Jag skyller på Fab5

Jag har fördomar. Några av dem förstärktes denna helg, då vi (föräldrarna, kaninerna och jag) befann oss i Skåne för att tävla i kaninhoppning (inte min föräldrar, bara kaninerna och jag). Vi övernattade på en mysig och hemtrevlig liten gård, som ägdes och sköttes av ett oerhört sympatiskt bögpar. Jag skyller teve, jag skyller på andra bögar jag har mött - jag har har fått för mig att alla bögar och då särskilt par är hur mysiga som helst, har stilkänsla och gillar schlager. Huset var stilrent inrett, hemtrevligt och mysigt. Mysigt är ordet för gården. Den ena av dem var kort, men han var inte småväxt. Han hade inte det där stora huvudet som småväxta ofta har, utan allting med honom var proportonerligt - bara mindre. Han var en duracellkanin, sprang runt på gården i ett, matade djuren (hund, dvärghöns och myskankor) och lagade god mat till alla. När han stod vid spisen och lagade mat var han tvungen att stå på tå för att nå och när han gick bakom bardisken såg man honom inte. Den andre var lång, vilket gjorde att det såg komiskt ut när de stod bredvid varandra. Stämningen var avslappnad, alla pratade med varandra, skrattade och hade det mysigt. Till och med mina homofobiska föräldrar pratade på med dem, om vindkraftverk, sorkar och mördarsniglar. Jag njöt av stunden och tänkte nu kanske de förstår att homosexualitet inte är onormalt.

Senare under kvällen frågade jag Mamms:

"Är du homofob?"

"Jaa.. Och vad är du?"

Där tog vår konversation slut, men jag tror att mitt finurliga leende fick henne att fundera på vad jag egentligen är. Det gör mig glad.

På morgonen vaknade jag utvilad i min tempursäng av att tuppen gol tre gånger. Jag är på landet! var min första tanke. Jag tittade ut ur mitt lilla fönster och fick se en myskanka jaga en annan och sedan ha en lång parningsakt då hannen bet honan i nacken. Det var intressant. Efter en skön dusch i ett av de fina badrummen, gick jag ner till köket. Där var de igång och fejade, med schlagermusiken på hög volym. De hade bakat "görgött brööd", som en av de andra Göteborgska gästerna sade. Jag knåpade ihop en snitsig hälsning i deras gästbok, självklart med viss regnbågsantydning. Därefter var det dags att åka, vi tackade för oss (jag med sorgsen röst) och skulle därefter åka till tävlingsplatsen. Jag är tankspridd och den egenskapen blir inte bättre av att jag ofta inte hör exakt vad andra säger. Så kaninerna blev körda till tävlingen av de andra kaninhopparna, medan jag letade mig förtvivlad efter dem i stallet och i byggnaden innan jag adderade kaniner borta med kaninhoppare borta. Trots att kaninerna var mer sugna på att skaffa ungar än att hoppa och att jag gjorde vissa smärre misstag, var detta en av de bästa helgerna på länge. Tack för öppet homosexuella par, för de får mig att snart våga komma ut.

Fredagen den trettonde

Stora, omständliga och svåra svenskaprov skall inte läggas på en fredag eftermiddag och sannerligen inte på just fredagen den trettonde. Mina tankar är för tillfället förvirrade, de flyger från Proust till Gilgamesheposet till äckliga gifflar fyllda med äpplemos och tillbaka till På spaning efter den tid som flytt. Min högra handled är bortdomnad, mina fingrar stela och min hals torr. Trots alla dessa provskador, är jag missnöjd med min prestation. Jag skrev inte tillräckligt där, glömde det och skrev fel på det stället.. Läget är alltså som det alltid är, fyllt av ångest.

Jag gillar genetiklektioner, mest på grund av klassens kommentarer och funderingar. "Om det är XXY, blir det en shemale då?" De kan inte skillnaden mellan transvestit och transsexuell, de föraktar och ser ner på homosexuella. Jag har ganska roligt åt dem, men på samma gång vill jag ställa mig upp och förklara för dem hur allting ligger till. Tyvärr är jag mesig av mig och vågar (nästan) aldrig göra sådana saker. Läraren berättade om hur hon hade åkt intetrail (= interrail) och sett en XXY:are. Hen hade haft på sig en himmelsblå trikådräkt, så att man såg vad hen hade fått - snopp och bröst. Då ville jag såklart fråga om hur läraren verkligen kunde veta att det var en XXY:are, eftersom brösten lika gärna kunde ha opererats dit. Jag gjorde inte det. Efter att ha satt alla förutom mig i något utav ett nervöst skrattillstånd, skulle läraren förklara olika fucktermer (= facktermer). De fick då lära sig att homo inte alltid behöver betyda homosexuell, utan också kan betyda lika. De diskuterade också om valpar först utvecklar tarmarna utanför kroppen och sedan får i sig dem, att homosexualitet är onormalt och att en kille i klassen hade sträckt snoppen. Jag kommer sakna deras funderingar.

De är de och jag är jag

Vid yngre dar bestod min värld av rosa, tyll och balett. Jag var Papps prinsessa. I min rosa värld där jag var hemmafru fanns det dock utrymme för en del andra lekar; bilar och lego. När jag fick chansen att leka med dem var jag lycklig, för på samma gång som jag älskade min plastiga tillvaro så drömde jag om något annat. Min bästa och enda vän var grannpojken, som jag var rädd för på grund av hans raseriutrbrott. Plötsligt kunde han bli så arg, så arg och kastade saker omkring sig som strykjärn och trehjulingar. I nästa stund kunde han sitta med mig och spela Prinsesspelet, sätta på sig alla smycken och vara hur lugn som helst. Jag var avundsjuk på honom, för att han minsann fick bli arg och fick svära (åtminstone lite grand). Redan då kunde jag känna frustrationen växa inom mig, oftast på grund av att det fanns så mycket som jag inte fick göra och redan då tryckte jag effektivt undan den. Jag ville vara alla till lags och strävade efter att bli perfekt. Jag tassade runt på tå, försökte att undvika bråk och hålla mig på min kant. Nu för tiden är jag inte lika rädd för att ta konflikter och det är jag glad över. Att inte våga bråka är inget jag rekommenderar till någon, det tär en bara inifrån. Prestationsångesten fanns alltid redan då och troligen lär jag alltid bära med mig den. I min rosa värld fanns alltså lite plats för andra lekar också, men det var knapp det. Jag kom in i tonåren och hej hopp, vad mycket jag började tänka på allting. Varför skall bara bröderna i församlingen få hålla i de viktiga talen? Varför skall kvinnorna underordna sig mannen, som något slags tjänstehjon? Varför skall de vara hemma med barnen och inte männen? Det och en hel del annat dök upp i mitt huvud och jag fick en anti-inställning till Jehovas vittnen. Kanske var det tur, för annars skulle jag vid det här laget varit utbränd. I och för sig har jag haft mycket ångest på grund av att jag har vänt mig ifrån mina föräldrars religion och därigenom svikit dem. Trots det känner jag mig nöjd, både med att jag har en annan syn på jämställdhet och alla andra frågor men också för att jag inte är medlem i en sekt som skulle ha fått mig att bli galen.

En annan sak som jag tyckte var underlig var att homosexualitet sågs som onaturligt. Jag tyckte det var hemskt när mina föräldrar, så fort en "gayscen" kom i ett teveprogram, skulle stöna och sucka över vad som hänt med världen. Jag ville skrika: "Homosexuell är inte något som man blir, det är något som man ÄR. Det enda som har hänt med världen är att den har blivit mindre homofobisk och därför vågar fler visa det öppet.", men det gjorde jag aldrig. Kanske var det tur det, med tanke på hur otroligt fientliga mina föräldrar är mot allting som är "annorlunda". Jag tror att jag visste redan då att jag är bisexuell, eller att jag hade det i bakhuvudet någonstans, men var osäker på om jag verkligen kunde gilla BÅDA könen på DET SÄTTET. Tankarna och framförallt känslorna grodde med åren och till sist, för endast ett halvår sedan, erkände jag för mig själv att jag är bisexuell. Det var ett rejält kliv att ta och jag är glad över att jag har gjort det, men på samma gång är jag lite ledsen över det. Uppväxten skulle ha varit betydligt lättare om jag hade varit hetero och troende, men nu är jag inte det och måste helt enkelt acceptera det. Jag har som sagt alltid velat vara alla till lags och därför känns mitt liv och mina val som ett svek mot mina föräldrar. De vill att jag skall vara som alla andra (i deras ögon mätt), men någon gång måste de förstå att jag inte är och aldrig kommer bli det. Varför kan inte alla sluta tro att precis alla är heterosexuella? Det skulle bli lättare då, för alla skulle komma ut. Mina vänner kommer acceptera det, för de är redan vana vid att jag pratar och vet mer än dem om HBTQ och jag tror inte att min läggning kommer förvåna dem. De är inte särskilt konservativa och skulle säkert se på mig på ungefär samma sätt. Det enda som bekymrar mig gällande den biten är att de tror att om man är homo/bi, då tittar man på alla tjejer och särskilt vid ombyten. Självklart tittar man, det gör väl alla, men inte extremt mycket. Jag tycker det är obehagligt när andra tittar på en och brukar undvika att titta på andra. Dessutom märker man om någon är flata, åtminstone efter ett tag. Nåja, de kommer acceptera det. Värre är det med mina föräldrar. Deras religion förbjuder det, deras moral förbjuder det, de förbjuder det. Jag är nog det svarta fåret i våran familj. De andra är Jehovas vittnen, hetero och nöjda med sina strikta och tråkiga liv. De skapar inte, de läser inte, de lyssnar inte. Jag är ateist/agnostiker, bisexuell och relativt nöjd med mitt ganska tråkiga liv. Jag skapar, jag läser, jag lyssnar. Utan det skulle jag inte vilja leva. Jag skulle aldrig vilja bli som de, dölja mina problem (som jag redan har sysslat med alltför mycket) och följa så otroligt många onödiga regler. De skulle heller aldrig vilja bli som jag. Vi är som yin och yang, vi kompletterar varandra och är varandras olikheter. Min familj kommer aldrig acceptera min läggning, det vet jag redan nu. Jag skall komma ut för dem, trots att de kommer se mig som avskum och kanske aldrig mer prata med mig. Jag vill vara ärlig och inte leva dubbelliv, som jag har gjort tidigare och till viss del gör nu. Att vara ärlig är det bästa sättet att hantera våra meningsskiljaktigheter, mycket mer finns inte att göra. Tyvärr.

