rörde statyerna. Redan när vi tittade på de övre planen var jag totalt hänförd av all konst. När vi sedan kom in i den feministiska delen (som papps inte uppskattade, som den konservativa gubbe han är) tittade jag med stora ögon och försökte insupa allting så gott det gick. Det var underbart!

I väntan på bekännelse

I helgen skall jag bekänna min trosuppfattning. Jag är ateist. Kanske blir jag hemlös, slagen eller satt i terapi, men det är det värt. Jag vill vara mig själv och vara ärlig. Det är blandade känslor som virvlar runt i min kropp. Å ena sidan skakar jag av nervositet, å andra sidan är jag lugn som en filbunke. Det skall bli skönt att äntligen "komma ut". Låt det bära eller brista.

Girlylicious

Hanna och jag hade en "girlylicious" (jag skrattar rått åt tv3.s patetiska försök att locka tittare) kväll igår, då vi lagade intressant mat, tittade på teve och pratade och pratade och pratade. Jag tror att det var precis vad jag behövde.

Lycka

Att gå hem i mörker tillsammans med sin bästa vän, trött efter ett långt träningspass och sjungandes på Vi kommer att dö samtidigt - det är lycka det.

PELLE CARLBERG

Jag är totalt nerkärad i hans musik. Lyssna här

Mopedhysteri

En granne, som för många år sedan var min bäste och ende vän, har nu fått en moped. Jag har fruktat den här dagen ett bra tag och det med all rätt. "TUUUT! Wrooom!" låter det, ofta i flera stämmor eftersom även hans vänner har fått sina leksaker. Mamms skriker "Men nu får ni allt ta och lägga av!", men vad hjälper det? Jag försöker tänka klart och framåt, för så småningom måste den här första febern lägga sig. Vid det laget är jag rädd att min sömn är borta för alltid.

Allting och ingenting

Jag skriver och skriver och skriver. Det känns som att jag kommer ingenstans och överallt. Boken känns ändlös och det finns så mycket jag vill ha med. Det enklaste är att bara skriva, utan fundera på sammanhanget. Jag skriver om allting och ingenting. Det är en härlig känsla.

Bruden

Min skrivlust är inte på tipptopp, men jag kan ändå tipsa om en trevlig blogg jag har läst under en tidsperiod: http://bruden.blogspot.com Jag önskar att jag kunde skriva på det sättet, men tyvärr gör jag inte det. Ingen läser min blogg, så egentligen spelar det ingen roll vad eller hur jag skriver.

Utlämnad

Åh, varför var jag tvungen att lämna ut mig själv på det sättet? Vara så naken, så ärlig och så verklighetstrogen i mitt berättarsätt? Mitt bidrag till nationella proven i svenska, en novell, kommer aldrig läsas av någon mer än Eva. Hon vill inte lämna den vidare på grund av innehållet; mitt självmordsförsök. Jag satt som i en dimma när hon pratade med mig om den, hörde något om att "den var riktigt bra, starkt VG eller MVG". Hon var orolig över mig, ställde enträgna frågor och ville försäkra sig om att jag mår bra. Till sist sade hon "Jag är stolt över att ha dig som elev, Alexandra". GE MIG MVG DÅ, JÄVLA KÄRRING! ville jag skrika, men som alla andra gånger tryckte jag undan min ilska och log mot henne.

THE ARK

THE ARK, THE ARK, THE ARK! Jag har feber. I ungefär sex års tid har jag lyssnat på deras låtar och älskat dem. Äntligen ställer de upp i Melodifestivalen och jag hoppas att de tar alla med storm. Låten är inte i närheten av den bästa de gjort, men räcker troligtvis till en finalplats. Jag håller tummarna.

Sweet sixteen

Min födelsedag har aldrig firats. Jag har aldrig ätit en tårta bakad just för mig, vaknat av att familjen sjungit för mig eller fått presenter avsedda för mig. Inget kalas, ingen fest, inget grattande, inget hurrande och inte ens något prat om min födelsedag. Skall man inte fira att man har tagit sig igenom ännu ett år, utan några större missöden (man lever ju, trots allt)? Idag är jag sexton år och firar my sweet sixteen genom att gå och lägga mig vid nio. Skall det vara så? Ibland önskar jag att mina föräldrar haft en annan religion och färre fördomar. Allt jag vill är att bli lite firad, är det verkligen att begära för mycket?

I rätt riktning

Nu känns det mer verkligt än tidigare och inom räckhåll. Det är övningskörning jag pratar om, för idag har jag fått läkarintyg och anmält pappa och mig till en handledarkurs. Ett steg närmare vuxenlivet, ett litet steg i rätt riktning.

Revolutionerande Alexandra

Ingenting jag gör är tillräckligt bra. Hur jag än gör blir någon missnöjd, besviken eller sårad. Folk klagar och skäller, utan någon märkbar anledning. Jag är riktigt trött på det och snart kommer min bubbla att spricka. Min fina mur jag har byggt upp omkring mig kommer att rasa, falla samman och kollapsa. Det kommer inte gå smärtfritt och säkerligen inte ljudlöst. Snart kommer min revolution ta sin början och jag kommer börja sätta mig upp mot folk, käfta emot, säga vad jag egentligen tycker och stå för det. Jag är trött på att låtsas som ingenting, tacka och ta emot, sopa upp efter andra och höra skitsnack. Här och nu börjar min revolution.