The second prayer for the Ark

Så har the Ark släppt sin nya skiva Prayer for the weekend och jag är fortfarande lika besviken på att de inte är lika bra som de en gång var. Jag rekommenderar dock en låt på plattan, Little disfunk you.

"You're not afraid of pain, I know what you did
But now the question is do you really dare to live?
Pretty Dysfunk kid
It's better to be bitter than to seem like a fool,
You say and hide behind your beer-glass
But I'm not so impressed by your dysfunk moves
'Cause I'm a dysfunk too"

Den mannen, den mannen..

Ta varje chans du får

Idag kunde jag ha kommit ut för min allra bästa vän, men jag gjorde inte det och nu ångrar jag mig. Vi pratade om olika band och hon sade:

"Han är en såndär, jag vet inte riktigt, men du kan väl sånt?"

"Vadå, är han transa eller transsexuell?"

Vi fortsatte prata om det, kom fram till att han var transsexuell och sedan fortsatte vi prata om HBTQ.

"Du vet så mycket om sånt. Du visste till och med att det skulle vara ett Q med och i vilken ordning bokstäverna skulle vara."

"Varför tror du att jag vet det då?"

"Du är väl allmänbildad."

Därefter följde en stunds tystnad, då vi promenade i solljuset och njöt av våren. Jag hade det på tungan, men inga ord kom fram och snart var the golden moment borta. Tyvärr.

Reparatör på heltid

Jag reparerar relationer, ett måste om man har varit eller är deprimerad (som i mitt fall). Inte nog med att man själv mår dåligt och inte står ut med sig själv, det är likadant med alla andra också. De tar åt sig och såras för att man mår dåligt. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt Ä-ordet idag, inte bara för att jag menar det utan också för att alla andra ska må bra. Med nål och tråd, läkande ord och ömma ögonkast reparerar jag det jag själv har orsakat. Det är jävligt jobbigt.

Kan man spola fram väntetiden lite?

Jag sprang in i en flicka. Jag blev kär. Hon gav mig en puss. Sedan vaknade jag.

Någon gång blir det dags för mig också.

I ett hav av (mens)blod

Jag vaknade i ett hav av blod. Sängen, som verkade vara en vattensäng, tycktes ha sprättats upp och vara fylld med blod. I blodhavet, vilket får mig att tänka på Röda havet, flöt jag. Blod kan jag tåla, men inte just när det är mensblod. Det var nämligen mensblod i min säng. Jag försökte desperat ta mig upp ur geggan, men kom inte upp. Blodet verkade vilja ha mig kvar. Jag fick panik, vände och vred på mig, men blodet hade mig i ett fast grepp. Just när jag skulle ropa på hjälp, vaknade jag. Det var inget blod i min säng, men mensvärk det hade jag.

Hur skall man då tolka den här drömmen? Att Röda havet snart kommer fyllas av mensblod, för att alla kvinnor tycker att om man skall kalla något för rött då skall det banne mig vara rött. Kanske att jag kommer få ta hand om alla kvinnors mens och ha den åt dem. Därför kommer min säng att fyllas av blod, för det kommer så mycket. Eller om jag skall komma med en realistisk teori: jag har mens och är rädd för att fläcka ner. Realistiskt är tråkigt, är min slutsats av min mensblodsdröm.

Gula Kycklingdagen

Påskafton var då en tråkig dag. Den kan ju inte tolkas på ett enda annorlunda sätt! Det blir bara påskens afton, hur man än vrider och vänder på det. Ett lite mer spännande och intressant ord för dagen kunde de väl ändå ha valt? Vem är det egentligen som gav namn åt dagarna? Det gör mig detsamma, men skulle jag hade givit namn åt Påskafton skulle det ha blivit Kycklingdagen. Dagen då man äter kyckling och firar påsk. Allt i ett, fast i och för sig är fredagar kycklingdagen, så det får väl blir Gula Kycklingdagen. Då kan man misstänka att kycklingen har gulsot, eller att den är gul. Se, vad mycket mer intressant det blev! Ner med Påskafton och upp med Gula Kycklingdagen.

och håret det bara växer där man minst anar det

Jag har tvättat håret, för jag hade på känn att Anticimex snart skulle komma på besök (efter x antal dagar börjar det klia i håret, tro mig). Lite klipp i håret skulle inte skada, men på grund av tid-och bra hälsa brist kommer det dröja åtminston en vecka. Jag orkar inte bry mig, ingen tittar åt mitt håll ändå. Självömkan är inte klädsamt. En annan sak som inte är klädsamt är en röd, till synes fylld, blåsliknande bubbla som dykt upp strax under mitt öga. I den har dessutom en enveten finne dykt upp, som grädden på moset. Till det har jag mensvärk som vägrar botas eller dämpas av smärtstillande och ingen menskopp, eftersom när jag inte har mens glömmer jag bort allt som har med det att göra och därför sitter jag här utan min efterlängtade menskopp. Dessutom är det påskhelg, alltså röda dagar för hela bunten och det kommer ta några dagar innan den kommer. Klagar? Jag? Nejdå, jag mår toppenbra. Jag älskar att få snor i munnen var fjärde sekund, svettas som om jag låg ute i gassande solsken och skaka av köld däremellan. Det är nog bäst att jag slutar skriva nu, innan jag äter upp mig själv på grund av min obotliga hunger och stigande självömkan. Bara för att slå två flugor i en, så att säga.

Hey Trouble

The Concretes har blivit av med en sångerska, tagit sig an en ny ton och är nu än mer fantastiska än tidigare. Tack för att ni får mig att tro att artister kan utvecklas och bli bättre, att man kan ta sig upp ur skiten och visa att man kan.

Långfredag och dess tolkningar

Långfredag, lång fredag. Det är vad alla lärare och deras assistenter som passerat sina bästa år pratar om när påsken närmar sig. Den långa, långtråkiga fredagen då allting var stängt och man var tvungen att vara lugn och stilla hela dagen. Det var verkligen en lång fredag, säger de med ett skratt. "Ni har sån tur, barn" fortsätter de och tycker att vi har haft tur som slipper den sega fredagen. De verkar glömma att långfredagen faktiskt firas till minne av Jeus korsfästelse och död. Jag har all respekt för Jesus och de som tror på honom, men det hindrar inte mig från att inte ha tråkigt på långfredagen. Varför tolka det bara som att det är något negativt med att den är lång? Det kanske i själva verket är dagen för alla långa, precis som det finns Mors dag och Downs dag. Alla måste ha sin dag, verkar det som. Tidigare hade vi en tevekanal som hette som jag och eftersom det inte finns någon dag till min ära, får jag väl nöja mig med att skryta om "min" kanal. Långfredagen är lång, men behöver inte vara tråkig för det.

Trevlig lång fredag!

Så när jag har blivit så stor som Strindberg var, då kan jag skriva hur jag än vill

Sedan i söndags har jag haft både halsfluss OCH en förkylning. Lovet har alltså blivit förstört. På ett sätt är det bra att jag inte har missat något av skolan, men mitt efterlängtade lov blev inte som jag hade tänkt. Harriet och jag skulle ha pysslat med Skumraket, vårat program. Jag skulle ha städat och gjort allting annat som jag annars inte hinner. Antagligen är det ångesten som kommer krypande, alltid lika skrämmande. När man är i mitt tillstånd måste man ändå försöka fördriva tiden på något sätt. Jag har tittat på dålig dagteve och förundrats över alla dessa underliga program som finns, jag har lyssnat på musik och tittat på filmer. Idag skulle jag försöka mig på att läsa, men jag fann ingen lättsam chic-lit bok och jag fick nöja mig med August Strindbergs Röda Rummet. Det är viktigt att ta del av litteraturhistorien tänkte jag och satte mig ner för att läsa. Jag stod ut i några sidor, innan jag skrek: "Alla dessa jävla regler som jag måste följa, varför följer ingen STOR författare dem?!" Mitt tillstånd får mig att bli lättirriterad, som jag tidigare har nämnt. Jag kunde stå ut med alla ånyo och extra bokstäver på alla ord (kort och gott: det äldre svenska språket), men reglerna som inte följdes stod jag inte ut med. Troligen berodde det på ren och skär avundsjuka.

Inget ont om Strindberg, han var en stor författare, men när man är sjuk skall man inte ge sig på sådana böcker. Därför skall jag från och med nu bara läsa chic-lit tills snorandet och hostandet har lagt sig. Det lär ta ett tag.

Skärtorsdag och alla dess betydelser

Idag är det skärtorsdag, vilket man kan tolka på olika sätt. Skär, som färgen rosa. En annan tolkning är skär, som en mindre ö/klippa eller skär, som ren och pur. Skär som en vass kant eller en skridskos väg på isen.
Skärtorsdagen kan man också förknippa med Jesus instiftelse av nattvarden. Den mest intressanta skärtolkningen är dock att skärtorsdagen är dagen man skär sig på. Inte dagen man råka slinta med kniven, utan dagen då man likt emosar* skär sig i armarna och mår såå mycket bättre. Jag får skoja om det här, för jag har själv hållit på med det. Skillnaden var att jag inte ville bli upptäckt och skar mig därför mest i brösten, för där gjorde det ont och ingen såg dem. Nog om mina tidigare snedsteg, skärtorsdagen kan alltså tolkas på valfritt sätt.


* Plural av emo, vilket betyder person med svart, yvigt hår, pandasminkning och konstanta depressioner. Det kan också ha något att göra med musikstilen Emo, men i vardagligt tal handlar det om de tidigare nämnda.

Underbara Maia

Underbara, sprudlande, glada, svensk-japanska och söta Maia Hirasawa debuterar med Though I'm Just Me, en skiva fylld med härliga poplåtar. Hennes Regina Spektor möter Asha Ali-lika och vackra röst förgyller låtarna. Maia är helt klart min nya favorit!

Jag sätter min tro till dig, Fru Futura

Jag är en pigg person fast i en sjuklings kropp. Halsflussen sinkar mitt arbete, både mitt skrivande och mitt städande (jag försöker bringa reda i oredan). Min rastlöshet har lett till flera intressanta intiativ. Jag har anmält mig till feriearbete (lägg märke till att det inte kallas sommarjobb, min teori är att de vill locka så få arbetare som möjligt och att de som hittar vet vad ferie är för något), som delas ut genom lottning. Mamms säger att jag skall tro på Fru Futura. Hon tycker också att jag skall gå med i en sekt, så jag vet inte hur mycket jag vågar lita på henne. Ett av jobben, som jag verkligen vill ha, innebär att man arbetar på en medeltidsby. Där hjälper man till i kaffestugan, utklädd till piga samt är med i deras dramavisningar. Ett annat jobb gick ut på att man skulle arbeta i köket på ett ålderdomshem. Eftersom jag känner en viss dragning till att göra goda gärningar och tycker om gamlingar, sökte jag det trots mina bristande kökskunskaper.