Duktig flicka

Jag känner mig otroligt duktig. Denna dag går till historien som den första dagen i hela mitt liv då jag har tränat - frivilligt. Det var jobbigt, svettigt, hårt, krävande och samtidigt roligt. Min PT uppmutrade mig när jag nästan trillade ihop av trötthet och fick mig att ta i lite extra. Trots den begynnande träningsvärken, vet jag att detta kommer att upprepas. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men: jag gillar att träna.

Jag vill bara vara mig själv

Jag vet inte hur jag skall lägga orden rätt, få dem att låta perfekt och få dem att förstå vad jag vill. I bakhuvudet har jag alltid haft anledningen till all ångest, men aldrig riktigt trott på den – förrän nu. Varför skall religion påverka mitt liv till den grad att jag mår dåligt under större delen av tonåren? Varför var just jag tvungen att ha föräldrar med en udda religion? Jag vill bara få vara mig själv, säga vad jag tycker och skita i sekter. Jag måste, måste, måste berätta. Annars kommer ångesten, depressionerna och utseendefixeringen över mig och säkert värre än innan. Är inte hälsan det man skall prioritera? Jag vill må bra, svindlande bra, åtminstone i själen. Jag vill våga bli kär, våga ha sex och våga vara mig själv. Jag vill släppa loss, bryta alla löjliga regler och dansa av glädje. Jag vill leva mitt eget liv fullt ut, opåverkad av andra.

Den värsta reaktionen jag skulle kunna få är förnekelse. Alltså, att de inte bryr sig och inte tror på det jag säger. Att de tror att det är en tonårsgrej, att jag har fått en fix idé och att det snart går över. Borde inte mitt totala ointresse och oegangemang för religionen vara bevis nog? Det fanns en tid då jag trodde att jag kunde lura mig själv till att tro på det. Då trodde jag att jag kunde spela med, le och låtsas som ingenting. Nu vet jag betydligt bättre. Det kan aldrig bli så. Jag vill inte låtsas vara någon jag inte är. Jag vill bara vara mig själv.

Schlagernörd

Antingen är det tradition, eller så är jag en nörd. Troligen är det en blandning av båda. Här kan man lyssna på bidragen som skall tävla ikväll: http://www.sr.se/cgi-bin/mall/artikel.asp?ProgramID=2521&Artikel=1162146

Den gråa vardagen

Jag vet inte om jag står ut med vardagen längre. Samma tjat, samma lärare, samma elever, samma visa dag ut och dag in. Mina historier kryddar jag till, för att liva upp för andra. De ser inte hur jag gråter och skriker och jämrar mig. Allt de ser är mitt leende. Jag är bra på det nu, att spela. Ingen märker om jag är deprimerad. Jag vill inte att de skall se. Jag vill inte bli särbehandlad. Jag vill inte leva längre, men jag måste. Vem skulle annars leva mitt liv?

Good Life, and Good Luck

Jag borde bli en bättre människa, på många sätt. Någonstans måste man börja och därför skall jag börja träna. Första passet blir i morgon. Wish me good luck!

Gnafs

Det är först nu, efter åratal av dagbokskrivande, som jag förstår att det här är vad jag skall göra. Jag skall skriva färdigt självbiografin och få den utgiven. Det kan hjälpa andra att läsa om det jag har gått igenom: kräkningar, illamående, ångest, press, stress, tafatta psykologer, antideprissiva mediciner, en hjälpande låtsasvän, fundamentalister, överbeskyddande föräldrar och upptäckandet av ens sanna identitet. Boken skall även ta upp hur det är att komma ut med sin sexualitet och religionsuppfattning. Mina föräldrar kommer att hata det, både vad jag är och min sanningsenliga bok. Jag har planerat att berätta ALLT nästa månad. Då har medicineringens biverkningar släppt och de kanske kan lyssna på vad jag säger. Det jag fruktar allra mest är att de viftar bort det som ingenting. "Det är en tonårsgrej, det släpper snart, om något år är du normal. Du kommer förstå att det vi gör är rätt och ångra dig senare. Gå med nu, det är det bästa för dig." Jag skakar av rädsla vid blotta tanken av att de säger upp all bekantskap med mig. De kanske inte längre vill ha med mig att göra, sladddottern som gjorde revolution? Sanningen är det enda rätta. Jag kan och orkar inte ljuga längre, jag vill vara mig själv fullt ut.

Älskade drömyrke

Jag känner mig otillräcklig. Det finns så mycket jag vill göra, men jag har inte tid för allting. Ju mer jag läser och hör om hur svårt det är att få en bok publicerad, desto mer eggad blir jag att fortsätta. Jag skriver och skriver och skriver. Tidigare skulle jag har bävat inför stunden då jag skall korrekturläsa, sätta samman och göra det fruktansvärda, följa uttrycket kill your darlings. Nu ser jag framemot att kämpa med mina texter. Jag vill ju att de skall bli så bra som möjligt och därför krävs hårt arbete. Kort och gott: jag älskar att låtsas vara författare!