I kväll kommer jag se till att titta på Impressionisterna och Entourage. Ifall mina föräldrar har intagit tillräckligt med alkohol och satt sig i uterummet, kommer jag därefter välja mellan Fråga Olle och Lustgården. Troligen faller det på det senare, för i kväll skulle det handla om kvinnokroppen och jag vill ha lite underhållning. Tydligen skall det vara skämmigt att onanera, vanligt att fejka orgasmer och många som inte hittar klitoris. Jag skrattar redan.

Hjärntvättning för allas bästa

Jag har alltså konstaterat att mina föräldrar är smygalkoholister, ungefär som Bree i DH. De dricker varje kväll, glas efter glas, flaska efter flaska. Jag följer deras personlighetsförändringar timme efter timme, med fascination och avsky. Mamms blir känslig, gå-påig och klängig. Papps blir social på ett bra sätt, ilsken och somnar lätt. Drickandet visar de öppet för mig, men när jag försöker prata med dem om det får man arga blickar och gliringar tillbaka. Jag försöker få dem att förstå att det är skadligt och inte minst att de föregår som ett dåligt exempel för mig, men då får jag svaret "men du är ju så klok och förståndig och skulle inte göra så". Nej, det skulle jag inte göra, men tänk om jag hade varit på ett annat sätt? Det skulle troligen inte ha hindrat dem i deras beroende och jag skulle ha tagit efter dem. Nu är inte saker och ting på det viset och därför finns det åtminstone en nykter person i hushållet. Jag är som sagt emot det dagligen rika intaget av alkohol, medan mina föräldrar klipper ut artiklar i stil med "Vin bra för överviktigas hälsa". Inte nog med att de är smygalkoholister, de är dessutom överviktiga. Inte sådär mysigt småmulliga som de flesta som passerat sina 50 är, utan feta. Jag är glad över att jag har fått någon dold gen, som gör att jag kan äta vad jag vill och ändå inte gå upp i vikt. Åter till drickandet. Min ena bror, Timon, har sagt något i stil med att "våra föräldrar lever i förnekelse". Han har inte alltid rätt, men den här gången hade han verkligen det. Våra föräldrar dricker för mycket för allas bästa och förnekar det, men vad kan man egentligen göra? Jag tänker förtsätta tjata om dess konsekvenser, ta fram artiklar och undersökningar om dess skador och förklara för dem att jag gör det för att jag bryr mig. Min taktik är hjärntvättning, en mycket väl beprövad sådan. Hur mycket skräp har inte folk köpt från TV-Shop på grund av deras effektiva taktik?

Tack för att ni får mig att dansa

Även om mina föräldrar hatar mitt val att liv, även om de ofta skäller på mig och även om de dricker sig fulla varje kväll (jag klassar dem som alkoholister och har försökt få dem att sluta) är de trots allt mina föräldrar. När de dessutom säger ja till Way out west, Though, I'm Just Me och Hey Trouble då gillar jag dem.

Det här med att hålla sig till ett ämne är allt annat än enkelt..

Halsflussen får mig att bli på extremt lättretat humör. Humöret liknar det jag hade de första åren i tonåren. Det räcker med en liiten kommentar om något och jag flyger i luften, kastar saker omkring mig och skriker (inte lätt utan röst, men små kvidningar får jag fram). Inte blir det bättre av att jag inte får se på DH, för att det tydligen inte är lämpligt för lilla mig. Att min frisyr är för maskulin, att jag hostar för läskigt och att jag inte orkar städa när jag är sjuk är andra saker som mina föräldrar väljer att tjata om när de känner till mitt tillstånd. Det lär bli en kväll framför datorn, följd av en natt framför teven på grund av problem att somna och till sist några timmar i sängen. Inte för att det blir mycket sömn, utan för att jag tycker om att ligga där och skriva. Jag tittar upp i min stjärnhimmel, funderar på livets stora frågor i stil med "Varför är jag så jävla kåt?" och skriver osammanhängande saker i min dagbok och i mitt manus. Jag önskar att jag kände fler skapande själar, men det finns inte många i den lilla stad jag bor i. De som finns, de gömmer sig (precis som jag gör..). Alltså får jag klara mig själv med mina skapelser och upprätthålla bekantskapen med andra. Där hade jag något! Jag borde börja prata med min enda nätkompis igen. Hon var ju faktiskt ruskigt söt och ruskigt hetero, men väldans trevlig. Dessutom såg jag något dagboksinlägg om att hon saknade mig. .

Prayer for the Ark

Jag har hört Prayer for the weekend för första gången. Den lämnade mig oberörd och ledsen, för jag vill så gärna att det skall vara lika bra som på den gamla goda tiden. Tider då låtarna gav mig kraft, mod och självförtroende. Snälla, bli som ni en gång var!

Lycklig utan röst

Vaknade vid sex och hade otroligt ont i halsen. Jag kunde inte hosta, inte harkla så att de blev bättre och allra minst prata. Det gjorde så ont att jag mådde illa och kände mig tvungen att gå upp. Jag tog ett glas juice, som jag inte klarade av att dricka på grund av smärtan, lade mig i soffan och tittade på MTV. Annars brukar det inte komma någonting som jag gillar, men då kom tre på raken: Snook med Kommer ifrån, sedan Paulo Nutini med sköna New shoes och till sist min absoluta favorit the Ark-låt: It takes a fool to remain sane. Jag tror att de flesta har en speciell relation till den låten. När "-Do, Do, Do! What you wanna do, Don´t think twice, do what you have to do, Do, Do, Do, let your heart decide what you have to do that´s all there is to find" kom, lyckades jag till och med få fram en ordentlig hostning. Därefter somnade jag och sov i tevesoffan i tre timmar. När jag vaknade, av att Papps släckte lyset där inne, kunde jag inte prata. Det kom bara fram rosslingar och när jag till sist fick fram ord, lät det oerhört svagt. Smärtan hade dock försvunnit och det var framsteg det. Tills jag tittade här och såg deras regeländring. Jag skrek "YEEEEES!" och nu kommer jag troligen inte kunna prata på hela dagen. Vad gör egentligen det? Här skall skrivas.

Sex, missbruk och förmaningar

Ikväll kommer en av mina favoritfilmer, närmare bestämt American Beauty. Papps känner inte till att jag har sett den, eftersom jag inte får se sådana filmer. Han tycker att filmen är konstig och att man inte förstår sig på den. Jag får inte se filmer innehållande sex, kriminalitet och våld. Allra bäst skulle vara om jag inte såg filmer överhuvudtaget. Mina föräldrar har alltid sagt emot sig själva, eftersom de har tittat på sådana filmer. Jag har både hört och sett dem ha sex (minnesbilder som aldrig lär försvinna, tyvärr). Det är ju en naturlig del av livet, men de anser att man inte skall ha det innan äktenskapet. Sex har man för att skapa barn, inte för att njuta har de sagt till mig. Strax innan jag skulle börja skolan, då jag var sex år, hade mina föräldrar en förmanande pratstund med mig.

"Om någon frågar chans på dig, svarar du nej. Du får absolut inte fråga chans på någon!"

Skärrad och undrande över vad som var felet med kärlek, gick jag med det. Allt sedan dess har jag undvikit kärlek, fruktat den och varit nyfiken på den. Reglerna om kärlek har hållit tillbaka mig, men tyglarna håller på att trasas sönder och snart är jag fri. Apropå sex så läste jag detta i Vakna, en av Jehovas vittnens tidskrifter:

"Du skall icke missbruka könsorganen."

Rammos goes nattuggla

I natt har jag tittat på program om Beverly Hills-par som begraver sina Chihuahuor i rosa rysch pysch kistor och gråter tillgjort under begravningarna. Jag tittade en stund på Playboy, bara i rent studerande syfte och måste nog studera kanalens utbud i natt igen. Även Mean girls visades på teve och eftersom jag inte hade sett den, gjorde jag det. I varje reklampaus dök det upp Grandiosareklam, där en kille som har gått på samma skola som jag var med. Han är en riktig lattjare, skämtar med och om allt och alla och drar upp byxorna innan han tappar dem (vilket är ungefär var femte sekund). Det var lite obehagligt att bli nattreklamterrad, eftersom han var så nära kameran och jag gärna blir lättskrämd nattetid. Efter filmen tog jag mig uppför trappan till mitt rum i beckmörker, tassandes på tå för att inte göra några ljud ifrån mig. Dammsugaren Bullen hade någon (undertecknad) lagt som en fälla, eller en orm på väg in i mitt rum. Så min tidigare taktik sabbades, jag trillade och hamnade i en brottningsmatch med Bullen. Mamms, som är oerhört lättväckt, grymtade till och verkade vara på väg upp ur sängen. Jag fruktade att jag skulle bli utskälld och snubblade därför in på mitt rum, kastade mig ner i sängen och skrev sedan osammanhängande goja i min dagbok.

Några av nattens slutsatser:

• Lack of sleep will tear us apart

• Jag hatar rosa

• Grandiosasnubben borde fixa till sitt hår

Hjärnans seger

Angående dagens Åminnelse, så tycks min envishet ha segrat. Mamms har i princip gett upp, men hon tjatar fortfarande. Hon kommer nog aldrig ge upp hoppet och det kommer inte Papps göra heller. Igår pratade jag med honom om man tycker sig se mindre framtid när man är sextio och han sade att till viss del gör han inte det, för han tror människan är gjord för att leva länge. Ämnet gled därför lite snixigt in på Paradiset och Harmageddon. De försöker få ämnena att glida in på Jehovas vittnen, de försöker locka och pocka mig. JAG VILL INTE! vill jag skrika och har säkert gjort några gånger, men jag försöker samtala med dem om det i lugn och ro. Mitt hjärta säger att jag skall göra uppror, dra hem flickvänner och dricka mig full. Min hjärna säger att jag skall stå ut, för det kommer att bli bättre med tiden. Idag segrar hjärnan.

Aprilskämt

Ifall er uppmärksamhet inte har svikit er, borde ni ha märkt det lilla och dåliga aprilskämtet jag lade ut.

Papps försökte idag lura mig, men jag lyssnade inte ordentligt. När jag väl gjorde det, hörde jag honom säga "och jag klappade älgarna på mularna". Då kopplade jag ihop älgklappandet med dagens datum. Han drog den även för Mamms, som svalde betet och blev totallurad.

Jag har själv dragit mitt. Eftersom de har fått nys om att jag bloggar, har de försökt få tag på aliaset. Idag "avslöjade" jag att det är Allebasi. Ännu har jag inte ropat frasen.

April, april!

Varje år försöker jag hitta på finurliga aprilskämt som folk går på. Förra året skickade jag identiska sms till två av mina vänner, där jag förklarade min kärlek till dem och att jag var homosexuell. De gick på det och vågade inte prata med mig. Tyvärr umgicks de med varandra den dagen och kom så småningom fram till att jag hade lurat dem. 

Under året som gått har jag vågat erkänna för mig själv att jag är bisexuell. Ett tag funderade jag över att komma ut idag, få mina föräldrar att tro att det är ett aprilskämt och sedan berätta för dem att jag har talat sanning. När jag nyktrat till kom jag fram till att det var en usel idé och inget jag lär testa. Jag tänker komma ut när jag känner mig redo och inte lura i folk det.

Dagens medieskämt hittas här, utifall att någon tror sig ha blivit lurad.

Dessa oförstående föräldrar..

Under en timme provocerade Mamms mig. På måndag hålls Åminnelsen, då Jehovas vittnen högtidhåller Jesu död. Jag skriver inte direkt varje dag om det, men resten av min familj är Jehovas vittnen. Jag respekterar det de tycker, även om inte jag håller med dem. På sportlovet berättade jag för mina föräldrar att jag definitivt inte kommer bli ett Jehovas vittne, att jag är ateist (men det lutar mer och mer åt att jag är agnostiker) och att jag vill att de respekterar det. Sedan dess har de tjatat än mer på mig om religionen, om Gud, om att jag skall följa med på möten, om olika killar som finns i församligen (de vet ännu inte om att jag också finner tjejer intressanta) och diverse andra argument som är för dumma för att tas upp här. Jag har sedan dess sagt Nej tack, jag är inte intresserad, men de har valt att fortsätta med sin övertalning. De vägrar ge upp, men jag står på mig och sviker inte i min åsikt gällande religionen. De vill självklart att jag skall följa med på Åminnelsen på måndag, för det är ett slags bevis för att man verkligen är troende. Det är just vad deras dotter inte är, men det vill de inte inse. Mamms har försökt med lite olika taktiker.

"Du måste göra det för min skull, för att stötta din pappa och för att jag vill visa upp dig."

"Du har ju så fina kläder som du kan visa upp!"

"Du behöver inte prata med någon."

Efter en stund kom en ny, lite mindre övertalande:

"Jag vill att du följer med, du måste! Jag tvingar dig!"

Jag lät henne lugna ner sig i lugn och ro. Därefter sade jag till henne:

"Jag vill att du respekterar det jag vill. Tvinga mig inte till något, för det blir inte bra för någon part".

"Jag tänker inte tvinga dig, det är okej."

Då trodde jag mig ha vunnit dagens fajt, men se, så var det inte. Efter endast några minuter satte hon igång igen, med ny styrka. Hon försökte tvinga mig, övertala mig, muta mig och ställa ultimatum. Det hjälpte inte, ingenting fick mig att ändra min åsikt och vilja. Till och med Papps försökte få henne att sluta tjata, men det gjorde hon inte. Jag ignorerade henne och tittade på Peter, Björn och John.

"Vad är det här för någon skit?! Det ser ut som han skall spy! Han sjunger inte! USCH! På måndag följer du med och du skall lyssna på riktig musik!"

Jag rusade upp ur sofffan, drämde igen dörren och sprang till datorn. Behöver jag nämna att jag kräver en ursäkt från Mamms?

Tänk vad några år kan göra!

Att handla på en närliggande ICA-butik gör att man möter kändisar, som Mamms uttrycker det, eller bekanta. På väg in i butiken ser jag min pianolärare, som numera måste vara hemma och ta hand om tre småbarn och en sjuk fru. Han såg ut att vara trött, skäggig och utarbetad. Vid tomaterna ser jag en kille i min ålder, tillsammans med sin mamma. Det är inget konstigt med det, om det inte vore för att jag plötsligt får en så hög igenkänningsfaktor på båda två. Jag stöter på dem ytterligare några gånger och plötsligt går det upp ett ljus för mig: vi har gått i samma klass. I ettan drog han sönder några av mina många armband, jag tjallade och grät. Då fick jag ett brev från dels hans mamma men också från han själv. Jag har till och med kvar det, med hans osäkra Förlåt, det var inte meningen. Brevet innehöll också några nya armband och jag skämdes nästan över att jag hade skvallrat. Nu såg jag honom igen, efter ungefär sex år och det hade gjort sitt till. Han hade blivit lång, fått klädsmak och blivit riktigt söt. Jag hoppas träffa på fler ex-klasskamrater när jag börjar gymnasiet, som har genomgått liknande förändringar.

Bästa kreativitet

Då trodde jag att grannen var inne i den värsta mopedhysterin, men ack så fel jag hade! Nu är det lagligt (= han har fyllt femton år) för han och hans kompisar att köra moped. Därför möts man av den trevliga synen av tre EU-mopeder, tre ciaos, tre killar och verktyg utspridda över hela gatan när man uttröttad kommer hem efter en seg fredag. De har säkert superduperkul, omkringbrummande och tutande på sina åkdon, medan min huvudvärk förvärras och mitt humör likaså.

"Kasta ruttna morötter på dem!"

Mamms lösning var kreativ, nästan som mina svar på dagens kemiprov. Efter att ha svarat fel på i princip alla frågor, men åtminstone motiverat alla mina teorier, avslutade jag provet med att skriva Du har min tillåtelse att skratta åt svaren, men då måste du lova mig att jag tar priset Bästa kreativitet. Det är det enda (påhittade) priset jag lär vinna inom NO.

Hur långt kan man gå för att övertyga sig själv om att man duger som man är?

På fysikprovet blandade jag ihop fission med fussion, vilket inte var alltför konstigt. Jag har pluggat elektrokemi i några timmar och kommit fram till att det inte finns någon kemi mellan mig och ämnet. Gång på gång blandar jag ihop anod med katod och oxidation med reduktion. Mitt totala ointresse för kemi går mig på nerverna, för jag vill verkligen lyckas med morgondagens prov. Egentligen spelar det ingen som helst roll hur det går. Prov går att göra om, jag kommer ändå glömma bort allt jag har tryckt in i huvudet, jag kommer inte ha någon större användning för det och jag behöver inte bry mig om vad alla andra får. Nu är det så att jag gör det och mitt självförtroende får en stöt varje gång jag misslyckas och mitt självhat växer sig starkare. Det handlar inte längre om att lära sig saker, det handlar istället om att övertyga mig själv om att jag kan. Därför tänker jag plugga i ytterligare några timmar.

För endast över en miljon kronor får du ett vackert renoveringsobjekt

Papps kommer hem efter en helt vanlig onsdag på jobbet:

"Jag har köpt en station!"

Vaxköp och ångest blandat med självmord och världsfred

Min vanliga känsla av ångest har infunnit sig. Det beror inte på det nationella provet i engelska som vi hade idag, som man tycker att jag borde ha känt ångest inför, istället är det fredagens kemiprov som får nerverna att komma i kläm. Engelskauppsatsen handlade om självmord, låtsasvänner och meningen med livet. De Andras uppsatser handlade om världsfred, FN och miljöproblem. Förhoppningsvis uppskattar lärarinnan en god historia när hon ser en och uppskattar min. Eller så kontaktar hon närmsta dårhus och skriver in mig där på livstid.

Att köpa mensskydd och hårborttagningsprodukter har jag nästan alltid tyckt varit lite skämmigt. Något som man vill sköta diskret och få överstökat så snabbt som möjligt. Idag inhandlade jag flingor och vax. Tror ni inte att kassörskan gjorde en stor affär av mitt vaxköp? Hon visste inte priset på varan och frågade därför mig. Jag svarade, för jag hade lagt det på minnet (det var som att jag redan på förhand visste vad som skulle hända). Självklart trodde inte kassörskan på mig, för jag är minderårig och icke trovärdig. Hon skriker ut över butiken "HUR MYCKET KOSTAR DET HÄR VAXET?!", samtidigt som hon viftar med paketet så att alla konsumenter kan se det. Tydligen var hon inte mycket för att sköta vissa affärer diskret, men nu har jag mina flingor och mitt vax, även om mina inköp blev aningens för avslöjade för min smak.

Se upp för Rammos!

Jag fyllde nyss den aktningsvärda åldern sexton och det innebär att jag får övningsköra, efter flera hårda prov. Två har jag redan gått igenom. Synen kontrollerades av en något åldersstigen man, som bad mig läsa bokstäver från olika håll och kanter. Jag blev yr av allt läsande, men läkaren verkade nöjd och godkände mig. Det andra testet var en läkarundersökning, gjord av samma åldersstigna man. Han godkände mig även här och avslutade proven med en käck dask i gumpen. I morgon kommer nästa prov, då Papps och jag skall på en fyra timmar lång övningskörningskurs, för att lära oss vett och etikett i trafiken och vad man skall tänka på vid övningskörning. Efter denna förhoppningsvis lärorika kurs, återstår endast det sista provet: att bli godkänd av Länsstyrelsen. Jag hoppas och tror på det bästa. Ifall ni ser en något vinglig körstil på en IKEA-parkering nära dig, då är det nog Rammos som har tagit ett steg närmare vuxenlivet.

Att dra fram klockan

Det här med att dra fram klockan en timme är verkligen jobbigt. Igår tyckte jag att det var svårt att gå upp, men det var ingenting om man jämför med idag. Vanligtvis brukar jag vara en ganska morgonpigg person, som studsar upp ur sängen när klockan ringer (inte för att jag vill, utan för att jag måste göra så för att vakna till liv). I morse fungerade inte min studsteknik. Det gick inte att få upp min trött kropp ur sängen, varken den eller jag ville eller orkade åka till skolan. Att göra sig iordning tog dubbelt så långt tid som vanligt. Jag gick omkring som en zombie, var långt borta i tankarna och hatade det här med framåtvridningar av klockor.

Grattis Keira!

Idag fyller denna skönhet tjugotvå år. Jag minns fortfarande när jag såg henne i Skruva den som Beckham och blev chockad över att hon var så ung! Hennes utseende tillsammans med hennes härliga, brittiska accent gör henne till en av världens vackraste kvinnor.

Svartsjuka är farlitt

Svartsjuka kan vara farligt, som i det här fallet. Välj partner med omsorg och helst inte en alltför svartsjuk sådan..