Mitt liv består av lögner

Mitt liv består av lögner. Jag vet inte riktigt när det började, men det måste ha varit när jag var ganska liten. Redan då var det lätt att slinka undan med hjälp av lögner. Lögner hjälpte mig att inte bli utskälld, vilket var något utav det värsta jag visste. Hur många gånger ljög jag inte för att underlätta, för att täcka över det som inte var bra och skydda folk från saker de inte borde få höra? Jag kunde inte ljuga om småsaker, som om jag hade ätit eller tvättat mina händer. När det kom till viktigare saker, eller saker som var viktiga då, gick det nästan för lätt att ljuga. Det värsta av allt var att jag inte ens skämdes efteråt. Jag hade ingen skam i kroppen och fick inte dåligt samvete. Än idag ljuger jag. Motiven är desamma. Jag ljuger för att hjälpa, både mig själv och andra. När det inte längre hjälper, kommer jag att sluta. Än så länge består mitt liv av lögner.

Promises hard to keep

Att jag inte har upptäckt sidan tidigare känns som en förlust, men jag är glad för att jag nu har hittat den. Det är qruiser jag pratar om. Ett riktigt bra community främst för homo, bi och transpersoner.

Hanna och jag gick in i ett tomt klassrum under samhällskunskapen, där vi diskuterade religion på ett befriande sätt. Det var så skönt att prata ut och släppa alla hämningar. Mitt mod har stärkts och jag vet att jag snart kommer att bli redo att berätta, men ännu är jag orolig.

Varför var just mina föräldrar tvungna att vara medlemmar i en sekt och hata homosexuella? Jag önskar att de var som alla andra; firade högtider, svor och tillät mig att bli kär. Nu är det och kommer inte heller bli så, alltså får jag vänja mig och förstå att jag aldrig kan bli som dem. Jag kan inte tro på något som låter osannolikt. Jag kan inte låta bli att vara bisexuell, för det är jag av naturen. Åh, att allting skall vara svårt. Jag har lovat mig själv att komma ut, på båda sätten, innan min bok är färdig. Det gäller att jag lyckas hålla mina löften.

Sladdbarnslivets baksidor

Mina föräldrar har fått ännu en dålig vana: de döljer viktiga saker som rör mig. Min medicinering, mina läkarbesök och många andra saker som berör just MIG döljer de information om. Mina föräldrar ljuger bara för att få mig att må bättre. De ville inte ens säga vad min medicin heter, de bara gav mig en karta med piller. Igår fick jag veta vad jag käkar: antidepressiva. Man bugar och bockar för den informationen.

De vill helst inte släppa iväg mig i morgon kväll, då niorna i skolan skall gå på Cats i Göteborg. Jag kommer att bli bortrövad, våldtagen och rånad. Jag kommer att komma hem "bussent" och skippa skolan på torsdag, är vad de säger. Jag blir myndig om två år och har ALDRIG varit ute sent på kvällarna, druckit, knarkat elller knullat runt. Tack för det förtroendet.

Pessimist - javisst!

Det känns som minst tre månader sedan det var jullov. De senaste veckorna har gått fort, lite läskigt fort. Det har hänt så mycket, men ändå så lite. I skolan har både brandlarmet och strömmen gått, vilket har varit både skrämmande och roligt. Min bok har börjat ta form, Hannele har verkat uppriktigt sagt hata mig, jag har läst mängder av böcker och gråtit mig till sömns nästan varje kväll. Jag har fått en ny medicin, som förvärrar snarare än förbättrar. Värre ångest, depression, trötthet och yrsel är vad jag har drabbats av. Idag har jag somnat tre gånger - mitt på ljusa dagen!

På monstrets lektioner svarar jag i princip hela tiden och det gör henne glad, det märker jag. Är jag själv glad? Ärligt talat, jag är inte särskilt lycklig. Jag finner ingen mening med allt det här; att gå i skolan en mängd år till, jobba en hejdundrans massa år, gå i pension och sedan dö. Man kan kalla mig pessimistisk eller drogpåverkad, men just nu känns det mesta tämligen meningslöst.

PERFEKT

Min bok börjar ta form. Jag älskar att ha skrivarlust, att låta orden flöda fritt och slippa all press. Titeln är satt och jag är glad, tralala!

Mission impossible

Jag älskar att titta på filmer med Hanna, särskilt filmer i stil med You and me and everyone we know och the Squid and the Whale. En av mina många fåniga drömmar är att göra en film. Inte en film bland alla andra, utan en riktigt bra film. Går det?

Mr Saturday

Ibland, nästan dagligen om jag skall vara helt ärlig, blir jag frestad till att gå över till den andra sidan. Att sitta här uppe vid datorn, där de inbjudande takbjälkarna finns, gör mig sugen på att hämta en bit rep. Det var endast ett par månader sedan jag hängde just där och dinglade, då bältet (det var vad jag då använde) gick av och jag åkte ner med en duns på golvet. När jag satt där på golvet gjorde jag en överenskommelse med mig själv: jag skulle ge livet en sista chans, ett år att visa vad det går för. Om jag känner på samma sätt den femte november 2007, exakt ett år senare, skall jag ta livet av mig.

Fredagsgrubblerier

Kuratorn tycker att jag skall "komma ut". Hon känner till att jag är ateist, men inte att jag är bisexuell. Det senare vet ingen om. Jag önskar att jag kunde berätta för alla om allting, komma ut och må bra. Det tynger mig att behöva dölja sanningen för alla. Mina föräldrar kommer att bli arga, besvikna och ledsna. De kommer säga: "Det går över, det är bara en period du går igenom". Jag önskar att mina föräldrar kunde acceptera homosexuella och ateister.