Hunden från havet

Me gusta El Perro Del Mar.

Credit till Angelina

Idag har jag läst i mängder av bloggar om det här, som tydligen är mycket upprörande. De flesta anser att hon är inte klok som skriver om sådana saker, som att hon hade ett sadomasoschistiskt kärleksliv redan vid fjorton års ålder. Jag kan till viss del hålla med dem, men på samma gång tycker jag att hon är stark som vågar skriva så öppet om det. Jag är själv fast besluten om att få min självbiografiska bok utgiven innan året är slut och jag är minst lika öppen om det jag har varit med om. Visst, jag är ingen supermegakändis, men det kommer säkert uppröra många som tror sig känna mig. Det krävs stake för att våga skriva öppet om sina innersta tankar, känslor och upplevelser. Jag vill inte kalla mig själv stark, men det jag har varit med om har gjort mig till den jag är. Det är viktigt att våga vara sig själv och att inte ta någon skit (för att citera Grynet). Jag skriver boken för att bearbeta saker och ting, för att dokumentera en tid som varit viktig och hemsk på samma gång och för att bevisa för alla (mest mig själv) att jag kan när jag vill. Man skall stå för den man är och det tycker jag att Angelina vågar göra. Credit till henne!

Solen skiner starkt trots min önskan om mörker

Det har varit en fantastisk dag, om man tittar på vädret. Jag har inte mått bra, men solen har skinit starkt ändå och alla andra har varit glada och spralliga. Idag har jag, förutom att må dåligt:

• Beundrat Ok Go's uppfinningsrika videos

• Lyssnat på poppig, svensk pop

• Chockat mina föräldar genom att veta och förklara vad HBTQ står för

Jag har också fortsatt med mitt komponerande, som har gått över förväntan. Kraven på låten är satta (till exempel trallvänlig pianomelodi som fastnar) och det gör mig glad. Jag vill lyckas med den här låten, skicka iväg den i tid och komma med. Det är alltså Melodifestivalen det handlar om, ifall ni inte förstod det.

Stopp, åldersgräns!

Jag vet att åldersgränser är till för allas bästa, men alltför ofta stör de mig. Man vill se en artist som man verkligen gillar, men det går inte på grund av artonårsgränsen. Strax innan en fransk såpa skulle börja, kom reklam om slutet på historien. Jag blev naturligtvis alldeles till mig i brallan när jag såg vilka författare som hade skrivit, bland andra Viveca Lärn (hon var min författaridol när jag var mindre) och Jonas Hassen Khemiri (begåvad OCH vacker). Efter programmets slut rusade jag till datorn och skulle läsa på mer om reglerna. "* Du måste vara eller fylla 18 år senast 16 maj 2007." tog ner mig på jorden igen. Det blir alltså ingen unik chans för mig att skriva färdigt en historia som någon av Sveriges största författare har skrivit. Det är vid dessa tillfällen som jag avskyr åldersgränser.

Me gusta la musica

The Concretes, för att deras musik får mig att må bra.

Jamie T, för att jag älskar brittisk dialekt + bra musik + en söt pojk.

The Films, för att Black Shoes är underbar att vakna till.

Just like a virgin

Tidigare idag hörde jag Shebangs Romeo och jag drog mig till minnes år 2001, då Harriet och jag gick in på Rocks och köpte likadana singlar med just Romeo. Den långhåriga rockern bakom disken skrattade och skämtade åt att vi köpte likadana singlar. H och jag sprang därifrån illa kvickt och gick sedan inte in i butiken under långt tid, på grund av att vi skämdes så mycket. Över vad, egentligen? Att vi har likadan musiksmak?

Strax innan L Word-reprisen skulle börja, zappade jag runt på teven och stannade till vid Först&Sist, den där norska pratshowen. Mika sjöng sin Grace Kelly och jag mindes när jag senast hade tittat på programmet. Det var i november förra året, några veckor efter mitt självmordsförsök och jag var i Helsingborg med Papps. Vi hade varit på kaninhoppningstävling, men den hade slutat tidigt och vi hade åkt till vårat hotellrum. Papps drog till Danmark för att köpa öl och jag var kvar ensam, för kaninerna bodde hemma hos en annan kaninhoppare. Jag hade kräkts under hela tävlingsdagen och låg därför och höll mig om magen samtidigt som jag tittade på programmet. Jag minns smaken av kebab, som inte längre fanns kvar i min magsäck. Jag minns också en bit av en film jag såg, där Elijah Wood var med och spelade en artonårig kille som desperat försökte bli av med oskulden. Liggandes i soffan funderade jag över sex och oskulder och alla andra frågor som tonåringar förväntas tänka på. Varför är det så viktigt att bli av med oskulden och helst så snabbt som möjligt? Jag tycker att det är bättre att vänta och göra det med någon som man verligen vill ha sex med. Det är ingen poäng med att stressa, det är trots allt ett minne som man har med sig resten av livet.

Att diska är bra för själen (eller åtminstone självförtroendet)

Efter att ha läst ut den lättsamma boken, som var precis vad jag behövde för att få distans till mina egna ofta skrattretande problem, gick jag in i vårat lätt kaosartade kök och diskade flera dagars ingrodd smutsdisk. Nu borde jag klaga över hur jobbigt och tråkigt det är att diska, men se, det gör jag inte. Jag gillar nämligen att diska! Tro det eller ej, men det gör jag. Att städa och dammsuga och moppa golv och damma har jag svårt för, men att diska är en hushållssyssla som jag trivs med att göra. Det enda negativa är att fingrarna blir russinlika och torra. Mamms ligger till sängs med fem graders feber och kommer nog blir ofantligt glad över vad jag har gjort, även om hon kanske inte förstår med en gång att det är något positivt jag har gjort. Hon har svårt för att släppa in någon i köket och ännu svårare för att låta någon hjälpa till. Detta hör till undantagen, för hon är så hjälplös och sjuk att hon inte orkar protestera. Apropå att diska, är det den enda sysslan jag klarar av att göra med hedern i behåll under hemkunskaplektionerna. Alla andra matbestyr klantar jag till, genom att använda fel redskap, skära fel, sätta grytorna på fel plattor, inte sätta på ugnen, inte läsa receptet ordentligt och ställa korkade frågor. Ja, att diska är nog det enda jag klarar av.

Nu är det helg igen och nu är det helg igen och helgen varar än till måndag!

Fredagshumorn är som alltid på topp. Att hitta på nya texter till välkända, gärna dåliga, låtar är ett av mina intressen. Bad day har omvandlats till en låt om dåliga hår dagar, eller veckor.

"Är tea spoon ett kryddmått?" Ja, jag är tankspridd. Det är åtminstone vad jag skyller mitt hjärnsläpp/dumhet på. Andra ord för att inte tänka är blurba (från Babbs) och tankevurpa (från Ingo). Ett tag funderade jag över att gå med i TRF, men kände att jag inte ville umgås med andra tankspridda för då skulle risken vara större att jag blir än mer bortblåst (detta är alltså en korsning mellan borta och blåst, om du inte hängde med på det).

Förutom att vara tankspridd, är jag också underhållande. Då menar jag inte att jag drar skämt som underhåller många, jag menar att jag gör saker som får andra att skratta åt mig. Att dansa töntigt är jag mästare på, likaså att verka dum, komma på roliga ordvitsar och upptäcka det komiska i olika situationer. Jag vet inte varför detta blev en personbeskrivning, för egentligen skulle inlägget handla om att det äntligen är helg. Det är troligen min yrkesskada som spökar. I skolan måste man nämligen beskriva och förklara för jämnan. Alltså fick mina fingrar en plötslig lust att beskriva mig själv, eller i alla fall två av mina egenskaper (som jag inte riktigt vet om jag skall kalla bra eller dåliga). Nu skall jag utnyttja en annan av mina egenskaper, spela piano och fundera över det där med helger som jag glömde under rubrikskrivandets gång.

Uppväckt njutning

Innan jag kom in i puberteten brukade jag bli fotograferad för olika reklamkampanjer. När jag blev tonåring fick jag finnar, vilket betydde att jag isolerade mig från omgivningen och i synnerhet kameror. Nu har jag ju blivit befriad från plågoandarna, tack vare Duac och mindre stress. Igår blev jag fotograferad i studio, för första gången på flera år. Mest berodde det på anmälan, men också för att ha kort inför framtiden. Jag blev fotograferad i några av mina favoritplagg, i olika poser och med olika miner. Fotografen älskar när jag ser allvarlig ut, för jag ser tydligen inte sur ut utan istället tuff ut. Huruvida hon har rätt eller inte vill jag inte grubbla över, men jag hade förträngt hur kul det är att stå framför kameran. Oj, vad jag njöt! Korten blev fina också, även om jag inte gillar mitt utseende. Dags för att lyssna på musik och sedan måste jag kravla mig till skolan.

Jag är min egen hjärnskrynklare

Av de tidigare inläggen att döma är det en listdag. Det är det, för jag är trött på allting och ingenting. Jag försöker slappna av med hjälp av musik och lite mer musik. Resultatet är inte det bästa. Jag oroar mig för allting, mest bara i onödan. Prov och läxor och fotografering och kläder och kaniner och tävling och pianospelande och städning och allting annat som jag borde göra. Jag skiter i det, för att tala klarspråk. Mitt nyårslöfte var att jag skulle satsa på att må bra och därför väljer jag att det är slutpluggat/stressat för idag. Vad är det för mening med att försöka klämma in saker? Det är bättre med en god natts sömn och en nyttig frukost. Då får man bra resultat, åtminstone om man är Rammos. Just Rammos är vad som skall stå på mina "klassbyxor". Vi skall ha klasströjor också, en riktig mysdress alltså. Jag förstår inte riktigt poängen med det, eftersom våran klass inte har särskilt bra sammanhållning. Det finns olika läger, precis som i alla andra. Vi skall tydligen åka på klassresa också, för första och sista gången tillsammans. Jag vet inte varför jag skriver om det, eller vad jag vill med det här inlägget eller vad jag egentligen skriver om. Det här var antagligen ett bra sätt att få ur sig allting på. Nu skall jag läsa en god bok och sedan titta på Ari och de andra mindre intressanta.

21/3

Inte nog med att det är den 21/3 och att Bengt har namnsdag, det är dessutom:

• Vårdagjämning

• Världspoesidagen

• Persiskt nyår

• Nambias nationaldag

Sedan är det bara att röra om

Fem ingredienser till humör som inte är på topp:

• Mail som vägrar fungera
• Uppbokad konsert
• Energifakta som inte hoppar in i huvudet på mig
• Jag är dissad på grund av mitt resultat på nationella proven i engelska
• Ekvationsproblemsbajsmatteprov

Du ställer kraven

Solen skiner, fåglarna kvittrar, jag nyser och kaninerna är spralliga - det är vår! Jag kan tyvärr inte njuta av den till fullo, eftersom Monstren ger oss prov efter prov. I morgon har vi matteprov och jag är inte säker på att minustecknen håller våran överrenskommelse. De har svikit mig flera gånger tidigare och jag tvivlar inte på att de kommer göra det även denna gång. Jag hoppas förstås på det bästa och trots Ingos peptalk "Slarva inte, få MVG!" är jag orolig. Kraven på mig själv är alldeles för höga. Jag vet att det inte gäller livet, men alltför ofta känns det som att betyg är det viktigaste som finns. Kanske beror det på De Andras betyg, mina som är mycket sämre eller på att jag inte kan ta livet som det kommer. Det är troligen en mix av allting. Nu skall jag coola ner mig med Tingsek.

Dagens ungdomar, håhåjaja

Holly, No-lärare och en smörig kille står framme vid katedern. De räknar högt ut hans resultat på fysikprovet, vilket inte är särskilt bra. De blir oense om någonting och måste räkna ut vad 18-10 är.

Holly, med pedagogisk röst: - Vad blir 18-8?

Smörig kille skakar på huvudet, han kan inte.

Holly, fortfarande med pedagogisk röst: Räkna på fingrarna.

Smörig kille spretar med fingrarna, men skakar än en gång på huvudet.

Holly (här verkar gränsen ha gått..): - 18-8!!

Smörig kille, märkbart glad: - 11!

Holly, med trött röst: - Jaa, just precis..


Man kan skratta åt det, men lika gärna gråta. Detta handlar alltså om en elev i årskurs nio, som inte kan räkna ut vad 18-8 är. Hur skall det sluta för oss ungdomar, om en del är uppenbarligen tragiskt okunniga i de mest simpla saker?

Jag överlevde!

Jag har alltid haft olika former av fuffens och underligheter för mig. När jag var upp till ungefär sju år, brukade jag bryta tumstockar när jag blev arg. Efteråt skämdes jag och gömde undan dem i lådor. Flera år senare fann Papps dem och skrattade gott åt mig. Den bakomliggande orsaken var att jag försökte trycka undan ilskan och det gör jag än idag, även om jag har blivit lite bättre på att släppa ut känslorna.

Ett tag försökte jag bota ångest genom att skära mig, men kom fram till att folk kunde märka att jag mådde dåligt och det ville jag absolut inte. Jag skar mig inte bara på armarna, utan även andra delar av kroppen fick sin beskärda del. Det ställe som har tagit mest skada är mina bröst, som fortfarande har ärr. Jag ville hitta något nytt sätt att få utlopp för mina aggressioner, min ångest och mitt självhat. Det nya blev att plocka bort kroppshår med en pincett. Jag gjorde det över HELA min kropp, inget ställe undantaget. Det var plågsamt, men fick mig att må bättre.

Jag började käka antiångestmedicin och testade att överdosera den. Det gjorde mig extra sprallig, eller extra trött. Jag gillade att på något sätt kontrollera mig själv genom pillerintag. Tidigare har jag försökt ta livet av mig med hjälp av just det, men misslyckades och sedan dess har jag bara överdoserat. Nu har jag dock tagit tag i mig själv och slutat med det. Det är inte sunt att ta medicin på fel sätt, att skära sig eller ta itu med problem på andra konstiga vis. Jag har lärt mig att hitta andrum, att slappna av och inte göra saker som jag senare ångrar. Mina ärr påminner mig om saker jag inte vill minnas, men samtidigt får de mig att bli glad. Jag har överlevt, tagit mig ur Mörkret och mår nu relativt bra. Det finns dagar då jag får återfall, men skillnaden är den att jag kan rycka upp mig och säga
"Kom igen nu, livet har goda sidor också!".

Hey, I'm bisexual

Ifall man har varit uppmärksam, borde man ha märkt att jag är fast i garderoben och lär inte klättra ut därifrån på åtminstone några månader. Det skulle kanske vara intressant att veta hur jag kom fram till att jag är bisexuell? Jag har ju aldrig varit kär, men vet det ändå. Egentligen har jag nog alltid haft det i bakhuvudet, för jag har märkt hur jag själv tittat och tänkt på tjejer. Då trodde jag på stereotyper och trodde att om man var pojkflicka, då kunde man vara flata. Jag var ingen pojkflicka, jag var mer en tjej som ibland kunde hugga i. Väl i puberteten och med alla dess problem, försökte jag hitta sätt att fly undan verkligheten. Teven blev min trogna kompanjon på eftermiddagarna efter skolan. Jag fick ett favoritprogram bland alla repriserande b-serier och det var the Ellen Degeneres Show. Det var inte showen som jag var mest intresserad av, nej, det var Ellen själv. Jag tyckte att hon var underbar och följde showen så ofta som jag fick chansen. Ellen är ju öppet homosexuell, men det hade jag inte en aning om. Nu i efterhand förstår jag att jag hade en crush på Ellen och att jag har en viss flatradar. Då hade jag förstås inte insett det, så livet rullade på som vanligt.

När Idol 2006 började kände jag dock den där konstiga sortens beundran igen och den här gången var det Cissi det gällde. Fortfarande ville jag inte riktigt erkänna det för mig själv, men på den första ridlektionen på vårterminen hände det igen. Bland alla andra vanliga ridtjejer fanns en tjej som stack ut. Det var inte hennes klädstil som stack ut, utan hennes utseende. Många jag pratat med tycker att hon ser konstig ut, men jag tycker att hon är vacker. Eftersom min flatradar tidigare inte svikit mig, har jag pratat med henne en del och försökt visa mig intresserad. Tyvärr är hon lite oåtkomlig. Känslan jag får varje gång hon tittar på mig har dock övertygat mig: jag är bisexuell. Det jag har skrivit tyder på att jag är homosexuell, men jag tittar faktiskt åt pojkars håll också.
Jag tycker bara att det är intressantare med tjejer..

Drömprins/prinsessa

Bland Stinas saliga blandning gäster, fanns Darin. Jag gillar honom varken som artist eller utseendemässigt. Under hans sånginslag säger plötsligt Mamms "Tycker du inte att han åtminstone är snygg?" Mitt plågade ansiktsuttryck ger svar på frågan, men hon väljer ändå att fortsätta på samma spår. "Vilken är din typ, då? Hur ser din drömprins ut? Är han lång och mörk, eller är han blond?" Jag skrattar åt henne och det gör också Papps. Först är jag nära att säga att det lika gärna kan vara en drömprinsessa, men väljer att inte säga det på grund av de konsekvenser ett sådant uttalande skulle kunna få. Istället svarar jag: "Jag har inga specifika krav. Faller jag för någon är det inte bara ytan som räknas. Alla delar av en person är lika viktiga. Den person (lägg märke till att jag varken säger han eller hon) jag blir förälskad i kan jag inte på förhand säga är eller ser ut på ett speciellt sätt. Jag är öppen för allt". Efter mitt svar håller Mamms tyst och jag inser att jag har vunnit dagens fajt. Egentligen hade jag en bra poäng med det här, men den tappades bort. Den var något i stil med att det inte bara är utsidan som räknas, men det känns aningen utjatat. Nu skall jag lyssna på Detektivbyrån och sedan bege mig till mina homofobiska släktingar för att titta på The Robinsons.

Yra helger

Helger då jag vaknar tidigt på lördagmorgonen och får känslan av att trilla i sängen (!) är inga helger jag njuter av. Detta är en sådan helg. Det som finns att göra är att inte trilla, utan istället ta det lugnt och försöka tänka (även om det är svårt när man får känslan av att tankarna snurrar runt, runt). Det är vid dessa yra helger som skrivandet går mer framåt än bakåt och det är synd, för när jag äntligen har tid vill jag gärna kunna ägna mig åt det. Nej, ner med yra helger.

Fredagshumor

"Naturgas är billigt och miljöfarligt".

100

Det hundrade inlägget. Borde jag jubla, hurra och fira? Jag gör inget av nämnda, för bloggen är inte värd det. Istället konstaterar jag att:

• Köpa kläder till Good song är ett effektivt botemedel mot deppighet.

• Nationella prov är uppblåsta och egentligen inte svåra.

• Ingen i min omgivning riktigt förstår sig på mitt skrivande. Det gör inte jag själv heller, men jag är en envis jäkel och fortsätter ändå.

Botad

Det har gått nästan exakt två år, men ändå minns jag det lika tydligt som att det skulle ha hänt igår. Jag hade aldrig fruktat tandläkare tidigare och gick med gott mod till vårdcentralen. Tandläkaren upptäckte att min emalj var i princip borta och då kom frågorna "Dricker du mycket juice? Kräks du mycket? Har du ätstörningar? Är det bulimi du har? Du är sjuk!" Hon fortsatte med sin så kallade utfrågning, medan mina ögon tårades. Jag var fjorton år, hade hög prestationsångest och kräktes om vartannat. Det var ingen bulimi jag hade, det var ångest. Hennes ord fick mig att avsky tandläkare och sedan den dagen har jag inte träffat någon.

Tills idag, vill säga. Jag var nervös under hela skoldagen, spände mig och kallsvettades. Mamms lyckades få med mig dit, men försvann in på toaletten och jag blev lämnad ensam i väntrummet. Tandläkaren kom innan Mamms hade hunnit komma tillbaka och utan mitt moraliska stöd följde jag skräckslagen efter den till synes skräckinjagande läkaren. Hon var inte så farligt, trots allt. Det gjorde mig lugnare och jag klarade av att svara på frågor kring min hälsa samt lägga mig i den något läskiga stolen. Hon tog röntgenbilder och grävde runt lite i min mun, innan hon som visade sig vara den riktiga tandläkaren kom in. Även hon var sympatisk och även hon undersökte mina tänder. De verkade nöjda, för mina tänder var tydligen exemplariska och utmärkta. På en fjuttig kvart försvann två års rädsla, tack vare två vänliga kvinnor. Nu är jag botad för livet.

Dagens

Respekt åt folket!