Jag spelar en roll

Jag spelar en roll
i det där som kallas skola
jag är tönten, som ingen märker
jag är där, men inte på riktigt
jag svarar rätt, men tänker på annat
jag pratar med "vänner", men pratar egentligen med någon annan

Jag spelar en roll
i det där som kallas skola
jag läser högt, men ser inte orden
jag skrattar, men gråter inombords
jag ser ut att vara lycklig medan hatet växer inom mig
Jag är i min egen värld
och där trivs jag

Thanks, God

Det blir ingen resa till Norrköping, tack och lov!

Kindhearted

Min föräldrar gillar att dölja saker för mig, har jag märkt. Idag släppte de en "trevlig" bomb: på fredag och lördag skall vi vara i Norrköping. Vi skall hälsa på tjocka släkten och mammas döende faster. "Åh, vad stor du har blivit! Det var sååå länge sedan vi sist såg dig!" Till det blir man ihjälkramad. Nej, tack! Jag vet bättre sätt att spendera de sista dagarna av mitt lov på, men jag får väl låtsas vara en trevlig flicka. Jag är egentligen ganska godhjärtad.

Welcome, 2007

Ett nytt år är här. Nu skulle jag kunna lova mig själv mängder av saker, som att jag borde städa mitt rum oftare, hjälpa till mer hemma, planera min tid, inte bita på naglarna när jag blir nervös, sluta ljuga, m.m. Jag tänker avlägga ett nyårslöfte: under 2007 skall jag satsa på att må bra. Min hälsa skall prioriteras.

Vårterminen tänker jag göra till den mest lyckade terminen under mina skolår. Jag tänker försöka höja mig i princip alla ämnen som jag kan höja mig i och behålla de högsta betygen. Eftersom all min energi kommer att gå åt till att må bra, kommer jag inte oroa mig över onödiga saker (som prov och hur jag ser ut). Jag tänker plugga som en liten blådåre, så att jag äntligen kan bli nöjd när jag läser betygspappret. Mitt utseende skall jag försöka att inte tänka på. Jag skall strunta i allt skitsnack, alla viskningar och sneda blickar. Jag tänker vara mig själv, helt och hållet. Detta kan låta konstigt, men jag ser framemot vårterminen. Den skall kompensera alla terminer då jag mått dåligt och särskilt terminen förra året. Jag längtar efter att sätta igång, överraska alla och helst mig själv. Under 2007 kommer jag avsluta en bok, en cd och en film, men framförallt: jag skall må BRA, BRA, BRA - på riktigt.

Goodbye, 2006

Här kommer då min personliga sammanfatting av året. Jag kan konstatera att detta år har varit det värsta i mitt liv. Förra året gav jag namnet Mitt spyår, men jag tar tillbaka det nu. 2006 kan jag kora till mitt spyår. Jag har aldrig kräkts så mycket innan, aldrig känt så mycket ångest, hatat mig själv så mycket eller velat dö så gärna. Självmordsförsök har det blivit, men efter försöket bestämde jag mig för att skriva min bok och sedan dess har jag hållit mig ifrån att avsluta mitt liv. 2006 var året då jag trodde allt skulle bli bättre, men istället blev det bara sämre. Vårterminen minns jag som ett mörkt hål, fyllt av spyor, stress, prov, en dålig kurator, skrik, gråt och blod. Jag missade totalt 22 dagar av vårterminen. Sommaren var nog den bästa i hela mitt liv. Bella fick ungar, solen sken och jag mådde kanonbra - särskilt i jämförelse med vintern/våren. Det hände egentligen inte så mycket under sommaren, jag hade en välbehövd vila. Jag slutade skära mig, på grund av den enkla anledningen att folk kan märka att man mår dåligt - vilket jag verkligen inte vill. BUP kom in i mitt liv och alla mina fördomar besannades, men som tur var lyckades jag dumpa dem för ungefär en vecka sedan.

Kaninungarna fick bra hem. Bella började tävla efter sin mammaledighet och tog placeringar på nästan varenda start. Nora, "Haren", flyttade hit och även hon plockade på sig en del placeringar. Zack dog och jag fick en mörk hemlighet på samvetet.

Hösten kom och jag fick en slags comeback. I början var skolan intressant, jag älskade att lära mig saker och att må bra. När proven började igen, började också min ångest. Jag hade blivit bra, nästan en expert, på att dölja hur jag mådde. Dessutom hade jag blivit ohyggligt bra på att ljuga, men bara när det handlade om viktiga saker (som hur jag mådde). Under vardagarna mådde jag bra, jag kunde skjuta undan alla känslor och spela en roll. Helgerna var hemska. Jag kunde inte behålla någon mat - jag kräktes bara upp den igen. Under praoveckan och höstlovet fick jag i princip inte i mig någon mat överhuvudtaget. När skolan började igen kunde jag lätt ljuga om min trevliga praovecka och sköna lov. En ny kurator började på skolan, som jag träffade då och då. Jag har träffat en del kuratorer, psykologer och psykiatrier och hon är den bästa av dem alla. Med henne kunde jag öppna upp mig och tala klarspråk. Hon har hjälpt mig, även om hon kanske inte är medveten om det. Fortfarande finns illamåendet och ångesten där, men det är betydligt bättre.