Från tiden då man började lägga saker på minnet, har jag starka minnen av hur vuxna särbehandlade oss barn. Jag har förståelse för att man inte pratar med dem som med en vuxen. Att inte respektera det de säger och vifta bort deras åsikter är något som vuxna borde hålla sig ifrån, men hur många gånger har jag inte varit med om det? Man berättar om något som man då tycker är viktigt och som betyder mycket för en, eller säger vad man tycker i en fråga som man egentligen inte borde säga sin mening i och vad får man då för respons? Oftast skrattas det, "ååh, vad gulligt", eller så ignoreras man för att man har kommit åt en öm punkt. Jag trodde och hoppades att det skulle bli bättre i tonåren, men det blev snarare tvärtom. Nu kunde de ju skylla allting på tonåren, det man sade, det man tyckte och det man kände. Inte blev det bättre av att man plötsligt bubblade av åsikter och starka känslor. Jag har lovat mig själv att, om jag någon gång får barn eller har mycket kontakt med barn, skall jag respektera dem fullt ut. Det kommer bli svårt, för visst lovar man sig själv att man inte skall likna sina föräldrar men man gör det ändå? Respekt är viktigt och borde tillämpas av alla.

Pakt för allas bästa

Tack vare min logiskt tänkande och matematiskt begåvade bror, har jag lyckats få lite pejl på det där med ekvationer. En sak är dock säker: minustecknen är mina fiender. Alltid skall de ställa till det, vanligen när man är intet ont anande och tror att allting flyter på som det skall. Vi har börjat bli lite vänligare mot varandra efter ett flertal strider och nu ser vår framtid relativt ljus ut. Minustecknen har gått med på att inte reta upp mig och jag har kommit överens med dem om att jag inte skall bli sur på dem. Bara minustecknen håller överrenskommelsen tills på tisdag, då vi har algebra och ekvationsprov, är jag nöjd.

Life on mars?

19.30 skall jag titta på reprisen av Musikbyrån special, om David Bowies låt "Life on mars?". Efter det lär det bli tevelöst, för mina föräldrar kommer ockupera teven och jag kommer inte se en glimt av DH. Stackars mig.

Fascination

Fenomenet att jag skriver totalt meningslösa inlägg som ingen läser, fascinerar mig. Kommer det att sluta på samma sätt med min bok?

Hjälp!

Att lära sig någonting som man tycker är tråkigt och tradigt, men framförallt meningslöst, ser jag ingen poäng med. Ofta tycker jag att vi lär oss saker som många inte kommer ha någon nytta av. Jag kommer inte bli ekonom, det vet jag redan nu. Vad jag vill ha sagt är att redan på högstadiet borde man kunna inrikta sig mer på det man är bra på och är intresserad av. Det skulle vara uppbyggt mer som gymnasiet, med kurser. Obligatoriska kurser skulle finnas, men också sådana som är valfria (men man måste ta ett visst antal kurser, det får inte bli någon slappskola inte). Då skulle sådana som jag, som avskyr och är riktigt dålig i en del ämnen, men älskar och är begåvade i en del andra, få utvecklas ordentligt. Det skulle också finnas fler hjälplärare och de som känner att de vill ha extra hjälp, till exempel med matte, skall få det. Även om man har VG, men vill ha en knuff i rätt riktning, skall man få det. Så är det inte nu. Jag får inte utvecklas så mycket som jag vill i ämnen som jag gillar, utan sitter ofta sysslolös på lektionerna på grund av att de andra inte riktigt hänger med. I matten får jag ingen hjälp, nej, för att jag är inte ett geni, men jag har inte heller IG-varning. Alla skall väl ha rätt till hjälp?

Today's

Yrselkickar

En mystisk känsla har funnit hos mig i några dagar. Var och varannan minut snurrar det till i huvudet, som att det spinnar runt och samtidigt får jag en slags kick. Varje gång blir jag lika förvånad. Beror det på den höjda dosen medicin jag intar på kvällarna eller är det något verkligt fel på mig?

Sedan förra sommaren har jag hallucinerat då och då. Den återkommande personen är Alf, som har blivit en slags låtsasvän för mig. Vi pratar om allt, han uppmuntrar mig och tröstar mig. Han finns där när jag verkligen behöver honom. Jag har inte träffat honom på ett tag och det är både bra och dåligt. Jag saknar honom, men samtidigt vill jag inte må så dåligt att han måste dyka upp. Det är inte friskt att hallucinera, det förstår till och med jag, men jag gillar att göra det. Ibland kan det förstås ställa till problem, då jag tror att något händer som egentligen inte gör det. Oftast är det dock härligt. Det är trevligt att fly från verkligheten för en stund och prata med folk som man annars inte skulle ha pratat med. Det jag ville komma fram till med det här avslöjandet är att hallucinationernas uteblivelse kan ha att göra med mina "kickar". Jag vet inte hur jag får det till att vara så, men jag är inte frisk. Jag vill inte söka hjälp, jag vill inte tjafsa med mer läkare och jag vill inte bli diagnostierad.
Summan av kardemumman: jag måste stå ut med mina yrselkickar.

Sleeping beauty

Hey, that's me and my pyjamas. Mamms älskar små, uppmuntrande ord som man möts av vid första anblicken av sig själv på morgonen.
Inte för att jag skulle kalla mig själv för skönhet, inte ens när jag inte har håret på ända och grus i ögonen.

Hoho, bisexuella bloggare?

Det är svårt att hitta någon bisexuell som bloggar. Den enda jag känner till är mig själv och jag har ingenting att komma med, för jag har ju aldrig upplevt något som kan vara av värde att skriva om. Homosexuella som skriver finns det dock gott om och mina favoriter är Bruden och Närabögenupplevelser. Var är ni bisexuella?

Kobra

Säsongstart hit, säsongstart dit. I kväll startar en av mina favoriter, Kobra.

In the future

Utvecklingssamtalsrapport: trenden går uppåt. Det var läskigt att höra Monstret hylla mig med sådan inlevelse. Jag blev rörd av hennes ord. Hon ser fram emot att läsa det jag skriver i framtiden. Klart att hon vill läsa om en demprimerad, bisexuell ateist som slår sig fri från sina föräldrars hårt stramade regler och blir sin egen.

Plana tider

Ett pinsamt dåligt resultat på en ekvationsmatteläxa, en ihopblandning av a.o och d.o på tyskaprovet samt ett sår som blodat ner min vit/svarta kappa skulle för ett år sedan fått mig att gråta och skrika av vrede och besvikelse. Nu är det dock 2007 och jag har utvecklats som person. Jag skrattar åt hur knasigt det kan bli med ekvationer ibland och hur tankspridd jag kan vara. Tyskamojsen kommer jag göra om nästa vecka, så varför skall jag gå omkring och banna mig själv för det som hände? "Ibland blurbar man" för att citera Babbs. Det är skönt att kunna ha roligt åt sig själv, istället för att plåga och ångra sig. Jag gillar att se tillbaka på hur dåligt jag mådde förra året och känna "Yes, jag klarade mig ur det!". Efter en uppförsbacke kommer en nerförsbacke, eller så blir det åtminstone planare.

Dagens bralls

Dagens pyjamas

Klokskap möter dumhet

Ja, jag är ofta lite efter alla andra. Dock måste jag ta upp det här. BISEXUALITET GÅR I MODE? Jaja, så för att det är modernt nu har jag blivit det. Jag har valt det helt själv, på grund av att det är "inne".

Apropå bisexuella, läs dessa kloka ord av mannen jag beundrar.

Six Feet Under

Ikväll startar sista säsongen av Six Feet Under. Jag älskar den, även om den har haft sina svackor. Tyvärr är mina föräldrar emot serien, på grund av att den innehåller homosexualitet. Jag tänker strunta i homofoberna jag bor tillsammans med och se på serien i kväll.

Asiajam

En dag som denna, då man mår allmänt pissigt och egentligen borde plugga tyska, är det trevligt att göra andra saker. Skorna nedan finns på Asiajam, som har kläder och annat som faller mig i smaken.

The winner takes it all

THE ARK VANN! Mina barndomsidoler, de som var de enda jag lyssnade på i flera år. Låten var sämre än många andra de har gjort, men vad gör det? Det är the Ark, sexiga Ola, boogie-woogie, glitter och glamour. Me gusta.

Spotted

Bara för att jag älskar kläder, kommer här dagens klädsel.

Andra Avenyn

Jag spricker nästan av drömmar och mål här i livet. En av dem är att bli skådespelerska, men tyvärr har jag aldrig gått i scenskola eller stått på scen. Plötsligt öppnar sig möjligheten genom SVT och detta. Jag är dock tveksam. Rollfiguren beskrivs som snygg, men det är ju inte jag. Äsch, nu skall jag satsa! Till att börja med skall en fotograf (som jobbar på papps firma, jag hyr alltså inte en egen..) ta kort på mig och jag skall välja ett som jag anser kan skickas med anmälan. Därefter får väl jag bluddra på i anmälan som bara jag kan och försöka visa mina goda sidor, om jag har några vill säga. Nog om mina drömmar, nu skall jag titta på Clara Sheller. I just love SVT!

"Har du bajsat färdigt snart?"

Jag fortsätter på det revolutionerande spåret och berättar om mitt livs första orgasmupplevelse. De flesta ser mig nog som mycket oskuldsfull. Här kommer fakta; det är jag inte. Visst, jag har aldrig haft någon form av sex med varken en tjej eller kille. Jag har dock onanerat kontinuerligt sedan jag var ungefär elva år, "lekt" med olika saker, läst och skrivit sexnoveller samt tittat på mängder av porr. Det är vad som har hållit mig tillfredsställd under alla dessa år.

Jag minns ännu min allra första orgasm mycket tydligt. Vi var i Danmark i några dagar på semester, jag var elva år och ständigt kåt. Huset vi hyrde var lyxigt och hade ett stooort badrum med jacuzzi. Jag släppte alla hämningar och onanerade brutalt där inne. Plötsligt ryckte den tag i mig, mitt livs första orgasm! Det var som att flyga, som att bli hög - den allra högsta toppen av njutning. Jag stönade högt och min mamma knackade på dörren:

"Har du bajsat färdigt snart?"

Hon skulle bara veta vad hennes dotter egentligen hade gjort..

Pang Prego!

Ja, eftersom jag har blivit så revolutionerande den senaste tiden (klippt av mig håret, pratat om HBTQ, stått för mina åsikter,m.m.) har jag bestämt mig för att göra något jag alltid velat göra. Jag vill göra ett eget radioprogram och skall därför försöka få göra ett i P3. Det är inte alltför svårt, om man skall tro det här gänget.

Summeringsdags

Nu när jag har börjat skriva här igen och kommit med nya, friska tag är det nog bra om jag summerar veckan som gått (utan tidsordning, of course).