2006 var året då jag kom underfund med att jag är ateist och bisexuell, men innan dess hade jag funderat både på om jag skulle bli buddhist och om jag var asexuell.


Årets känsla..
Illamående.

Årets mest misslyckade..
Vårterminen.

Årets mest lyckade..
Beslutet att låta Bella har kvar sina ungar, som ledde till hennes comeback.

Årets överraskning..
Bellas och Zacks tjuvparning samt musikbetyget.

Årets tabbe..
Missade att be om skjuss hem och tvingades gå hem i beckmörker, i vägrenen på en 90-väg.

Årets i-landsproblem..
Min hy.

Årets sämsta betyg..
IG i Hemkunskap. Jag visste inte att runda, goa och snälla tanter kan vara så oförstående om hur man mår.

Årets mest beundrade person..
Jane Austen. Att kunna skriva riktigt bra är få förunnat, men att skriva böcker vars berättelser håller i flera hundra är desto ovanligare.

Årets film..
Brokeback Mountain. Lågmäld cowboykärlek, som inte lämnar någon oberörd.

Årets låt..
Crazy - Gnarks Barkley. Inte den mest originella, men låten är ju underbar!

Årets wannabe..
Natalie Portman - både snygg och begåvad.

Årets comeback..
Bella, efter sin mammaledighet.

Årets vän..
Alf. En låtsasvän kan ibland stötta mer än en riktig person.

Årets klädesplagg..
Klänning. Snyggt, lätt att få på och av och skönt att ha på sig.

Årets bloggare..
Rödluvan. Jag gillar bilderna och hennes inlägg, även om jag inte vet någonting särskilt om henne. Det skall bli spännande att följa henne i USA.

Årets köp..
iPod, MacBook och Yamaha DGX620.

Yamaha DGX620

Jag är en bortskämd unge. Idag fick jag ett superbt piano, som jag verkligen inte förtjänar. Det kommer att ta mitt pianospelande till nya höjder, med alla sina funktioner som jag ännu inte förstår mig på. Att vara i musikbutiker är intressant i sig, för där finns alltid gott om lite underliga människor. I butiken där vi köpte pianot, var t. o. m. personalen konstigare än kunderna. Det är ganska trevligt ändå, med lite underliga figurer. Jag tyckte dock synd om den stackars rockpojken som nästan bräcktes under tyngden av pianobärandet..

Inga hemligheter här, inte

Kära läsare, som endast består av min låtsasvän Alf, ni kanske fick en smärre chock när ni igår fick läsa att jag är bisexuell? Det är dags att jag förklarar mig. Först för ett par veckor sedan förstod jag att jag är det. Det kom som en blixt från klar himmel: jag ser och tänker på kvinnor och män på samma sätt!

För allas bästa

Jag måste berätta det snart, så snart som möjligt. De måste få veta sanningen, för allas bästa. "Kära mor och far. Jag kommer aldrig bli ett Jehovas vittne. Just det ja, jag tror att jag är bisexuell också." Tjoff, där rök det hemmet! Jag vågar inte, men jag skall tvinga mig själv att berätta. Min sexuella läggning kanske jag kan vänta lite med, ett par år eller så.. Min syn på religion måste de dock få veta så snart som möjligt. Jag är ateist och jag vill kunna stå för det. Åh, var mina föräldrar tvungna att tillhöra ett annorlunda samfund?! Nu måste jag göra jobbiga val som kan både såra och uppröra.

ARKEN

är en av jokrarna i Melodifestivalen 2007. Jag lyssnar och tittar, spänd av förväntan.


"Har du skickat in ett bidrag?" You´ll never know, dear mummy.

Let's go to the shrink, folks

Mina föräldrar behöver gå i terapi. Detta har jag kommit fram till efter flera års studier av deras liv. Kvällens observation av vinspillning under Snapphanar gjorde mig än mer säker på denna punkt. Att en gnutta vin kunde väcka så starka känslor hade jag ingen aning om. Mer (bra) terapi till folket!

Samtal mellan mor och dotter på kvällskvisten

Apropå Mel Gibson:

"Vad tycker du om att han dricker så mycket alkohol då?"

"Jag tycker att det är underbart roligt!"

Personligen tycker jag att det är underbart roligt när mammor inte lyssnar ordentligt på sina döttrar.

Bye, you slow organisation

Jag har dumpat BUP. Kanske har jag skådespelartalanger, ändå? Nästa år skall jag banne mig gå en dramakurs, bara för att ta reda på det.

Utanförskap

Jag har försökt skriva en bok i flera år. Det har inte gått, det har inte blivit bra, jag har inte haft tid och det har varit hopplöst. I flera månader har jag planerat att ägna jullovet åt att skriva. Nu, när det äntligen är här, har jag tappat all skrivarglöd och lust till att skriva. Jag som har väntat på det här, får inte ur mig ett endaste vettigt ord.

Jag hatar julen. Jag hatar att behöva svara på alla frågor; förklara varför vi inte firar det, varför jag inte firar det när jag inte ens tror på det, om jag saknar presenterna (jag har aldrig fått några på julafton, så varför skulle jag sakna dem?), osv. Jag är trött på det där nu. Samma visa varje år, samma frågor, samma tveksamma svar och samma känsla av utanförskap.

I say: Thank you for the music

Sista dagen i skolan år 2006 är över. Jag har fått mina betyg nu. De visar vad jag gillar och inte gillar. Ett betyg fick jag en smärre chock över, men en bra sådan. Musikläraren höjde mitt betyg från G till MVG! Alla dessa piniga uppträdanden, pluggande på läxor och sjungande på lektionerna gav utdelning. Tack, Göran!

My choice

NO och jag går inte ihop. That´s fact. I helgen tror jag att jag skall söka. Jag skall göra ett viktigt val, ett val som kommer att påverka mig i tre år. Visst, det går att byta, men jag vill välja rätt från början. Jag tor att jag väljer rätt. Språk och SO är mina ämnen, även om jag inte är särskilt bra på dem. Alltså gör jag rätt val när jag väljer samhäll med språkinriktning.

Nu skall jag titta på Kobra och känna mig mogen.

Så svensk är jag

Jag svarade inte i telefonen förut, för jag är en osäker svensk som inte svarar om det är ett nummer jag inte känner igen. Lite senare sökte jag på numret och jag blev glad för att jag inte svarade. Det var rektorns nummer.

Just depressed, that's all

Måste det kännas såhär? Jag vet att jag kommer att ångra mig i efterhand, men ändå känner jag såhär. Jag vill inte gå utanför dörren. Jag vill vara inne på mitt rum, lyssna på musik och skriva. Jag vill inte visa mig för någon, inte äta, inte plugga och inte prata. Allt på grund av hur jag ser ut. Jag blir illamående av det, men jag vill inte känna på det sättet. Jag önskar att jag kunde acceptera hur jag ser ut och ta mig utanför huset på helgerna. Istället isolerar jag mig och umgås enbart med mig själv. Jag står inte ut med det, men på samma gång orkar jag inte ta tag i det. Det är skönt att inte utsätta sig för folk, oväntade möten och folksamlingar. Jag har, trots allt, lyckats spela flera gånger inför klassen i skolan. Det är framsteg det! Så småningom klarar jag säkert av att vara ute bland folk också på helgerna. Allting kommer ju att bli bättre om ett par år, försöker de övetyga mig om. Jag är redan övertygad om att det, men jag vill må bra NU!

Anger, but no reaction

Att jag blir arg och inte gör något, blir ett allt större problem. Idag avslöjade den feta bildläraren mitt betyg i bild. Jag hade på känn att det inte skulle bli bra, men att hon inte ens hade tittat på en del bilder som jag har gjort gjorde mig upprörd. Jag ville skrika rätt ut, säga: "Du har fått mig att hata bild". Istället gjorde jag.. ingenting. Just precis, ingenting gjorde jag. Jag är arg på mig själv, men mest arg på läraren som gav mig urusla poäng på ett prov - trots att jag hade ritat som man skulle göra. Jag känner mig orättvist behandlad, eftersom folk som ritar sämre än vad jag gör (de existerar faktiskt!) fick bättre än mig på provet. Jaja, vissa lärare och ämnen går inte ihop med mig. Hanna uppmuntrar mig genom att säga: "Hon kanske inte förstår din konst". Jag får försöka tro på det.

Hanna och jag spelade upp Echo Chamber på musiken. Det gick inte heller bra. Jag fick inte bra på soprovet, tvingades gå hem utan jacka och hittade ingen vettig mat när jag kom hem. Det bästa idag var morgonen, som jag annars brukar tycka illa om. Min hy har blivit liite bättre, vilket gjorde att jag hade en halvtimme över. Den ägnade jag åt julkalenderstittande.

Allt detta tjafs om jul. "Har du köpt julklappar ännu?" "Vad önskar du dig?" Snart MÅSTE jag berätta för dem hur det ligger till. Hanna är den enda som vet. Igår berättade jag för kuratorn och stjälpte ur mig saker som jag aldrig har berättat för någon. Det kanske är bäst att jag förklarar mig? Mina föräldrar och mina syskon är jehovas vittnen. Jag är inte det, men jag vet att de vill att jag skall döpa mig snart. När jag var yngre följde jag med på deras möten, försökte bli intresserad och t.o.m gå ut i tjänsten (jag som inte gillar människor!). Vid något tillfälle började jag tänka ännu mer själv, ställa frågor som jag inte fick ordentliga svar på och bildade mig så småningom en egen uppfattning om religionen. Jag tror inte på det. Det håller inte. Jag tycker att det är en slags sekt, som försöker har kvar sina medlemmar genom att ha möten flera gånger i veckan, inte låta dem umgås med folk utanför den eller se på "världsliga saker". Jag har ännu inte berättat för mina föräldrar definitivt att jag inte tänker gå med. De tror att jag just nu går igenom någon slags fas och att jag snart börjar gå med på mötena igen. Jag är inte säker på att de kommer att acceptera mitt beslut, eller acceptera mig. Jag har hört om hur folk som har gått ur församlingen och sedan blivit utstött av sin familj. I och för sig har jag aldrig gått med och jag tror (och hoppas) att mina föräldar inte skulle göra så. Jag hoppas att de kommer förstå att jag inte tror på det. Jag gör bara inte det och har nog aldrig riktigt gjort det. Jag är ateist, än så länge. Den enda religionen som intresserar mig är buddhism. "Livet är ett långt lidande" tilltalar mig, för det är sant. Kuratorn tror att det här med jehovas vittnen kan vara en del av mitt press&stressproblem. Jag kan bara hålla med. Även om jag nu vände mig bort från religionen, vet jag inte om jag skulle fira högtider. Jag vet ungefär hur man gör, men jag har aldrig gjort det. Det här året var första gången jag såg ett luciatåg. Äh, nu skall jag sluta sitta här och prata religion. Dags för lite fredagsnöje.