I torsdags hade jag den mest opsykologiska pianovikarielärare jag någonsin har mött. Hennes skäll fick mig att brista och kranen sattes på. Jag som aldrig brukar gråta bland folk lät tårarna forsa fritt längs mina kinder. De bildade en stor, våt fläck på mina mossgröna byxor. Vikarien märkte ingenting och jag önskade att jag inte var så omärkbar.

Jag bestämde mig för att göra något drastiskt åt mitt skatbo till hår och lät vågorna falla i måndags. Det blev en frisyr som täcker öronen, med snedlugg och lite rufs. Aldrig har jag blivit så nöjd med en frisyr och en hårfrisörska! Ty frissan föll mig i smaken, på många sätt (otroligt söt, snygg stil och med samma smak som jag har).

Mitt utseende har plötsligt sluta plåga mig och om det beror på Duac, som till en början torkade ut min hy, elller att jag har slutat bry mig vet jag inte riktigt. Troligen är det en blandning av båda.

Onsdagens friluftsdag ägnades åt klättring och jag konstaterade att jag är en klumpig sengångare. Nu har jag gjort det, för första och sista gången i mitt liv. Att se Babbs åka kollektivtrafik var väl värt resan.

Det har hänt en hel hög med andra saker också, som att jag har blandat ihop fusion och fission på ett fysikprov, babblat lite väl mycket om HBTQ med mina kompisar, haft nästintill konstant kramp i min ena vad och fått alla rätt på veckans nutidskryss.

Fit for fight

Äh, jag orkade inte. Den nya bloggen lades ner. Jag tröttnade på den och saknade faktiskt den här, där ingen kommenterar eller läser mina inlägg. Jag gillar att vara anonym och omärkbar. Bloggen tänker förändras, till det bättre. Istället för att enbart stjälpa ur mig saker jag funderar på, tänker jag prata mer om saker jag är intresserad av. Det är allt mellan himmel och jord, så håll i er, för nu drar det igång.

Fortsättningen

http://rammos.wordpress.com

Beautiful

Mitt pågående projekt att försöka se det vackra med livet går framåt. Idag har jag, med hjälp av mamms, handlat mängder av underkläder, ett par klänningar och två par byxor. Allt för att göra vardagen lite vackrare. Egentligen var det inte ytligheter jag tänkte på när det gällde det vackra med livet, men det är ju också en del av skönheten. Jag tänkte mer på små saker, som en vacker tavla, en vårblomma eller ett rådjur.

och jag skall göra livet vackert

Papps plötsliga infall att ta en ledig dag från jobbet gjorde mig först lite upprörd och besviken, eftersom jag sett fram emot en dag på stan med mamms. Min motvilja till trots lyckades jag bli på bättre humör och följde med papps på en tur. Vi gick på konstmuseet i Göteborg. Det kändes som att komma in i en annan värld! Inte visste jag att det kunde vara så fantastiskt att titta på konst, både modern och lite äldre. Jag höll modet uppe, även om papps hostade så att det ekade, hans mobil ringde på högsta nivå och han rörde statyerna. Redan när vi tittade på de övre planen var jag totalt hänförd av all konst. När vi sedan kom in i den feministiska delen (som papps inte uppskattade, som den konservativa gubbe han är) tittade jag med stora ögon och försökte insupa allting så gott det gick. Det var underbart!

I väntan på bekännelse

I helgen skall jag bekänna min trosuppfattning. Jag är ateist. Kanske blir jag hemlös, slagen eller satt i terapi, men det är det värt. Jag vill vara mig själv och vara ärlig. Det är blandade känslor som virvlar runt i min kropp. Å ena sidan skakar jag av nervositet, å andra sidan är jag lugn som en filbunke. Det skall bli skönt att äntligen "komma ut". Låt det bära eller brista.

Girlylicious

Hanna och jag hade en "girlylicious" (jag skrattar rått åt tv3.s patetiska försök att locka tittare) kväll igår, då vi lagade intressant mat, tittade på teve och pratade och pratade och pratade. Jag tror att det var precis vad jag behövde.

Lycka

Att gå hem i mörker tillsammans med sin bästa vän, trött efter ett långt träningspass och sjungandes på Vi kommer att dö samtidigt - det är lycka det.

PELLE CARLBERG

Jag är totalt nerkärad i hans musik. Lyssna här

Mopedhysteri

En granne, som för många år sedan var min bäste och ende vän, har nu fått en moped. Jag har fruktat den här dagen ett bra tag och det med all rätt. "TUUUT! Wrooom!" låter det, ofta i flera stämmor eftersom även hans vänner har fått sina leksaker. Mamms skriker "Men nu får ni allt ta och lägga av!", men vad hjälper det? Jag försöker tänka klart och framåt, för så småningom måste den här första febern lägga sig. Vid det laget är jag rädd att min sömn är borta för alltid.

Allting och ingenting

Jag skriver och skriver och skriver. Det känns som att jag kommer ingenstans och överallt. Boken känns ändlös och det finns så mycket jag vill ha med. Det enklaste är att bara skriva, utan fundera på sammanhanget. Jag skriver om allting och ingenting. Det är en härlig känsla.

Bruden

Min skrivlust är inte på tipptopp, men jag kan ändå tipsa om en trevlig blogg jag har läst under en tidsperiod: http://bruden.blogspot.com Jag önskar att jag kunde skriva på det sättet, men tyvärr gör jag inte det. Ingen läser min blogg, så egentligen spelar det ingen roll vad eller hur jag skriver.

Utlämnad

Åh, varför var jag tvungen att lämna ut mig själv på det sättet? Vara så naken, så ärlig och så verklighetstrogen i mitt berättarsätt? Mitt bidrag till nationella proven i svenska, en novell, kommer aldrig läsas av någon mer än Eva. Hon vill inte lämna den vidare på grund av innehållet; mitt självmordsförsök. Jag satt som i en dimma när hon pratade med mig om den, hörde något om att "den var riktigt bra, starkt VG eller MVG". Hon var orolig över mig, ställde enträgna frågor och ville försäkra sig om att jag mår bra. Till sist sade hon "Jag är stolt över att ha dig som elev, Alexandra". GE MIG MVG DÅ, JÄVLA KÄRRING! ville jag skrika, men som alla andra gånger tryckte jag undan min ilska och log mot henne.

THE ARK

THE ARK, THE ARK, THE ARK! Jag har feber. I ungefär sex års tid har jag lyssnat på deras låtar och älskat dem. Äntligen ställer de upp i Melodifestivalen och jag hoppas att de tar alla med storm. Låten är inte i närheten av den bästa de gjort, men räcker troligtvis till en finalplats. Jag håller tummarna.

Sweet sixteen

Min födelsedag har aldrig firats. Jag har aldrig ätit en tårta bakad just för mig, vaknat av att familjen sjungit för mig eller fått presenter avsedda för mig. Inget kalas, ingen fest, inget grattande, inget hurrande och inte ens något prat om min födelsedag. Skall man inte fira att man har tagit sig igenom ännu ett år, utan några större missöden (man lever ju, trots allt)? Idag är jag sexton år och firar my sweet sixteen genom att gå och lägga mig vid nio. Skall det vara så? Ibland önskar jag att mina föräldrar haft en annan religion och färre fördomar. Allt jag vill är att bli lite firad, är det verkligen att begära för mycket?

I rätt riktning

Nu känns det mer verkligt än tidigare och inom räckhåll. Det är övningskörning jag pratar om, för idag har jag fått läkarintyg och anmält pappa och mig till en handledarkurs. Ett steg närmare vuxenlivet, ett litet steg i rätt riktning.

Revolutionerande Alexandra

Ingenting jag gör är tillräckligt bra. Hur jag än gör blir någon missnöjd, besviken eller sårad. Folk klagar och skäller, utan någon märkbar anledning. Jag är riktigt trött på det och snart kommer min bubbla att spricka. Min fina mur jag har byggt upp omkring mig kommer att rasa, falla samman och kollapsa. Det kommer inte gå smärtfritt och säkerligen inte ljudlöst. Snart kommer min revolution ta sin början och jag kommer börja sätta mig upp mot folk, käfta emot, säga vad jag egentligen tycker och stå för det. Jag är trött på att låtsas som ingenting, tacka och ta emot, sopa upp efter andra och höra skitsnack. Här och nu börjar min revolution.

Duktig flicka

Jag känner mig otroligt duktig. Denna dag går till historien som den första dagen i hela mitt liv då jag har tränat - frivilligt. Det var jobbigt, svettigt, hårt, krävande och samtidigt roligt. Min PT uppmutrade mig när jag nästan trillade ihop av trötthet och fick mig att ta i lite extra. Trots den begynnande träningsvärken, vet jag att detta kommer att upprepas. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men: jag gillar att träna.

Jag vill bara vara mig själv

Jag vet inte hur jag skall lägga orden rätt, få dem att låta perfekt och få dem att förstå vad jag vill. I bakhuvudet har jag alltid haft anledningen till all ångest, men aldrig riktigt trott på den – förrän nu. Varför skall religion påverka mitt liv till den grad att jag mår dåligt under större delen av tonåren? Varför var just jag tvungen att ha föräldrar med en udda religion? Jag vill bara få vara mig själv, säga vad jag tycker och skita i sekter. Jag måste, måste, måste berätta. Annars kommer ångesten, depressionerna och utseendefixeringen över mig och säkert värre än innan. Är inte hälsan det man skall prioritera? Jag vill må bra, svindlande bra, åtminstone i själen. Jag vill våga bli kär, våga ha sex och våga vara mig själv. Jag vill släppa loss, bryta alla löjliga regler och dansa av glädje. Jag vill leva mitt eget liv fullt ut, opåverkad av andra.

Den värsta reaktionen jag skulle kunna få är förnekelse. Alltså, att de inte bryr sig och inte tror på det jag säger. Att de tror att det är en tonårsgrej, att jag har fått en fix idé och att det snart går över. Borde inte mitt totala ointresse och oegangemang för religionen vara bevis nog? Det fanns en tid då jag trodde att jag kunde lura mig själv till att tro på det. Då trodde jag att jag kunde spela med, le och låtsas som ingenting. Nu vet jag betydligt bättre. Det kan aldrig bli så. Jag vill inte låtsas vara någon jag inte är. Jag vill bara vara mig själv.

Schlagernörd

Antingen är det tradition, eller så är jag en nörd. Troligen är det en blandning av båda. Här kan man lyssna på bidragen som skall tävla ikväll: http://www.sr.se/cgi-bin/mall/artikel.asp?ProgramID=2521&Artikel=1162146