Back in town

Hanna är hemma igen. Det kändes inte som jag hade hoppats, nej, jag blev lite besviken där. Jag trodde att jag skulle bli glad och upprymd av att hon är hemma igen, men ingen av dessa känslor kom fram.

Jag hatar mig själv. Känslan snurrar runt i mig hela tiden, utan avbrott. Jag känner den mest i skolan. Det är hemskt, gör att jag vågar mindre och gömmer mig mer. Det ringde nyss på dörren, men jag öppnade inte. Jag gjorde det inte på grund av mitt fula nylle. Det är patetiskt, jag vet det, men känslan är så stark! Jag visste att det var någon som jag ville träffa, jag bara vet att det var det, men jag öppnade inte. Snart måste jag lägga av med de här fjanterierna. Ja, från och med nu skall jag inte hålla på och tjafsa om hur jag ser ut. Nej, jag skall strunta i det och försöka må bra. Det är viktigast att må bra, det har jag fått veta nu.

Spanskabetyget är avklarat, läraren verkar nästintill avguda mig och tur är väl det. Ett besök från IB-programmet har gjort mig osäker, för nu är jag sugen på att välja den utbildningen istället. Engelska är ett viktigt språk och det skulle vara fantastiskt att vara bra på det, men samtidigt - vad jag skall jag bli? Vill jag plugga utomlands och kanske till och med jobba utomlands? Nu känner jag inte för det, men det hör till mitt utséendeproblem, men om ett par år kanske jag är sugen på det. Om jag går samhäll med språklig inriktning, vad skall jag då bli? Psykolog, lärare, översättare, tolk? Min stora dröm är att bli författare, men det kommer jag inte att bli. Visst, jag skriver på en bok, men jag vill vara bra på det också. Psykolog verkar annars vara ett intressant yrke, men klarar jag av det? Vad vill jag bli? Vad vill jag göra om 10, 20, 30 eller 40 år? Jag är bara femton år för fan! Här skall man välja sin framtid, veta vad man vill bli och vara säker på det. Jag blir bara mer och mer osäker, jag som var så säker för ett par månader sedan..

Seger från oväntat håll

Mitt i allt mörker finns det tydligen ljus. Igår, på en tävling i Skåne, vann en av mina uppfödningar sin klass! Jag är oerhört stolt över Sarek, som han heter. Jag som inte trodde att de skulle kunna hoppa, de där små rackarna.

Ogenomförbart

Den här veckan har varit den värsta veckan under hela terminen. Då jämför jag med veckor då jag bara har kräkts och inte kunnat äta, veckor då jag har haft nervösa sammanbrott och veckor då jag har varit ordentligt deprimerad. Jag har mått någorlunda bra den här veckan. Jag har överlevt fem prov, varav bara ett av dem var oförberett. Matteprovet ville jag slippa, men tji fick jag. De lovar guld och gröna skogar, eller åtminstone att jag skall slippa ha prov - men vad får jag? Jo, jag får inte ens hjälp med ett kapitel i matten som jag inte förstår. Jag misslyckades totalt på matteprovet, men jag varnade Ingo innan. Han lät mig inte slippa, han hjälpte mig inte, nej, han kom med orden: "Det fixar du!" Det är inte han som går runt och hatar sig själv, som har en enorm press på sig själv och inte vill misslyckas med prov.

Den ljugande fjortisen har erkänt och bett om förlåtelse. Det verkar som att spanskaprovets resultat skall räknas ut. Jag är glad över det, men tycker att tjejen kom undan för lätt. Det är inte precis som att det var första gången hon fuskade, bara första gången hon tog ett prov.

Veckan har som sagt varit hemsk. Jag har skämt ut mig själv två gånger inför publik. Kan ni förstå hur det känns för någon med social fobi? Det bästa under hela veckan var mitt kemiprov, som jag först trodde att jag fick IG på. Ibland överraskar jag mig själv, för jag fick ett starkt VG! Jag som inte ens förstod vad jag skrev..

Jag vet att jag bara skriver om saker som inte betyder något, men det är så mitt liv är. Det mesta kretsar kring skolan. Det kan tyckas vara lite sorgligt, men så är det.

Min hy förstör mitt liv. Det finns så mycket som jag vill göra, som jag inte gör på grund av den. Idag, till exempel, tillbringade jag flera timmar inlåst på mitt rum för att en storebror var här och hälsade på. Jag hade inte gjort mig iordning och ville inte visa mig. Det är patetiskt, jag vet, men jag klarar inte av att vara ute bland folk utan att ha täckt över dem. Vad jag vet är det ingen som känner till att jag har dem, på grund av all tid jag lägger ner på att dölja dem. De hindrar mig ändå, på många sätt. Jag vill kunna sova över hos folk, jag vill våga prata med folk, jag vill våga gå på konserter, jag vill så mycket! Jag klarar inte av att genomföra de där sakerna på grund av mitt lilla problem. Jag blir aldrig nöjd med hur jag ser ut, inte ens när de inte syns. Jag känner dem, jag vet att de finns där och de plågar mig som bara de kan. Egentligen är det väl psykiskt, men det som psykologen föreslår kan jag inte genomföra. Hon ber mig gå till skolan utan smink.

New member

Once again I have joined the dark side. I must confess that I do like it very much.

Just an ordinary teenager, you know

Jag hatar allting. Tonåren är de bästa åren, eller hur?

Far away

Jag förstår inte det roliga i att retas med en tönt. Det tjänar ingenting till, förstår de inte det? Jag rör inte en min, inte en endaste fena. Inom mig bubblar ilskan och jag vill skrika rakt ut, men jag gör inte det. Istället sluter jag mig som en mussla, en riktigt sur mussla. Ingen ser mig, ingen bryr sig om mig. Jag hatar dem, men allra mest hatar jag mig själv. Jag vill ha piller mot det här nu, riktiga piller som faktiskt hjälper. Mitt datum känns långt borta, glädjen känns långt borta och Hanna är långt borta..

Nonsens

Ibland blir jag arg, riktigt hejdundrande arg. Idag blev jag det, för att spanskaproven vi skrev igår inte gäller. Någon irriterande fjortis hade tagit ett av proven innan vi hade det och fuskat. Ingen ville erkänna och själv satt jag där som ett fån och förstod ingenting. Läraren lät oss gå efter tio minuters skäll. I morgon skall vi ha ett "oförberett" prov. Jag är redan nervös. Jag som tyckte att det gick ganska bra på provet, skall nu tvingas göra ännu ett prov och försöka överleva det. Prov är det värsta jag vet, på grund av hur jag mår av dem. Jag hatar alla dessa korkade fjortisar. Om de nu måste fuska, kan de väl åtminstone göra det lite snyggt? Att ta ett prov och ha det i en vecka är inte särskilt diskret.

Färdigtjafsat. Jag är en egoist. Det är säkert du också. Jag hatar mig själv. Det gör säkert du med. Min blogg är tråkig. Det tycket nog du med. Ja, jag är patetisk. Det är jag det.

Jag orkar inte med skolan något mer. Igår gjorde jag två prov, i morgon skall jag ha ett extra, på torsdag är det matteprov och på fredag soprov. Fem prov sammanlagt. Jag är en stressad tönt för tillfället. Jag vill så mycket, men lyckas inte ens göra hälften av det. Jag känner mig ensam. Knappt någon vill prata med mig, även om jag försöker prata med dem. Jag får försöka lita på vad Babbs säger, att när jag börjar gymnasiet lever jag upp på nytt. Jag hatar min klass, eller större delen av den. Deras liv består av fester, öl, sex och IG:n. De tror dessutom att de vet allting om mig. Det är lätt att placera in mig i ett fack, men det är inte enkelt att lära känna mig på riktigt. Hanna vet mest om mig, mer än vad mina föräldrar gör. Jag känner att jag borde sluta sitta här och skriva skit.

Meningslöst, patetiskt, ensamt

Jag hatar mig själv otroligt mycket. Mitt utseende, hur jag ser ut - allting. Jag vet inte vart jag skall ta vägen, jag är ju fast i min kropp 24 timmar om dygnet. Jag hatar lärarna, eleverna, proven, projekten, läxorna, skolan överhuvudtaget. Gymnasiet känns som det enda ljuset i den långa, mörka tunneln. När Hanna är borta känns allting extremt tungt. Jag saknar henne mycket. Folk tycker att jag ser ensam ut och försöker bry sig om mig. De lyckas inte med att få mig lite gladare, om det nu hade hoppats på det. Jag ler mindre nu, får ännu sämre hy och har värre social fobi än tidigare. Jag vill inte tillbaka till det där stället, som bara får mig att må dåligt. De ljuspunkter som fanns är borta, eller så har jag glömt bort dem. De är meningslösa för mig.

Latare än många andra

Jag är sur på mig själv. Både igår och idag har jag försökt plugga, men jag är otroligt lat och har inte riktigt orkat. Kan alltid skylla det på att jag är förkyld, men ärligt talat, jag har undvikit att plugga. Det är jag själv som får lida för det och därför är jag sur på mig själv. I morgon kommer att bli riktigt jobbigt för mina nerver, på grund av två prov och att jag saknar Hanna. Det är tråkigt att skratta för sig själv åt saker som ingen annan än Harriet och jag skrattar åt.

Har funderat på det där konstiga som hände/inte hände i fredags. Vid en händelse blir allt svart och jag minns ingenting. Hur gick egentligen det där till? Jag lär aldrig få svar på den frågan.

Ångersfull

Mobys låtar går på repeat, jag känner mig bakfull och vill allra helst bara försvinna. Igår drog jag förhastade slutsatser och det ångrar jag nu. Hur kan jag vara så dum?!

Istället för att tycka synd om mig själv, borde jag plugga. I veckan mådde jag ganska bra och tackade ja till två prov på måndag. Än en gång, hur kan jag vara så förbaskat korkad?! Hela helgen kommer att bli förstörd av kemi-och spanskapluggande.

Måste se the Science of Sleep snart. Jag älskar Michel Gondrys Eternal Sunshine of the Spotless Mind och hoppas att den här filmen är lika bra. Nästa år ser jag fram emot Tim Burtons Sweeney Todd.